Systematisk översikt och metaanalys av könsskillnader i behandlingen av hjärtinfarkt… Varför är vi så mycket sämre på att behandla kvinnor i tid?
Studietyp: Metaanalys
-
Sex disparities in pre-hospital delay in patients with acute myocardial infarction: a systematic review and meta-analysis
Hu, D.; Duan, Y.; Song, J.; Wei, L. Sex disparities in pre-hospital delay in patients with acute myocardial infarction: a systematic review and meta-analysis. BMC Cardiovascular Disorders 2026;26(1). doi:10.1186/s12872-026-05995-3Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys (2000–2025) av 29 studier med 1270409 AMI-patienter som undersökte om kön hänger ihop med fördröjning före sjukhus. Kvinnor hade högre odds för förlängd prehospital fördröjning än män (OR 1,17; 95% KI 1,11–1,23; I² 46,3%) och även för patientfördröjning (OR 1,23; 1,10–1,38; I² 11,9%).
– Kvinnor söker vård senare än män vid AMI, även efter justering för confounders.
– Skillnaden ses för både prehospital fördröjning och patientfördröjning.
– Heterogeniteten var måttlig för prehospital fördröjning och låg för patientfördröjning.
– Resultaten talar för behov av insatser för att minska könsskillnader i tidig AMI-igenkänning och vårdsökande.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Extracorporeal Versus Conventional Cardiopulmonary Resuscitation for Out-of-Hospital Cardiac Arrests
Seirafi, T.; Levett, J.; Moiz, A.; Zolotarova, T.; Filion, K.; Angheluta, A.; Reynier, P.; Eisenberg, M. Extracorporeal Versus Conventional Cardiopulmonary Resuscitation for Out-of-Hospital Cardiac Arrests. Journal of Invasive Cardiology 2026. doi:10.25270/jic/25.00405Sammanfattning genererad av AI:Systematisk litteratursökning och metaanalys av 3 RCT:er (n=420) som jämförde ECPR med konventionell HLR vid hjärtstopp utanför sjukhus. Vid 6 månader överlevde 28,4% med god neurologisk funktion i ECPR-gruppen jämfört med 18,6% med konventionell HLR (RR 1,47; 95% KI 0,43–5,09). Resultaten var osäkra och fler studier behövs.
– 3 RCT:er i prehospital OHCA inkluderades; underlaget var litet (n=420).
– ECPR hade högre andel överlevnad med gynnsamt neurologiskt utfall vid 6 månader, men KI var brett och inkluderade ingen/
– Liknande osäkerhet sågs för överlevnad till utskrivning.
– Risk of Bias 2: låg risk i 1 studie, “some concerns” i övriga; evidensen bedöms som inkonklusiv.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Time to Treatment in Stroke Thrombectomy and Outcomes in the Extended Time Window
Idag en mycket intressant metaanalys som fokuserar på utökningen av inklusionstiden för strokelarm upp till 24-timmar baserat på möjligheten till endovaskulär behandling (trombektomi). Läsvärd!
Nogueira, R. G.; Jovin, T. G.; Lansberg, M. G.; Haussen, D. C.; Jadhav, A. P.; Brown, S.; Ribo, M.; Martins, S. C.; Mont'Alverne, F. J.; Hill, M. D.; Goyal, M.; Doheim, M. F.; Mocco, J.; Liebeskind, D. S.; Heit, J. J.; Marks, M. P.; Albers, G. W.; Demchuk, A. M.; Ortega-Gutierrez, S.; Lima, F. O.; Siddiqui, A. H.; Menon, B. K.; Kemp, S.; Budzik, R.; Urra, X.; Costalat, V. Time to Treatment in Stroke Thrombectomy and Outcomes in the Extended Time Window. Neurology 2026;107(3). doi:10.1212/wnl.0000000000218113Sammanfattning genererad av AI:Poolad individdataanalys från 6 randomiserade studier av trombektomi 6–24 timmar efter stroke. Hos EVT-behandlade sågs ingen koppling mellan längre tid från insjuknande till randomisering/punktion/reperfusion och sämre 90-dagarsutfall, men längre tid från randomisering till reperfusion gav sämre mRS och lägre andel självständiga. I kontrollgruppen försämrades utfall med tiden.
– EVT-nyttan kvarstår i 6–24-timmarsfönstret vid selektion med avancerad bilddiagnostik.
