Studietyp: Metaanalys

  • Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis

    Här kommer en intressant metaanalys av studier som jämför ketamin med opioider vid trauma. Trots att ketamin känns relativt välstuderat så är det inget jätteunderlag som studien baseras på. 18 studier inkluderades varav 4 RCT:er och 14 observationsstudier. Endast 3 av dessa var lämpliga för metaanalys av monoterapi med ketamin jämfört med monoterapi med opioider. Huvudfyndet var iallafall att ingen signifikant skillnad i smärtlindrande effekt (NRS-förändring) fanns mellan ketamin och opioider, vilket får tolkas som att det tyder på att effekten är jämförbar av båda preparaten/-grupperna. Dock baseras ju detta resultat på få studier och med hög heterogenitet, så man får nog betrakta detta ur ett ganska försiktigt perspektiv. Sekundära fynd var att ketamin ledde till viss ökning av hjärtfrekvensen relativt opioider, medan ingen påverkan på andningsfrekvensen jämfört med opioider fanns. Förekomsten av avvikande händelser var jämförbar mellan grupperna, men rapporteringen spretig och författarna diskuterar att underrapportering var trolig.

    Mitt spontana intryck är att jag är lite förvånad, då jag nog hade förväntat mig bättre smärtlindrande resultat av ketamin. Dock är ju detta beroende av flera faktorer, såsom dos, när utvärdering sker m.m. så man får som sagt vara försiktig med slutsatserna. Just det här med när i tiden utvärdering sker är ju också intressant. En av ketaminets stora fördelar, utöver att det har en gynnsam hemodynamisk effekt, är ju anslagstiden – vilket förvisso kan vändas till en nackdel vad avser halveringstiden och att läkemedlet går ur (för) fort. Det tycks helt enkelt utifrån innevarande studie som att mer forskning behövs även på detta område 🙂 Om man fick drömma lite skulle en stor prehospital RCT där flera olika alternativ för smärtlindring vid flera olika typer av smärta stå högt på min önskelista. Typ PreMeFen fast i större multi-center-form och med fler preparat!?

    Meyer, A. C.; Kuo, M.; Duriancik, D.M. Analgesic and Physiologic Effects of Ketamine Compared with Opioids in Prehospital Trauma Care: A Systematic Review and Meta-Analysis. Journal of Emergency Medicine 2026;85:28-44. doi:10.1016/j.jemermed.2026.02.032
  • Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där olika prehospitala early warning scores (EWS) använda ensamt jämförs med användning av EWS + point-of-care-testning (POCT) av biomarkörer, framförallt laktat men i en studie värderades även kreatinin och pCO2-värde. Slutsatsen blev att skalor där POCT ingick hade ett högre prediktivt värde, framförallt i kraft av en högre specificitet, än de utan. Den huvudsakliga styrkan låg i att identifiera ”true negatives”, tolkat som patienter som inte löper hög risk för mortalitet i närtid – lågriskpatienter. Detta är såklart ett intressant fynd, men studierna är tämligen heterogena, få till antalet (varav de flesta patienter dessutom kom från endast två studier) och evidensvärdet relativt lågt. Jag tänker att mer forskning måste till, gärna RCT:er, för att kunna göra något säkert på området. Utöver det skulle jag gärna höra författarna utveckla tankarna om vilka patientgrupper och tillstånd som gynnas av deras forskning. Sepsis nämns och är ju det självklara som dyker upp, men jag saknar ändå detta lite i introduktionen; man introducerar POCT-testning, men jag skulle gärna sett att man var mer konkret kring vilka patienter som faktiskt gynnas av forskningen – inte för att de inte finns eller för att jag helt saknar idé om det, men jag känner ändå att det skulle stärka artikelns case ganska väsentligt…

    Díaz-González, S.; Martín-Conty, J. L.; del Pozo Vegas, C.; López-Izquierdo, R.; Martín-Rodríguez, F.; Sanz-García, A. Impact of point-of-care biomarkers improve the predictive capacity of early warning scores in prehospital care: a systematic review and meta-analysis. Emergencias 2025. doi:10.55633/s3me/069.2025
  • Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis

    I dagens artikel har författarna gjort en systematisk review och metaanalys och försökt jämföra plasma med kristalloid vätska vid prehospital hemorragisk chock. Totalt inkluderades fem studier varav tre RCT:er och två retrospektiva kohortstudier. Det totala antalet patienter i metaanalysen var 1.129 st, samtliga uppfyllande kriterier för ”major trauma” som författarna definierade som ISS>=15, SBP<90 mmHg och/eller HR >120bpm, samt RTS<=10.

