Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.
Tagg: Hemodynamik
-
Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage
Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage. European Journal of Neurology 2026;33(5). doi:10.1111/ene.70616Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie från strokeregister (Taipei, 2016–2022) med 690 vuxna med spontan intracerebral blödning som transporterats med ambulans inom 24 h. För patienter som anlände ≥3 h efter debut var högre prehospitalt systoliskt BT, MAP och pulstryck kopplat till högre odds för sjukhusmortalitet. Inga tydliga samband sågs vid ankomst ≤3 h; kopplingar till SIE var svagare.
– Prehospitalt BT hade prognostiskt värde främst vid senare ankomst (≥3 h).
– Högre systoliskt BT, MAP och pulstryck prehospitalt var kopplat till ökad sjukhusmortalitet i ≥3 h-gruppen.
– Ankomstpulstryck var också associerat med mortalitet i ≥3 h-gruppen.
– Samband med stroke in evolution och tidig BT-skillnad försvagades efter justering.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature
Mycket att göra och det blir därför en lite kortare text idag. Det ska dock inte tolkas till nackdel för dagens artikel, som är en ganska fritt skriven review/sammanställning av kunskapsläget kring det ganska ovanliga ämnet trauma hos gravida. I artikeln finns en genomgång av fysiologiska förändringar hos den gravida kvinnan, prehospital bedömning, triage och åtgärder utifrån airway, breathing, circulation, pain osv. Även resucitativ hysterotomi, thorakotomi m.fl. tämligen avancerade åtgärder berörs. Detta berör ju riktiga sällanhändelser, men händelser där all kunskap kommer kännas extremt välkommen om man ställs inför dem. Rekommenderar läsning!
Trauma in Pregnancy: A Modern Review of the Literature. Current Emergency and Hospital Medicine Reports 2026;14(1). doi:10.1007/s40138-025-00331-zSammanfattning genererad av AI:Översikten beskriver handläggning av gravida traumapatienter från prehospital vård till initial bedömning, resuscitering, bilddiagnostik och disposition. Gravida bör i regel bilddiagnostiseras som icke-gravida och skydd/”shielding” rekommenderas inte längre. OBGYN kan kopplas in tidigt och ”fetal FAST” föreslås för tidig fosterbedömning/viabilitet. Resuscitativ hysterotomi kan startas tidigare än 4-minutersregeln; TEG och flödescytometri lyfts som nya verktyg.
– Bilddiagnostik bör i stort följa samma principer som för icke-gravida; shielding avråds.
– Tidigt OBGYN-stöd och ”fetal FAST” kan hjälpa vid tidig fosterbedömning och viabilitet.
– Resuscitativ hysterotomi kan vara rimlig att initiera tidigare än tidigare 4-minutersrekommendation.
– TEG och flödescytometri nämns som framväxande diagnostiska verktyg vid trauma hos gravida.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax
Dagens artikel kommer från USA och är en jämförelse av fingerthorakostomi vs. nåldekompression för tryckpneumothorax. Författarna har använt 21 mänskliga kroppar (avlidna dito) och på dessa skapat en teoretisk övertryckspneumothorax samt etablerat tryckmätning i pleura. Därefter har de försökt lösa tryckpneumothoraxen med nåldekompression användande en SPEAR-nål. Denna liknar till viss del de TPAK-nålar som jag föreställer mig är mer utbredda i Sverige, men med vissa viktiga skillnader: nålen är fenestrad, längre, har en annan spets och är 10G istället för 14G (d.v.s. större lumen). Sedan har de gjort en fingerthorakostomi, och jämfört tryckmätningarna med varandra.
Resultaten i korthet är att fingerthorakostomin löste 92.1% av fallen, jämfört med nåldekompression som löste 76.3%. Det gick också fortare att avlasta med fingerthorakostomi, och trycket sjönk mer och blev i högre glad en ”komplett” avlastning – oklart dock den kliniska relevansen av detta. Som svagheter diskuteras bland annat att försöket gjordes på icke levande kroppar som därmed saknade effektiv cirkulation, och själva tillståndet med övertryckspneumothorax var därför i någon mån teoretisk snarare än ett verifierat och kliniskt symtomgivande tillstånd. Författarna spekulerar även att de misslyckade fingerthorakostomierna berodde på faktorer kopplade till icke levande vävnad.