– Prehospital fördröjning kopplades inte till sämre utfall bland EVT-behandlade i denna selekterade grupp.
– Längre in-hospital tid (randomisering–reperfusion) var associerad med sämre funktionsutfall.
– Kontrollpatienter hade sämre utfall ju längre tid till randomisering, vilket gav större relativ behandlingsvinst senare.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
International Incidence of Out-of-Hospital Cardiac Arrest in Children: A Systematic Review and Meta-Analysis of Epidemiological Studies
Idag har jag läst en artikel inom ett område vilket precis som gårdagens triage-tema återkommit på sistone, nämligen pediatriska hjärtstopp. Studien är en systematisk review och metaanalys av studier där incidens på befolkningsnivå framgår. Totalt inkluderades 50 studier från åren 1980-2022, med tonvikt på post-2015 (68%) samt världsdelarna Europa (n=16), Asien (n=16) och Oceanien (n=15). Nordamerika bidrog något förvånande endast med fyra studier, medan noll fanns från Afrika och Sydamerika vilket är tråkigt och oroväckande men däremot inte lika förvånande. Retrospektiva studier utgjorde 76% av materialet. Totalt i meta-analysen ingick data från 37.681 pediatriska hjärtstopp i 17 länder med en totalt follow-up-tid på 547.267.107 person-år. Den poolade incidensskattningen var 5.56 pediatriska hjärtstopp utanför sjukhus per 100.000 person-år i de inkluderade populationerna. Stor heterogenitet fanns dock och jämfört med tidigare studier är siffran relativt låg. Jag tänker att studiens huvudsakliga bidrag är att verifiera att pediatriskt hjärtstopp utanför sjukhus är ett sällsynt tillstånd, vilket ställer höga krav på oss i ambulanssjukvården och andra livräddare att förbereda oss för en mycket utmanande sällanhändelse. Sekundärt så bidrar dock också studien med den inte helt nya men ändå djupt problematiska insikten att forskningen på detta område är alltför präglad av höginkomstländer. Att Afrika och Sydamerika helt saknas i statistiken är besvärligt, och verkligen något jag tänker vi borde fundera mer över i forskningen generellt – vad innebär det ur ett forskningsetiskt perspektiv att hela världsdelar lämnas utanför viktig kunskapsbildning? Vad är ansvaret hos oss som faktiskt bedriver forskning, men i andra delar av världen? Kan vi gömma oss bakom att vi forskar i den kontext där vi själva bor, eller har vi ett forskningsetiskt ansvar att faktiskt vidga vyerna? Jag har inga höga hästar att sitta på här alls, men värderingsmässigt lutar jag åt att vi faktiskt har ett ansvar att inkludera fler i vår forskning. Om man får gissa lite så är det sannolikt också så att bristen på forskning i dessa kontexter också gör att det är här det är allra lättast att åstadkomma väsentliga förbättringar…
Mellett-Smith, A.; Caunt, M.; Buckle, A.; Devitt, P.; Osmani, Z.; Worley, D.; Johnson, S.; Harris, B.; Brown, T.; Fothergill, R.; Couper, K. International Incidence of Out-of-Hospital Cardiac Arrest in Children: A Systematic Review and Meta-Analysis of Epidemiological Studies. Critical Care Medicine 2026;54(7):1733-1741. doi:10.1097/ccm.0000000000007110Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys av populationsbaserad incidens av ambulansbehandlat hjärtstopp utanför sjukhus hos barn. 50 studier från 18 länder (främst höginkomstländer) inkluderades med 37681 fall och 547267107 personår. Poolad incidens var 5,56 per 100000 personår (95% KI 4,54–6,58; I²=100%). Incidensen varierade med ålder, etiologi och initial rytm; rapporteringen var ofta otillräcklig och data från LMIC saknades.
– Poolad incidens: 5,56 OHCA hos barn per 100000 personår, med mycket hög heterogenitet (I²=100%).
– Incidensen varierade tydligt mellan åldersgrupper samt efter etiologi och presenterande rytm.
– Övergripande bias-risk bedömdes oklar p.g.a. bristande rapportering av diagnostiska kriterier.