    Resultatet var kort och gott att det inte gick att påvisa någon signifikant skillnad på 28-30-dagarsmortalitet, vilket var primärt utfall, och inte heller på övriga utfall som handlade om saker såsom längd på intensivvård, sepsis, behov av protokoll för massiv infusion, hemostatiska parametrar m.m. Sammanfattningsvis uppvisade dock de inkluderade studierna låg certainty of evidence pga studiedesign, lågt antal patienter och stora konfidensintervall. Det är alltså svårt att utifrån studien egentligen säga så mycket om saken. Jag tänker att det också beror på många karaktäristika hos kontrollgruppen, såsom hur mycket vätska de fick, om de t.ex. fick blodprodukter snabbt efter ambulanstransporten (vilket skulle kunna jämna ut en del skillnader), m.m. Det mest säkra man kan säga utifrån studien är nog att plasma inte visats fördelaktigt, men inte att det är dåligt – och framförallt inte i vissa sammanhang med ex.vis lång transport, stor blödning, osv. – där man nog kan tänka sig att det ändå kunde vara positivt. Ja, det låter ju kanske som ett icke-resultat utifrån mina kommentarer, men man får nog bara nöja sig med att ännu mer forskning behövs 🙂 (hört den förut?)

    Gorla, R.; Zito, L.; Sciara, R. V.; Sarpini, V. M.; Lombardo, C.; Crocco, P.; Sarpini, M. Effectiveness of plasma versus crystalloids in pre-hospital hemorrhagic shock: systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2026;22(1). doi:10.4081/ecj.2026.14597
  • Intranasal Versus Intramuscular Midazolam in Pediatric Seizure Control: A Systematic Review and Meta-Analysis

    Här kommer dagens studie innan jag ruschar till jobbet för ett kvällspass på bil. Idag har jag läst om olika administrationsvägar för midazolam i kramplösande syfte till pediatriska patienter. För att precisera så jämfördes i denna metaanalys intranasal behandling med intramuskulär, och det primära utfallet var huruvida ytterligare läkemedelsdoser behövdes (”rescue therapy”) och sekundärt tittade författarna på hur lång tid det tog till kramperna upphörde samt huruvida tre eller fler doser behövdes.

    Totalt inkluderades 3.933 patienter, varav 97.9% i prehospital miljö. Intressant nog så var intramuskulär administration förknippat med lägre sannolikhet att behöva ytterligare doser (RR 1.29 95% CI 1.15-1.45). Det var också förknippat med kortare tid till krampfrihet (23.60 sekunder 95% CI 2.31-44.89). I det senare ligger ju konfidensintervallet rätt nära att passera nollan, så den kliniska relevansen kan ju kanske diskuteras – men överlag ger ju studien intryck att intramuskulär administration ter sig bättre än intranasal, vilket var en nyhet för mig som är van vid intranasal administration. Här finns anledning för mig att ta en funderare… De riktlinjer jag jobbar under medger intramuskulär administration, men jag har aldrig använt det utan brukar köra nasalt då jag haft intrycket att detta var bättre. Nu uppstår givetvis nyfikenhet kring hur saken förhåller sig till vuxna patienter… Är det lika? Här finns ju tänkbara skillnader såsom att den tratt el. liknande (vi använder MAD) som man för in i näsan kan vara bättre eller sämre lämpad för näsborrarnas storlek. Även nässlemhinnans yta torde ju skilja väsentligt, vilket också skulle kunna ge direkta skillnader kopplat till den nasala administrationens resultat. Om någon har tips på studier kring vuxna på området, använd gärna kontakt-sidan och tipsa!