För svensk del tänker jag att detta ger en indikation om att fingerthorakostomi är en säkrare metod, men också att det finns en potential att lyckas med en stor del av nåldekompressionerna – men då med reservationen att den nål som använts i försöket är mer avancerad och med vidare lumen än de vanligt förekommande TPAK-nålarna, och att dessa potentiellt kan ha sämre effekt. Vad man kanske bör ta med sig i sammanhanget traumatiskt hjärtstopp, där avlastning av trycknpneumothorax ju är en del, är att det stärker intrycket att nåldekompression inte bör betraktas som en säker åtgärd av problemet – och författarna diskuterar detta i termer av att man som kliniker bör bibehålla en misstanke på rimlig nivå om att man eventuellt inte lyckats avlasta övertryckspneumothoraxen helt…
Comparison of needle decompression to simple (finger) thoracostomy in non-perfused cadaveric models with theoretical tension pneumothorax. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2661803Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv simuleringsstudie på färska humankadaver med en teoretisk tryckpneumothorax där nåldekompression jämfördes med enkel (finger)torakostomi. Torakostomi lyckades oftare sänka pleuratrycket <4 mmHg (92,1% vs 76,3%) och gav oftare full trycknormalisering till 0 mmHg (60,5% vs 28,9%). Den var också snabbare till upphörd luftavgång.
– Enkel torakostomi hade högre lyckandefrekvens än nåldekompression i modellen.
– Fullständig trycknormalisering (0 mmHg) uppnåddes oftare med torakostomi.
– Tiden till upphörd luftavgång var kortare med torakostomi.
– Efter nåldekompression bör kliniker ha misstanke om kvarstående tryckpneumothorax.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
A ‘Target Trial Emulation’ of Prehospital Sublingual Nitroglycerin Administration for Suspected Acute Coronary Syndrome
Dagens studie handlar om prehospital administration av nitroglycerin s.l. till patienter med misstänkt AKS (men ej begränsat till STEMI). Författarna använde registerdata och inkluderade 70.890 patienter, med en fördelning nära 50/50 till nitroglycering eller icke nitroglycerin. Grundkriteriet för inklusion var administration av ASA, och tiden för denna administration användes också som en slags ”nolltid” i studien. De jämförde grupperna mot ett sammansatt utfallsmått bestående av HLR post nitro-administration, elkonvertering, defibrillering, administration av antiarrytmika eller transkutan pacing vid definierade tider efter nolltiden baserat på 50:e, 75:e och 90:e percentilen för uppföljningstid, vilket utföll som efter 17 minuter, 25 minuter och 35 minuter (uppföljningstiden definierades, enkelt uttryck, som avslutningen på ambulanssjukvården vid överlämning till annan enhet eller vårdare, alternativt att studiens huvudutfall inföll). Jaja, detta blev en krånglig beskrivning – förmodligen blir det tydligare vid läsning av studien, vilket jag såklart rekommenderar.
Det mest intressanta är väl resultatet, som indikerade att nitro-administration inte var associerat med prevalensen av det primära utfallet, d.v.s. nitro tycktes inte påverka förekomsten av arytmier. Detta går i strid med tidigare studier bl.a. på djur, där nitro i en motsvarande population varit signifikant effektivt mot arytmier. Resultatet utforskar ju inte den smärtlindrande effekten av nitro hos patienterna, men antyder alltså att nitro kanske inte är en stark faktor i arytmiförebyggande syfte. Effekten var större, men fortfarande inte signifikant, hos STEMI-patienter och författarna skriver i sin diskussion att de ämnar utforska denna patientgrupp ytterligare. Det låter klokt, och med tanke på den utbredda användningen av nitro prehospitalt vore det väl dessutom hög tid med en större, randomiserad studie? Jag tänker att innevarande studie innehåller en hel del osäkerheter då man dels exkluderar många patienter genom olika kriterier, men man inkluderar även patienter på ett ganska brett spektrum som kan lida av många olika tillstånd. Studien tar inte heller hänsyn till effekter bortom ambulanssjukvårdens tid med patienten, exempelvis skulle ju arytmihämmande effekter kunna vara större om man tog i beaktande början av den intrahospitala akutsjukvården…
A ‘Target Trial Emulation’ of Prehospital Sublingual Nitroglycerin Administration for Suspected Acute Coronary Syndrome. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2645131Sammanfattning genererad av AI:I en nationell EMS-databas (ESO 2023) studerades 70 890 patienter >50 år med misstänkt ACS som fått ASA; nitroglycerin definierades som given inom 10 min efter ASA. Med target trial-emulering (clone-censor weighting) sågs ingen signifikant minskning av ett sällsynt sammansatt prehospitalt utfall (bl.a. HLR/defibrillering/pacing) vid 17–35 min, varken totalt eller vid misstänkt STEMI.
