Studietyp: Metaanalys

  • Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis

    Idag blickar jag lite utanför ambulanssjukvården och läser en studie om hur paracetamol i.v. påverkar medelartärtrycket (MAP) hos IVA-patienter. De (potentiellt) negativa hemodynamiska effekterna av paracetamol är ju relativt omtalade, men iallafall jag har inte läst så mycket studier på detta (med det inte sagt att de inte finns) utan mer sett det som kliniska, erfarenhetsbaserade insikter. Många av intensivvårdspatienterna inleder ju sitt möte med vården redan prehospitalt, och studien känns därför intressant för vår kontext.

    Den aktuella studien är en systematisk litteraturöversikt och metaanalys, som inkluderat åtta studier där patienter behandlades med paracetamol i.v. för antingen feber och/eller smärta. Författarna fann:

    • MAP sjönk signifikant med -6.75 mmHg (IQR -10.68, -2.82), det systoliska blodtrycket sjönk även det med -11.55 mmHg (IQR -20.55, -2.55).
    • Effekten var tydligast vid feber som indikation, men subgruppsanalyserna hämmades av det låga antalet inkluderade studier.
    • Ingen effekt på hjärtfrekvensen sågs. Patienterna tycks således inte kompensera det sjunkande trycket med frekvens.
    • Förekomsten av hypotension efter paracetamol-administration var 45.5%.

    När man tolkar resultatet får man komma ihåg att få studier inkluderades och många av dessa kan innehålla confounders och bias som ej går att kontrollera för. Vi vet exempelvis inte om patienterna erhöll vätska eller annan behandling för att motverka hypotension, så de faktiska effekterna skulle definitivt kunna vara större än vad studien indikerar. Det är dock åter värt att åter påminna om att studien är gjord på intensivvårdspatienter, som i grunden kan förväntas vara svårt sjuka. Utifrån min kliniska erfarenhet är det just denna grupp som ibland är märkbart känslig för paracetamol i.v. på ett sätt som jag inte alls upplever att andra patienter är. Men ja… Takeaway message? Det måste väl ändå bli att man bör ha de potentiella hemodynamiska effekterna av paracetamol i åtanke innan man administrerar det intravenöst, iallafall hos de känsligaste patienterna där hemodynamiken redan är påverkad.

    Messina, S.; Ferro, S.; Santonocito, C.; Minardi, C.; Zawadka, M.; Drago, F.; Noto, A.; Sanfilippo, F. Effects of intravenous paracetamol on mean arterial pressure in critically ill patients: A systematic review and meta-analysis with trial sequential analysis. Anaesthesia Critical Care & Pain Medicine 2025;44(5):101579. doi:10.1016/j.accpm.2025.101579
  • Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Äntligen helg och dags för en riktigt, riktigt intressant artikel på HLR-temat! Först dock en kort reflektion om Prehospitalt. En månad har gått och det har varit en fröjd att fylla på med artiklar – jag har lärt mig massor. Jag var lite orolig att inspirationen och flödet av artiklar skulle sina snabbt (trots att jag såklart är medveten om hur mkt som produceras), men det bara poppar upp nya saker hela tiden som jag vill läsa. Det mesta är – som ni har sett – inte tung evidens som är ens i närheten av att förändra någon praxis. Men för mig är det små pusselbitar som hjälper mig att förstå mitt jobb bättre, och som jag är övertygad gör mig bättre med tiden och som dessutom kan förbättra bedömningar i väldigt specifika situationer. Antalet besökare har varierat under månaden, och flera har frågat om man får sprida sajten. NATURLIGTVIS får man det! Dela gärna i era sociala medier, tipsa kollegor eller vad ni nu vill göra.

    Nåväl, nu till dagens artikel. I denna systematiska review har författarna tittat på det endtidala koldioxidvärdens prediktiva värde för ROSC vid hjärtstopp. Fjorton studier från USA, Europa och Asien inkluderades med totalt 3186 patienter. Mina huvudsakliga slutsatser:

    • Det initiala EtCO2-värdet hade lågt prediktivt värde, värden efter 10 men framförallt 20 minuter var mer användbara.
    • Optimal cut-off för att skilja ROSC från icke-ROSC var initialt 19.8mmHg (sensitivitet=0.75, specificitet=0.53, OR=3.38), vid 10 minuter 15.7 mmHg (sensitivitet=0.91, specificitet=0.68, OR=21.49) och vid 20 minuter 8.5 mmHg (sensitivitet=0.95, specificitet=0.78, OR=67.36).
    • Resultaten indikerar dock att EtCO2-värden på <10mmHg efter 20 minuter ger ett negativt prediktivt värde för ROSC omkring 0.95, beroende på pretest-sannolikhet, vilket inte är i linje med det vanligt använda gränsvärdet på ca 1% för när fortsatta återupplivningsförsök kan anses utsiktslösa. Detta understryker behovet av en försiktig tolkning av EtCO2 i samband med beslut om avslutande av återupplivning (för rimlig säkerhet bör snarare 5 mmHg användas, eller en multimodal approach med flera faktorer tagna i beaktande).
    • En positiv EtCO2-trend framstår för mig som kanske det mest intressanta ur prediktionsperspektiv, men överlag måste EtCO2 tolkas försiktigt vad gäller prediktivt värde.