    Nu mot jobbet…

    Mohnkern, J. D.; Khalid, A.; Ibrahim, M.; Dave, V.; Chierighini, P. P.; Riaño, A. S.; Ajibade, T.; Shehan, T. S. M. Intranasal Versus Intramuscular Midazolam in Pediatric Seizure Control: A Systematic Review and Meta-Analysis. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2658592
  • Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och meta-analys från ILCORs ALS task force. ILCOR är som bekant för många ”det internationella HLR-rådet”, och de kommer kontinuerligt med sammanställningar och råd, som vart femte år sammanställs av ERC och blir guidelines för oss. Föreliggande studie är inte en guideline, men alltså en review som kan fungera som underlag för guidelines. Ämnet är volymterapi vid hjärtstopp, både intra-arrest medicinskt, intra-arrest traumatiskt och post-arrest, där man velat jämföra volymterapi med icke-volymterapi helt enkelt utifrån olika typer av kliniska outcomes. ILCOR:s senaste rekommendation på området är från 2010, och då konstaterade man att tillräcklig forskning saknades för att rekommendera för eller emot vätsketerapi. De anvisningar som exempelvis ERC för närvarande ger är följaktligen också att volymterapi ska ges endast vid misstanke om hypovolemi, vid vanlig A-HLR. Vid traumatiskt hjärtstopp är ju hypovolemi en dominerande orsak, så där ser läget lite annorlunda ut.

    Man kan ju lätt tro att dylika frågor är väl beforskade och att det nu skulle ha framkommit tillräcklig kunskap då ett antal nya studier publicerats sen 2010. Men… Hjärtstoppsområdet är stort, och faktum är att författarna inte fann några randomiserade studier alls som jämförde just volym med icke-volym. I de studier som återfanns jämfördes istället olika typer av volymterapi, och det överlägset vanligaste fyndet var att det inte gick att påvisa någon skillnad mellan grupperna, och samtidigt var evidensgraden oftast låg. Den något tråkiga slutsatsen blev därför att studier saknas som belyser den huvudfråga författarna ville besvara; dvs hur volymterapi står sig mot icke-volymterapi. Vi får se vad som hinner hända innan ERC:s nästa guidelines 2030. Aktuell studie är ju en tydlig indikator på behovet av att genomföra randomiserade studier på ämnet. Frågan är: Plockar någon upp bollen..?

    Wittig, J.; Ohshimo, S.; Aneman, A.; Leong, C. K.; O’Neil, B. J.; Chia, Y. W.; Ek, J. E.; Paal, P.; Andersen, L. W.; Jessen, M. K.; Granfeldt, A.; Holmberg, M. J.; Drennan, I.; Skrifvars, M.; Berg, K. M.; Moskowitz, A.; Grunau, B.; Zelop, C.; Pocock, H.; Hirsch, K.; Couper, K.; Nikolaou, N.; Fernando, S.; D’Arrigo, S.; Scquizzato, T.; Crowley, C.; Vlok, N.; Böttiger, B. W.; Deakin, C.; Soar, J.; Parr, M.; Welsford, M.; Kudenchuk, P. J.; Neumar, R.; Nicholson, T.; Nolan, J. Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Resuscitation Plus 2026;29:101300. doi:10.1016/j.resplu.2026.101300
  • The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis

    Dagens artikel blev en systematisk review och metaanalys av ambulanssjukvårdens hantering av patienter med brännskador. Bland annat berörs transportsätt och -tider, bristfällig träning och otillräcklig dokumentation. I studien konstateras också att ambulanssjukvårdens hantering inte medförde någon förändring i patientens kroppstemperatur men att andningsfrekvens, hjärtfrekvens och blodtryck sjönk. Något oroväckande så lyckades studien inte påvisa någon signifikant sänkning av patientens smärta, vilket för mig är en av de mest centrala uppgifterna vid vård av brännskadade patienter. En tröst är att detta kan ha berott på heterogenitet i studietyper – data för detta fanns endast i två av de nio inkluderade studierna. Vidare så visade sig att ambulanssjukvården tenderade överskatta den totala omfattningen av brännskadan, jämfört med den slutliga skattningen. Mortaliteten i de fem studier som undersökte detta var 15%.

    Ska jag vara ärlig så tyckte jag studien var ganska rörigt presenterad och texten lite svårläst. Kanske är det lite kultur över detta, hur man är van att uttrycka sig och presentera data? Men den hade såklart vissa kvaliteter, och gav en del baseline-data från prehospital brännskadevård.