– Nitroglycerin i samband med misstänkt ACS gav ingen mätbar reduktion av akuta prehospitala händelser i denna analys.
– Utfallet var mycket ovanligt (0,2%), vilket begränsar statistisk styrka och precision.
– Observationsdata med target trial-emulering användes för att minska confounding och immortal time bias.
– Resultaten gällde en selekterad grupp (bl.a. SBP >120, SpO2 >90, >50 år) som fått ASA av EMS.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden
Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.
Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!
Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2Sammanfattning genererad av AI:Registerstudie av 3 740 hypotensiva traumapatienter i Sverige (SweTrau, 2013–2022) som undersökte samband mellan total prehospital tid och 30-dagarsmortalitet. Med logistisk regression och justering för bl.a. RTS, NISS, ålder, kön och skademekanism sågs att längre prehospital tid var associerad med högre mortalitet (AOR 1,005/min).
– Nationell registerkohort med både ambulans- och HEMS-patienter.
– Längre total prehospital tid var kopplad till ökad 30-dagarsmortalitet efter justering för confounders.
– Effektstorlek: ca 5,1% högre mortalitetsodds per 10 min längre prehospital tid.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model
Dagens artikel kommer på tips av en läsare (stort tack!) och är riktigt högintressant. Studien utgör en av delstudierna i Frida Meyers avhandling om kapillär återfyllnad som hon relativt nyligen har försvarat – forskning som jag helt hade missat. I aktuell studie har hon utsatt friska vuxna personer för en intervention som heter lower body negative pressure (LBNP), som i korthet innebär att man utsätter nedre delen av kroppen för ett undertryck i syfte att skapa ett sjunkande blodtryck på ett sätt som imiterar en blodförlust med hypovolemi. Detta har hon gjort på två olika sätt, och under tiden kontrollerat kapillära återfyllnadstiden. Huvudresultatet kan sammanfattas rätt lätt (läs rubriken!) och visar helt enkelt på att den kapillära återfyllnadstiden förkortades när blodtrycket sjönk, istället för att stiga som man ju rimligen kunde tro!
Detta resultat sätter ju värdet av kapillär återfyllnad som kliniskt mätvärde i en ganska ny dager för min del, inte minst i kombination med att kapillär ÅF som undersökning är förknippat med brister såsom stora inter-rater skillnader, d.v.s. att olika personer bedömer olika. Nu bör nämnas att det såklart finns beaktansvärda begränsningar i studien, såsom att barn exkluderades, att nagelbädden användes (ger sternum mer tillförlitligt resultat?) och att interventionen inte var en faktiskt utan istället simulerad blodförlust. Jag har inte läst Fridas avhandling i sin helhet ännu, men kommer göra detta med stort intresse.
Capillary refill time paradoxically decreases in a blood loss shock model. Intensive Care Medicine Experimental 2025;13(1). doi:10.1186/s40635-025-00714-2Sammanfattning genererad av AI:I en human modell av blodförlust (lower body negative pressure) undersöktes om kapillär återfyllnadstid (CRT) ändras före makrovaskulära tecken på försämring. 42 friska vuxna randomiserades till stegvis eller direkt provokation. Trots presynkope och blodtrycksfall fick cirka två tredjedelar kortare CRT vid maximal provokation; median CRT minskade 0,2 s. Kortare CRT kopplades till högre systemvaskulärt motstånd och lägre cardiac output.
– CRT kan paradoxalt minska vid simulerad blodförlust hos friska.
– Blodtrycket föll och presynkope utlöstes, men CRT följde inte ”klassisk” tolkning.
– Kortare CRT var associerat med större ökning i systemvaskulärt motstånd och mer sänkt cardiac output.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).