Tagg: Endtidal koldioxid (EtCO2)

  • Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?

    Idag har jag läst en artikel som nog får sägas vara i utkanten av vad jag hittills inkluderat på Prehospitalt. Men, det är ju jag som bestämmer vad som får plats och mantrat har ju varit att artikeln ska ha ”bäring” på Prehospital vård. Texten för dagen handlar om hyperoxemi hos hjärnskadade patienter och är tämligen inriktad på intensivvård, men ämnet är såklart högst relevant även för oss prehospitala kliniker. För, vad innebär egentligen för mycket syrgasleverans till skadade celler i hjärnan?

    Artikeln är resonerande och någon slags editorial eller summering av kunskapsläget (någon läsare kanske kan kategorisera den mer korrekt?), och därför kan inte heller något resultat sägas finnas. Men författarna för intressanta resonemang om hur kunskapen mer och mer pekar mot de skadliga effekter av alltför frikostig syrgasbehandling som finns, exempelvis vid hypoxisk ischemisk encefalopati efter hjärtstopp. Samtidigt måste risken för att hyperoxygenera patienten och därigenom skapa sekundär hjärnskada såklart vägas mot riskerna för hypoxemi i andra änden, vilket också riskerar förvärra outcomes (minst lika mycket eller mer). Inom intensivvården finns som bekant goda möjligheter till monitorering med ex.vis täta blodgaser, medan vi i ambulanssjukvården är mer begränsade och sannolikt kommer få förhålla oss till ”målsaturation 94-98%” ett tag till i de flesta situationer. Som jag flaggade redan från början är texten kanske lite ute i tassemarken för scopet här på Prehospitalt, men jag fann den intressant och rekommenderar den för alla som vill öka sin förståelse för frågans komplexitet. Svunna tiders ”syrgas till (nästan) allt” känns väldigt, väldigt långt borta.

    Sekhon, M. S.; Robba, C.; Young, P. J. Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?. Intensive Care Medicine 2026. doi:10.1007/s00134-026-08334-4
  • Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Äntligen helg och dags för en riktigt, riktigt intressant artikel på HLR-temat! Först dock en kort reflektion om Prehospitalt. En månad har gått och det har varit en fröjd att fylla på med artiklar – jag har lärt mig massor. Jag var lite orolig att inspirationen och flödet av artiklar skulle sina snabbt (trots att jag såklart är medveten om hur mkt som produceras), men det bara poppar upp nya saker hela tiden som jag vill läsa. Det mesta är – som ni har sett – inte tung evidens som är ens i närheten av att förändra någon praxis. Men för mig är det små pusselbitar som hjälper mig att förstå mitt jobb bättre, och som jag är övertygad gör mig bättre med tiden och som dessutom kan förbättra bedömningar i väldigt specifika situationer. Antalet besökare har varierat under månaden, och flera har frågat om man får sprida sajten. NATURLIGTVIS får man det! Dela gärna i era sociala medier, tipsa kollegor eller vad ni nu vill göra.

    Nåväl, nu till dagens artikel. I denna systematiska review har författarna tittat på det endtidala koldioxidvärdens prediktiva värde för ROSC vid hjärtstopp. Fjorton studier från USA, Europa och Asien inkluderades med totalt 3186 patienter. Mina huvudsakliga slutsatser:

    • Det initiala EtCO2-värdet hade lågt prediktivt värde, värden efter 10 men framförallt 20 minuter var mer användbara.
    • Optimal cut-off för att skilja ROSC från icke-ROSC var initialt 19.8mmHg (sensitivitet=0.75, specificitet=0.53, OR=3.38), vid 10 minuter 15.7 mmHg (sensitivitet=0.91, specificitet=0.68, OR=21.49) och vid 20 minuter 8.5 mmHg (sensitivitet=0.95, specificitet=0.78, OR=67.36).
    • Resultaten indikerar dock att EtCO2-värden på <10mmHg efter 20 minuter ger ett negativt prediktivt värde för ROSC omkring 0.95, beroende på pretest-sannolikhet, vilket inte är i linje med det vanligt använda gränsvärdet på ca 1% för när fortsatta återupplivningsförsök kan anses utsiktslösa. Detta understryker behovet av en försiktig tolkning av EtCO2 i samband med beslut om avslutande av återupplivning (för rimlig säkerhet bör snarare 5 mmHg användas, eller en multimodal approach med flera faktorer tagna i beaktande).
    • En positiv EtCO2-trend framstår för mig som kanske det mest intressanta ur prediktionsperspektiv, men överlag måste EtCO2 tolkas försiktigt vad gäller prediktivt värde.

    Summan av kardemumman är väl att ERC:s riktlinjer (som vi i Sverige följer genom att HLR-rådets dito baserar sig på dem) ter sig klokt formulerade i att termination of resuscitation (ToR) ska grundas på en helhetsbild med flera faktorer tagna i beaktande, och inte enskilda värden eller fynd, exempelvis EtCO2. Glöm heller inte att det är kontinuerlig kurva som gäller, inte isolerade EtCO2-värden 🙂

    Lee, Y.; Lo, Y.; Chen, C.; Cheng, T.; Seak, C.; Yen, C. Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Emergency Medicine Journal 2025;43(2):83-91. doi:10.1136/emermed-2025-214918