– Brist på data från låg- och medelinkomstländer och behov av standardiserad rapportering betonas.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis
Här kommer en intressant metaanalys av studier som jämför ketamin med opioider vid trauma. Trots att ketamin känns relativt välstuderat så är det inget jätteunderlag som studien baseras på. 18 studier inkluderades varav 4 RCT:er och 14 observationsstudier. Endast 3 av dessa var lämpliga för metaanalys av monoterapi med ketamin jämfört med monoterapi med opioider. Huvudfyndet var iallafall att ingen signifikant skillnad i smärtlindrande effekt (NRS-förändring) fanns mellan ketamin och opioider, vilket får tolkas som att det tyder på att effekten är jämförbar av båda preparaten/-grupperna. Dock baseras ju detta resultat på få studier och med hög heterogenitet, så man får nog betrakta detta ur ett ganska försiktigt perspektiv. Sekundära fynd var att ketamin ledde till viss ökning av hjärtfrekvensen relativt opioider, medan ingen påverkan på andningsfrekvensen jämfört med opioider fanns. Förekomsten av avvikande händelser var jämförbar mellan grupperna, men rapporteringen spretig och författarna diskuterar att underrapportering var trolig.
Mitt spontana intryck är att jag är lite förvånad, då jag nog hade förväntat mig bättre smärtlindrande resultat av ketamin. Dock är ju detta beroende av flera faktorer, såsom dos, när utvärdering sker m.m. så man får som sagt vara försiktig med slutsatserna. Just det här med när i tiden utvärdering sker är ju också intressant. En av ketaminets stora fördelar, utöver att det har en gynnsam hemodynamisk effekt, är ju anslagstiden – vilket förvisso kan vändas till en nackdel vad avser halveringstiden och att läkemedlet går ur (för) fort. Det tycks helt enkelt utifrån innevarande studie som att mer forskning behövs även på detta område 🙂 Om man fick drömma lite skulle en stor prehospital RCT där flera olika alternativ för smärtlindring vid flera olika typer av smärta stå högt på min önskelista. Typ PreMeFen fast i större multi-center-form och med fler preparat!?
Meyer, A. C.; Kuo, M.; Duriancik, D.M. Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis. Journal of Emergency Medicine 2026;85:28-44. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.032Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys av ketamin jämfört med opioider för smärtlindring vid prehospital traumavård hos vuxna (sökning 2013–2024). 18 studier inkluderades, varav 3 kunde metaanalyseras för monoterapi. Ketamin gav ingen skillnad i smärtreduktion. Pulsen ökade något, men systoliskt blodtryck och andningsfrekvens skilde sig inte. Biverkningar var ovanliga och oftast milda.
– Ingen signifikant skillnad i smärtreduktion mellan ketamin och opioidmonoterapi i metaanalysen.
– Ketamin var associerat med en liten ökning av hjärtfrekvens; övriga fysiologiska mått var jämförbara.
– Allvarliga biverkningar rapporterades sällan; emergence-reaktioner var vanligast bland rapporterade händelser.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis
Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där olika prehospitala early warning scores (EWS) använda ensamt jämförs med användning av EWS + point-of-care-testning (POCT) av biomarkörer, framförallt laktat men i en studie värderades även kreatinin och pCO2-värde. Slutsatsen blev att skalor där POCT ingick hade ett högre prediktivt värde, framförallt i kraft av en högre specificitet, än de utan. Den huvudsakliga styrkan låg i att identifiera ”true negatives”, tolkat som patienter som inte löper hög risk för mortalitet i närtid – lågriskpatienter. Detta är såklart ett intressant fynd, men studierna är tämligen heterogena, få till antalet (varav de flesta patienter dessutom kom från endast två studier) och evidensvärdet relativt lågt. Jag tänker att mer forskning måste till, gärna RCT:er, för att kunna göra något säkert på området. Utöver det skulle jag gärna höra författarna utveckla tankarna om vilka patientgrupper och tillstånd som gynnas av deras forskning. Sepsis nämns och är ju det självklara som dyker upp, men jag saknar ändå detta lite i introduktionen; man introducerar POCT-testning, men jag skulle gärna sett att man var mer konkret kring vilka patienter som faktiskt gynnas av forskningen – inte för att de inte finns eller för att jag helt saknar idé om det, men jag känner ändå att det skulle stärka artikelns case ganska väsentligt…
Díaz-González, S.; Martín-Conty, J. L.; del Pozo Vegas, C.; López-Izquierdo, R.; Martín-Rodríguez, F.; Sanz-García, A. Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis. Emergencias 2025. doi:10.55633/s3me/069.2025Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys av nio studier som jämförde tidiga varningsskalor i prehospital vård med och utan point-of-care-blodbiomarkörer för att förutsäga korttidsmortalitet. Sensitiviteten var likartad, men specificiteten var högre med biomarkörer. Detta tyder på bättre identifiering av patienter som inte kommer avlida på kort sikt.