    Alanazy, A.; Alruwaili, A. The impact of pre-hospital emergency medical services on the outcomes of patients with burn: a systematic review and meta-analysis. Emergency Care Journal 2025. doi:10.4081/ecj.2025.13074
  • Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis

    Dagens artikel berör ett ämne som jag ofta upplever lite laddat, nämligen mekaniska bröstkompressioner vid hjärt-lungräddning. Detta är ju en fantastisk möjlighet för oss i ambulanssjukvården, inte minst av arbetsmiljöskäl, men också en möjlighet som iallafall utifrån det intryck jag har överanvänds. Redan för tiotalet år sedan när LUCAS infördes på bred front hade man ju misslyckats med att påvisa att systemet var bättre än manuell HLR, och på senare år har en hel del studier tillkommit, med stor heterogenitet både vad gäller mekaniska kompressioners effektivitet och förekomsten av skadliga bieffekter. Dagens studie är en systematisk review och metaanalys där författarna gått igenom 10 RCT:er och 14 kohortstudier, inkluderande 224.245 patienter, som jämfört mekaniska bröstkompressioner med manuella på vuxna. Det mest intressanta resultatet torde vara att manuella kompressioner visade sig vara bättre än mekaniska och alltså inte bara ”non-inferior” som många tidigare studier funnit. Manuella kompressioner gav mer ROSC samt bättre överlevnad till både inskrivning och utskrivning från sjukhus. Däremot fanns inga signifikanta skillnader i 30-dagarsöverlevnad, neurologisk outcome eller förekomsten av komplikationer. Vid subgruppsanalys hittade författarna bland annat att kontexten spelade roll, där den signifikanta skillnaden i ROSC till manuella kompressioners fördel fanns intrahospitalt, medan signifikans ej uppnåddes utanför sjukhus. Det fanns också skillnader utifrån vilket land studien var utförd i, vilket ev. skulle kunna bero på en skillnad i kvaliteten på den manuella HLR som utförs relaterat till hur guidelines och träning ser ut på nationell nivå.

    Min tolkning (eller spekulation?) är att skillnaden intrahospitalt vs. prehospitalt torde kunna tyda på att det finns faktorer prehospitalt som gör att mekaniska kompressioner ibland kan vara gynnsamt (eller iallafall inte ogynnsamt) för patientutfallet, ex.vis under transport. Men studien antyder ju också att det är helt korrekt så som guidelines idag är skrivna, att mekaniska kompressioner ska användas med återhållsamhet och på korrekt indikation – inte som en generell lösning vid hjärt-lungräddning. I slutändan är det nog så att den viktigaste slutsatsen är att det är komplext, och att stora, väldesignade och randomiserade multi-centerstudier med sajter vars förutsättningar skiljer behövs för att skapa någon form av riktig klarhet. Tills dess ska vi nog fortsätta att vara återhållsamma med mekaniska hjärtkompressioner, men använda dem på väl valda indikationer såsom transport.

    Pu, Y.; Hou, H.; You, Z.; Li, Q.; Yu, Z.; He, S.; Xue, C.; Wen, C.; Yang, B. Mechanical chest compression versus manual chest compression for cardiopulmonary resuscitation for cardiac arrest patients: A systematic review and meta‐analysis. Hong Kong Journal of Emergency Medicine 2025;32(6). doi:10.1002/hkj2.70067
  • Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579
  • Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Äntligen helg och dags för en riktigt, riktigt intressant artikel på HLR-temat! Först dock en kort reflektion om Prehospitalt. En månad har gått och det har varit en fröjd att fylla på med artiklar – jag har lärt mig massor. Jag var lite orolig att inspirationen och flödet av artiklar skulle sina snabbt (trots att jag såklart är medveten om hur mkt som produceras), men det bara poppar upp nya saker hela tiden som jag vill läsa. Det mesta är – som ni har sett – inte tung evidens som är ens i närheten av att förändra någon praxis. Men för mig är det små pusselbitar som hjälper mig att förstå mitt jobb bättre, och som jag är övertygad gör mig bättre med tiden och som dessutom kan förbättra bedömningar i väldigt specifika situationer. Antalet besökare har varierat under månaden, och flera har frågat om man får sprida sajten. NATURLIGTVIS får man det! Dela gärna i era sociala medier, tipsa kollegor eller vad ni nu vill göra.

