Tagg: Hemodynamik

  • Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden

    Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.

    Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!

    Limbäck, A.; Lapidus, O.; Bäckström, D. Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2
  • Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och meta-analys från ILCORs ALS task force. ILCOR är som bekant för många ”det internationella HLR-rådet”, och de kommer kontinuerligt med sammanställningar och råd, som vart femte år sammanställs av ERC och blir guidelines för oss. Föreliggande studie är inte en guideline, men alltså en review som kan fungera som underlag för guidelines. Ämnet är volymterapi vid hjärtstopp, både intra-arrest medicinskt, intra-arrest traumatiskt och post-arrest, där man velat jämföra volymterapi med icke-volymterapi helt enkelt utifrån olika typer av kliniska outcomes. ILCOR:s senaste rekommendation på området är från 2010, och då konstaterade man att tillräcklig forskning saknades för att rekommendera för eller emot vätsketerapi. De anvisningar som exempelvis ERC för närvarande ger är följaktligen också att volymterapi ska ges endast vid misstanke om hypovolemi, vid vanlig A-HLR. Vid traumatiskt hjärtstopp är ju hypovolemi en dominerande orsak, så där ser läget lite annorlunda ut.

    Man kan ju lätt tro att dylika frågor är väl beforskade och att det nu skulle ha framkommit tillräcklig kunskap då ett antal nya studier publicerats sen 2010. Men… Hjärtstoppsområdet är stort, och faktum är att författarna inte fann några randomiserade studier alls som jämförde just volym med icke-volym. I de studier som återfanns jämfördes istället olika typer av volymterapi, och det överlägset vanligaste fyndet var att det inte gick att påvisa någon skillnad mellan grupperna, och samtidigt var evidensgraden oftast låg. Den något tråkiga slutsatsen blev därför att studier saknas som belyser den huvudfråga författarna ville besvara; dvs hur volymterapi står sig mot icke-volymterapi. Vi får se vad som hinner hända innan ERC:s nästa guidelines 2030. Aktuell studie är ju en tydlig indikator på behovet av att genomföra randomiserade studier på ämnet. Frågan är: Plockar någon upp bollen..?

    Wittig, J.; Ohshimo, S.; Aneman, A.; Leong, C. K.; O’Neil, B. J.; Chia, Y. W.; Ek, J. E.; Paal, P.; Andersen, L. W.; Jessen, M. K.; Granfeldt, A.; Holmberg, M. J.; Drennan, I.; Skrifvars, M.; Berg, K. M.; Moskowitz, A.; Grunau, B.; Zelop, C.; Pocock, H.; Hirsch, K.; Couper, K.; Nikolaou, N.; Fernando, S.; D’Arrigo, S.; Scquizzato, T.; Crowley, C.; Vlok, N.; Böttiger, B. W.; Deakin, C.; Soar, J.; Parr, M.; Welsford, M.; Kudenchuk, P. J.; Neumar, R.; Nicholson, T.; Nolan, J. Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Resuscitation Plus 2026;29:101300. doi:10.1016/j.resplu.2026.101300
  • Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model

    Dagens artikel kommer på tips av en läsare (stort tack!) och är riktigt högintressant. Studien utgör en av delstudierna i Frida Meyers avhandling om kapillär återfyllnad som hon relativt nyligen har försvarat – forskning som jag helt hade missat. I aktuell studie har hon utsatt friska vuxna personer för en intervention som heter lower body negative pressure (LBNP), som i korthet innebär att man utsätter nedre delen av kroppen för ett undertryck i syfte att skapa ett sjunkande blodtryck på ett sätt som imiterar en blodförlust med hypovolemi. Detta har hon gjort på två olika sätt, och under tiden kontrollerat kapillära återfyllnadstiden. Huvudresultatet kan sammanfattas rätt lätt (läs rubriken!) och visar helt enkelt på att den kapillära återfyllnadstiden förkortades när blodtrycket sjönk, istället för att stiga som man ju rimligen kunde tro!

    Detta resultat sätter ju värdet av kapillär återfyllnad som kliniskt mätvärde i en ganska ny dager för min del, inte minst i kombination med att kapillär ÅF som undersökning är förknippat med brister såsom stora inter-rater skillnader, d.v.s. att olika personer bedömer olika. Nu bör nämnas att det såklart finns beaktansvärda begränsningar i studien, såsom att barn exkluderades, att nagelbädden användes (ger sternum mer tillförlitligt resultat?) och att interventionen inte var en faktiskt utan istället simulerad blodförlust. Jag har inte läst Fridas avhandling i sin helhet ännu, men kommer göra detta med stort intresse.

    Gustavsson, H.; Meyer, F.; Fahlander, S.; Ölwegård, B.; Jonasson, H.; Toll, R.; Henricson, J.; Wilhelms, D. Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model. Intensive Care Medicine Experimental 2025;13(1). doi:10.1186/s40635-025-00714-2
  • Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579