    Summan av kardemumman är väl att ERC:s riktlinjer (som vi i Sverige följer genom att HLR-rådets dito baserar sig på dem) ter sig klokt formulerade i att termination of resuscitation (ToR) ska grundas på en helhetsbild med flera faktorer tagna i beaktande, och inte enskilda värden eller fynd, exempelvis EtCO2. Glöm heller inte att det är kontinuerlig kurva som gäller, inte isolerade EtCO2-värden 🙂

    Lee, Y.; Lo, Y.; Chen, C.; Cheng, T.; Seak, C.; Yen, C. Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Emergency Medicine Journal 2025;43(2):83-91. doi:10.1136/emermed-2025-214918
  • Prehospital risk stratification in suspected non-ST-segment elevation acute coronary syndrome with point-of-care troponin: an individual patient data meta-analysis

    Här kommer en högintressant metaanalys på ett område där jag personligen tror att mycket kommer hända de närmsta åren, med potential till mer träffsäker och bättre vård för patienterna samtidigt som akutsjukvården avlastas. Det handlar om prehospital riskbedömning av patienter med bröstsmärta, en grupp som idag i mycket hög utsträckning transporteras till akutmottagning även när den kardiella risken är låg. Studien utvärderar möjligheten att använda scoringsystem (ffa HEART och T-MACS) inklusive prehospital mätning av troponin i prehospital miljö för att kunna göra en mer träffsäker bedömning av den kardiella risken hos patienter utan ST-höjningar.

    Slutsatsen blev att i ”well-trained EMS systems” där goda uppföljningsbehov fanns var riskbedömning med HEART-score ett framgångsrikt sätt att identifiera patienter med låg risk för att drabbas av allvarliga avvikande hjärthändelser eller död inom 30 dagar. Utfallet var relativt oberoende av tiden mellan symtomdebut och när riskbedömningen ägde rum. Ett viktigt observandum är också att slutsatsen gäller användning av HEART-skalan som helhet, system med enbart troponin-mätning visade inte samma sensitivitet. Författarna betonar också att tillämpbarheten är beroende av faktorer i varje respektive vårdsystem. Min tolkning är att mer forskning behövs kring hur man bäst kan balansera systemet mellan sensitivitet och specificitet. På det området finns dessutom såklart både etiska och hälsoekonomiska faktorer att ta hänsyn till…

    Demandt, J.; Sagel, D.; Camaro, C.; van Hattem, V. A. E.; Mahler, S. A.; Cooper, J.; Tolsma, R.; Fokkert, M.; Cetinyurek-Yavuz, A.; Snavely, A. C.; Donaldson, L. A. A.; van der Harst, P.; van ’t Hof, A.; van Royen, N.; van ’t Veer, M.; Vlaar, P. J. Prehospital risk stratification in suspected non-ST-segment elevation acute coronary syndrome with point-of-care troponin: an individual patient data meta-analysis. Heart 2026:heartjnl-2025-326922. doi:10.1136/heartjnl-2025-326922
  • Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis

    Dagens läsning blir en systematisk review-studie där författarna jämfört transport av polisen med transport av ambulanssjukvården efter trauma. Diskussionen har ju förts även i Sverige, kring huruvida det är gynnsamt att transporteras av polis efter exempelvis penetrerande trauma. I denna studie visade det sig vara förenat med högre mortalitet (25% vs 13%), d.v.s. 1,5x högre mortalitet vid transport av polisen. Sekundärt utfall var andelen kirurgisk intervention, och där fanns ingen skillnad mellan grupperna. Tyvärr ger inte studien alla de svar vi behöver, bland annat eftersom data i många av studierna saknas kring Injury Severity Score (ISS). Det kan också vara så att en upplevd hög ISS på hämtplatsen gjort att man transporterat till level 1 trauma center, vilket kan ha skevat studiens resultat. Enda lösningen torde vara en prospektiv studie där patienter kan randomiseras till den ena eller andra typen av transport, men att sätta upp en sådan studie lär inte vara så enkelt… Tills dess får vi nöja oss med att konstatera att det iallafall inte är uppenbart fördelaktigt att transporteras av polis.

    Shapovalov, V.; Tran, Q. K.; Sarani, B.; Zohery, M.; Caggiula, A.; Ashraf, R.; Pourmand, A. Comparative Clinical Outcomes of Trauma Transport: Emergency Medical Services vs. Police Transport, A Systematic Review and Meta-Analysis. The Journal of Emergency Medicine 2026;80:8-19. doi:10.1016/j.jemermed.2025.10.013