    Nåväl, nu till dagens artikel. I denna systematiska review har författarna tittat på det endtidala koldioxidvärdens prediktiva värde för ROSC vid hjärtstopp. Fjorton studier från USA, Europa och Asien inkluderades med totalt 3186 patienter. Mina huvudsakliga slutsatser:

    • Det initiala EtCO2-värdet hade lågt prediktivt värde, värden efter 10 men framförallt 20 minuter var mer användbara.
    • Optimal cut-off för att skilja ROSC från icke-ROSC var initialt 19.8mmHg (sensitivitet=0.75, specificitet=0.53, OR=3.38), vid 10 minuter 15.7 mmHg (sensitivitet=0.91, specificitet=0.68, OR=21.49) och vid 20 minuter 8.5 mmHg (sensitivitet=0.95, specificitet=0.78, OR=67.36).
    • Resultaten indikerar dock att EtCO2-värden på <10mmHg efter 20 minuter ger ett negativt prediktivt värde för ROSC omkring 0.95, beroende på pretest-sannolikhet, vilket inte är i linje med det vanligt använda gränsvärdet på ca 1% för när fortsatta återupplivningsförsök kan anses utsiktslösa. Detta understryker behovet av en försiktig tolkning av EtCO2 i samband med beslut om avslutande av återupplivning (för rimlig säkerhet bör snarare 5 mmHg användas, eller en multimodal approach med flera faktorer tagna i beaktande).
    • En positiv EtCO2-trend framstår för mig som kanske det mest intressanta ur prediktionsperspektiv, men överlag måste EtCO2 tolkas försiktigt vad gäller prediktivt värde.

    Summan av kardemumman är väl att ERC:s riktlinjer (som vi i Sverige följer genom att HLR-rådets dito baserar sig på dem) ter sig klokt formulerade i att termination of resuscitation (ToR) ska grundas på en helhetsbild med flera faktorer tagna i beaktande, och inte enskilda värden eller fynd, exempelvis EtCO2. Glöm heller inte att det är kontinuerlig kurva som gäller, inte isolerade EtCO2-värden 🙂

    Lee, Y.; Lo, Y.; Chen, C.; Cheng, T.; Seak, C.; Yen, C. Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Emergency Medicine Journal 2025;43(2):83-91. doi:10.1136/emermed-2025-214918
  • Prehospital risk stratification in suspected non-ST-segment elevation acute coronary syndrome with point-of-care troponin: an individual patient data meta-analysis

    Här kommer en högintressant metaanalys på ett område där jag personligen tror att mycket kommer hända de närmsta åren, med potential till mer träffsäker och bättre vård för patienterna samtidigt som akutsjukvården avlastas. Det handlar om prehospital riskbedömning av patienter med bröstsmärta, en grupp som idag i mycket hög utsträckning transporteras till akutmottagning även när den kardiella risken är låg. Studien utvärderar möjligheten att använda scoringsystem (ffa HEART och T-MACS) inklusive prehospital mätning av troponin i prehospital miljö för att kunna göra en mer träffsäker bedömning av den kardiella risken hos patienter utan ST-höjningar.

    Slutsatsen blev att i ”well-trained EMS systems” där goda uppföljningsbehov fanns var riskbedömning med HEART-score ett framgångsrikt sätt att identifiera patienter med låg risk för att drabbas av allvarliga avvikande hjärthändelser eller död inom 30 dagar. Utfallet var relativt oberoende av tiden mellan symtomdebut och när riskbedömningen ägde rum. Ett viktigt observandum är också att slutsatsen gäller användning av HEART-skalan som helhet, system med enbart troponin-mätning visade inte samma sensitivitet. Författarna betonar också att tillämpbarheten är beroende av faktorer i varje respektive vårdsystem. Min tolkning är att mer forskning behövs kring hur man bäst kan balansera systemet mellan sensitivitet och specificitet. På det området finns dessutom såklart både etiska och hälsoekonomiska faktorer att ta hänsyn till…

    Demandt, J.; Sagel, D.; Camaro, C.; van Hattem, V. A. E.; Mahler, S. A.; Cooper, J.; Tolsma, R.; Fokkert, M.; Cetinyurek-Yavuz, A.; Snavely, A. C.; Donaldson, L. A. A.; van der Harst, P.; van ’t Hof, A.; van Royen, N.; van ’t Veer, M.; Vlaar, P. J. Prehospital risk stratification in suspected non-ST-segment elevation acute coronary syndrome with point-of-care troponin: an individual patient data meta-analysis. Heart 2026:heartjnl-2025-326922. doi:10.1136/heartjnl-2025-326922