– 9 studier ingick i metaanalysen om korttidsmortalitet.
– Biomarkörer gav ingen tydlig förbättring i sensitivitet jämfört med enbart vitalparametrar.
– Specificiteten var signifikant högre när biomarkörer inkluderades (p≤0,001).
– Tillägg av point-of-care-analys kan minska falskt positiva riskbedömningar prehospitalt.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis
I dagens artikel har författarna gjort en systematisk review och metaanalys och försökt jämföra plasma med kristalloid vätska vid prehospital hemorragisk chock. Totalt inkluderades fem studier varav tre RCT:er och två retrospektiva kohortstudier. Det totala antalet patienter i metaanalysen var 1.129 st, samtliga uppfyllande kriterier för ”major trauma” som författarna definierade som ISS>=15, SBP<90 mmHg och/eller HR >120bpm, samt RTS<=10.
Resultatet var kort och gott att det inte gick att påvisa någon signifikant skillnad på 28-30-dagarsmortalitet, vilket var primärt utfall, och inte heller på övriga utfall som handlade om saker såsom längd på intensivvård, sepsis, behov av protokoll för massiv infusion, hemostatiska parametrar m.m. Sammanfattningsvis uppvisade dock de inkluderade studierna låg certainty of evidence pga studiedesign, lågt antal patienter och stora konfidensintervall. Det är alltså svårt att utifrån studien egentligen säga så mycket om saken. Jag tänker att det också beror på många karaktäristika hos kontrollgruppen, såsom hur mycket vätska de fick, om de t.ex. fick blodprodukter snabbt efter ambulanstransporten (vilket skulle kunna jämna ut en del skillnader), m.m. Det mest säkra man kan säga utifrån studien är nog att plasma inte visats fördelaktigt, men inte att det är dåligt – och framförallt inte i vissa sammanhang med ex.vis lång transport, stor blödning, osv. – där man nog kan tänka sig att det ändå kunde vara positivt. Ja, det låter ju kanske som ett icke-resultat utifrån mina kommentarer, men man får nog bara nöja sig med att ännu mer forskning behövs 🙂 (hört den förut?)
Gorla, R.; Zito, L.; Sciara, R. V.; Sarpini, V. M.; Lombardo, C.; Crocco, P.; Sarpini, M. Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2026;22(1). doi:10.4081/ecj.2026.14597Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och meta-analys av studier om prehospital plasmagivning vid hemorragisk chock efter större trauma jämfört med kristalloider. Tre RCT (n=760) och två observationskohorter ingick. Ingen skillnad i 28–30-dagars mortalitet sågs (OR 0,92; 95% KI 0,49–1,72). 24-timmars mortalitet kunde ej poolas pga heterogenitet. Evidensens säkerhet var låg–mycket låg.
– Ingen påvisad överlevnadsvinst av prehospital plasma jämfört med kristalloider vid 28–30 dagar.
– 24-timmars mortalitet kunde inte sammanvägas på grund av heterogenitet mellan studier.
– Evidensen bedömdes som låg till mycket låg (imprecision och inkonsistens).
– Rutinvård med plasma prehospitalt bör främst ske i forskning/strukturerade traumasystem; kristalloider kvarstår som prag⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Intranasal Versus Intramuscular Midazolam in Pediatric Seizure Control: A Systematic Review and Meta-Analysis
Här kommer dagens studie innan jag ruschar till jobbet för ett kvällspass på bil. Idag har jag läst om olika administrationsvägar för midazolam i kramplösande syfte till pediatriska patienter. För att precisera så jämfördes i denna metaanalys intranasal behandling med intramuskulär, och det primära utfallet var huruvida ytterligare läkemedelsdoser behövdes (”rescue therapy”) och sekundärt tittade författarna på hur lång tid det tog till kramperna upphörde samt huruvida tre eller fler doser behövdes.
Totalt inkluderades 3.933 patienter, varav 97.9% i prehospital miljö. Intressant nog så var intramuskulär administration förknippat med lägre sannolikhet att behöva ytterligare doser (RR 1.29 95% CI 1.15-1.45). Det var också förknippat med kortare tid till krampfrihet (23.60 sekunder 95% CI 2.31-44.89). I det senare ligger ju konfidensintervallet rätt nära att passera nollan, så den kliniska relevansen kan ju kanske diskuteras – men överlag ger ju studien intryck att intramuskulär administration ter sig bättre än intranasal, vilket var en nyhet för mig som är van vid intranasal administration. Här finns anledning för mig att ta en funderare… De riktlinjer jag jobbar under medger intramuskulär administration, men jag har aldrig använt det utan brukar köra nasalt då jag haft intrycket att detta var bättre. Nu uppstår givetvis nyfikenhet kring hur saken förhåller sig till vuxna patienter… Är det lika? Här finns ju tänkbara skillnader såsom att den tratt el. liknande (vi använder MAD) som man för in i näsan kan vara bättre eller sämre lämpad för näsborrarnas storlek. Även nässlemhinnans yta torde ju skilja väsentligt, vilket också skulle kunna ge direkta skillnader kopplat till den nasala administrationens resultat. Om någon har tips på studier kring vuxna på området, använd gärna kontakt-sidan och tipsa!
Nu mot jobbet…
Mohnkern, J. D.; Khalid, A.; Ibrahim, M.; Dave, V.; Chierighini, P. P.; Riaño, A. S.; Ajibade, T.; Shehan, T. S. M. Intranasal Versus Intramuscular Midazolam in Pediatric Seizure Control: A Systematic Review and Meta-Analysis. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2658592Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys som jämför intranasal (IN) och intramuskulär (IM) midazolam för akut anfallskontroll hos barn när IV-access saknas. Fem studier (n=3 933), nästan enbart prehospitalt. IM gav lägre behov av räddningsbehandling (RR 1,29) och kortare tid till anfallsstopp (MD 23,6 s) än IN, även vid 0,2 mg/kg.
– 5 studier med totalt 3 933 barn, 97,9% i prehospital miljö.
– IM midazolam minskade behovet av räddningsbehandling jämfört med IN.
– IM gav snabbare anfallsupphörande (ca 24 sek kortare).
– Effekten kvarstod i analyser med rekommenderad dos 0,2 mg/kg.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis
Dagens studie är en systematisk review och meta-analys från ILCORs ALS task force. ILCOR är som bekant för många ”det internationella HLR-rådet”, och de kommer kontinuerligt med sammanställningar och råd, som vart femte år sammanställs av ERC och blir guidelines för oss. Föreliggande studie är inte en guideline, men alltså en review som kan fungera som underlag för guidelines. Ämnet är volymterapi vid hjärtstopp, både intra-arrest medicinskt, intra-arrest traumatiskt och post-arrest, där man velat jämföra volymterapi med icke-volymterapi helt enkelt utifrån olika typer av kliniska outcomes. ILCOR:s senaste rekommendation på området är från 2010, och då konstaterade man att tillräcklig forskning saknades för att rekommendera för eller emot vätsketerapi. De anvisningar som exempelvis ERC för närvarande ger är följaktligen också att volymterapi ska ges endast vid misstanke om hypovolemi, vid vanlig A-HLR. Vid traumatiskt hjärtstopp är ju hypovolemi en dominerande orsak, så där ser läget lite annorlunda ut.
Man kan ju lätt tro att dylika frågor är väl beforskade och att det nu skulle ha framkommit tillräcklig kunskap då ett antal nya studier publicerats sen 2010. Men… Hjärtstoppsområdet är stort, och faktum är att författarna inte fann några randomiserade studier alls som jämförde just volym med icke-volym. I de studier som återfanns jämfördes istället olika typer av volymterapi, och det överlägset vanligaste fyndet var att det inte gick att påvisa någon skillnad mellan grupperna, och samtidigt var evidensgraden oftast låg. Den något tråkiga slutsatsen blev därför att studier saknas som belyser den huvudfråga författarna ville besvara; dvs hur volymterapi står sig mot icke-volymterapi. Vi får se vad som hinner hända innan ERC:s nästa guidelines 2030. Aktuell studie är ju en tydlig indikator på behovet av att genomföra randomiserade studier på ämnet. Frågan är: Plockar någon upp bollen..?
Wittig, J.; Ohshimo, S.; Aneman, A.; Leong, C. K.; O’Neil, B. J.; Chia, Y. W.; Ek, J. E.; Paal, P.; Andersen, L. W.; Jessen, M. K.; Granfeldt, A.; Holmberg, M. J.; Drennan, I.; Skrifvars, M.; Berg, K. M.; Moskowitz, A.; Grunau, B.; Zelop, C.; Pocock, H.; Hirsch, K.; Couper, K.; Nikolaou, N.; Fernando, S.; D’Arrigo, S.; Scquizzato, T.; Crowley, C.; Vlok, N.; Böttiger, B. W.; Deakin, C.; Soar, J.; Parr, M.; Welsford, M.; Kudenchuk, P. J.; Neumar, R.; Nicholson, T.; Nolan, J. Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Resuscitation Plus 2026;29:101300. doi:10.1016/j.resplu.2026.101300Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys av volymbehandling under hjärtstopp och efter ROSC hos vuxna och barn (sökning t.o.m. 30 okt 2025). 58 studier inkluderades (14 prövningar, 44 observationsstudier). Inga prövningar jämförde vätska vs ingen vätska under HLR. Prövningar som jämförde olika vätskestrategier (bl.a. kalla kristalloider, balanserade/obalanserade) visade inga tydliga skillnader i kliniska utfall. Evidensen var låg–mycket låg.
– Inga RCT:er jämförde volymterapi med ingen volymterapi under pågående HLR.
– Tillgängliga prövningar i vuxna fann inga signifikanta utfallsskillnader mellan olika volymstrategier vid icke-traumatis
– För traumatiskt hjärtstopp fanns mycket begränsad direkt evidens (subgruppanalys utan skillnad).
– Observationsstudier hade allvarlig/kritisk bias och gav inkonsistenta resultat; mer RCT behövs.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis
Dagens artikel blev en systematisk review och metaanalys av ambulanssjukvårdens hantering av patienter med brännskador. Bland annat berörs transportsätt och -tider, bristfällig träning och otillräcklig dokumentation. I studien konstateras också att ambulanssjukvårdens hantering inte medförde någon förändring i patientens kroppstemperatur men att andningsfrekvens, hjärtfrekvens och blodtryck sjönk. Något oroväckande så lyckades studien inte påvisa någon signifikant sänkning av patientens smärta, vilket för mig är en av de mest centrala uppgifterna vid vård av brännskadade patienter. En tröst är att detta kan ha berott på heterogenitet i studietyper – data för detta fanns endast i två av de nio inkluderade studierna. Vidare så visade sig att ambulanssjukvården tenderade överskatta den totala omfattningen av brännskadan, jämfört med den slutliga skattningen. Mortaliteten i de fem studier som undersökte detta var 15%.
Ska jag vara ärlig så tyckte jag studien var ganska rörigt presenterad och texten lite svårläst. Kanske är det lite kultur över detta, hur man är van att uttrycka sig och presentera data? Men den hade såklart vissa kvaliteter, och gav en del baseline-data från prehospital brännskadevård.
Alanazy, A.; Alruwaili, A. The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2025. doi:10.4081/ecj.2025.13074Sammanfattning genererad av AI:Systematisk översikt och metaanalys av prehospitala insatser vid brännskador (9 studier, 6149 patienter). EMS-åtgärder på skadeplatsen, som smärtlindring, kylning och akuta behandlingar, kopplades till bättre kontroll av smärta och vitalparametrar samt lägre mortalitetsrisk. Översikten pekar även på behov av förbättrad utbildning i bedömning av brännskadans svårighetsgrad och handläggning prehospitalt.
– EMS-insatser vid brännskador associerades med förbättrade utfall, inklusive lägre mortalitetsrisk.
– Vanliga prehospitala åtgärder var analgetika, kylning av brännskadan och andra akuta terapier.
– Bättre utbildning behövs för att stärka EMS i svårighetsgradsbedömning och effektiv handläggning.
– Förbättrad prehospital kompetens kan minska vårdbördan och risken för ogynnsamma brännskadeutfall.⚠️ Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).