Tagg: Hjärnskador

  • Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage

    Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.

    Lien, C.; Wang, J.; Chen, C.; Weng, T.; Tang, S.; Tsai, L.; Ko, Y.; Tu, Y.; Jeng, J.; Hsieh, M. Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage. European Journal of Neurology 2026;33(5). doi:10.1111/ene.70616
  • Prehospital tranexamic acid bolus improves outcomes in traumatic brain injury: A Bayesian reanalysis of the prehospital TXA for TBI trial

    Tranexamsyra seglar upp som ett väldigt populärt ämne här på prehospitalt, men det råkar komma en del intressanta studier på temat. Dagens dito är en sekundäranalys med bayesisk statistik av RCT:n som går under namnet prehospital TXA for TBI. En brasklapp är att den studien misslyckades med att uppnå signifikants för sina primära outcomes, d.v.s. samband mellan TXA-administration och 6-månaders neurologisk outcome vid TBI. Överlag var det sparsamt med relevanta signifikanser. Lite förenklat kan man säga att denna studie tittar på samma outcomes fast med bayesisk statistik, och i det ligger en del intressant… Författarna fann att en dos av 2g tranexamsyra var förknippat med hög sannolikhet för förbättrad neurologisk outcome efter 6 månader, lägre 28 dagars- och 6-månadersmortalitet, jämfört med både placebo och TXA i dosering 1g bolus + 1g infusion under 8h. Behandlingseffekten var dock låg eller måttlig, men författarna diskuterar att detta ändå givet det stora antalet TBI i ett globalt perspektiv kan vara viktigt i ett övergripande perspektiv samt givet läkemedlets låga riskprofil.

    Intressant resultat, och det jag tar med mig är väl framförallt att studien talar för att om TXA nu ska ges vid TBI – då talar resultaten klart till fördel för 2g som bolusdos. Men, på det stora hela så får man ju vara oerhört försiktig – det blir ju en retrospektiv studie som inte alls har styrkan som en RCT, och om man vrider och vänder på ett resultat tillräckligt mycket så brukar man ju kunna hitta någon positiv infallsvinkel… 🙂 Hypotesgenererande, kanske..!?

    Lammers, D.; Henry, R.; Williams, J.; Eckert, M.; Jansen, J. O.; Schreiber, M.; Holcomb, J. B.; Rowell, S. Prehospital tranexamic acid bolus improves outcomes in traumatic brain injury: A Bayesian reanalysis of the prehospital TXA for TBI trial. Journal of Trauma and Acute Care Surgery 2026;100(6):879-885. doi:10.1097/ta.0000000000004920
  • Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial

    Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om tranexamsyra och även den huvudstudie som kallas för PATCH-Trauma (närmare bestämt den 2 jan). Här kommer en ny subgruppsanalys från studien där 516 patienter inkluderades i en analys av outcomes 24 månader efter inklusion för patienter som fått TXA jämfört med placebo. Fördelaktig neurologisk outcome definierades som 5-8 på the Extended Glasgow Outcome Scale (GOS-E), och utöver detta analyserades även mortalitet. I TXA-gruppen fanns 167 (64%) patienter med fördelaktig neurologisk outcome och 61 (23.4%) avlidna, medan det i placebo-gruppen fanns 149 patienter (58%) med fördelaktig neurologisk outcome och 71 (28%) avlidna. P-värde för jämförelsen av neurologisk outcome var 0.2 och för jämförelsen av avlidna 0.24, d.v.s. icke signifikant i båda fallen. Konklusionen blir alltså att ingen skillnad sågs efter 24 månader. Kanske beror detta helt enkelt på att behandlingen faktiskt inte har någon effekt, dock bör också nämnas att subgruppen bestod av en mindre del av det totala antalet deltagare i studien, och båda siffrorna visar ju tendenser i riktningen att det finns en fördel med TXA, så det skulle ju möjligen kunna handla om otillräcklig power i den statistiska analysen. Författarna nämner också i sin diskussion att subgruppen består i patienter som transporterades med helikopter, med långa prehospitala tider, svårare skador och högre andel med skallskador, så eventuellt kan dessa karaktäristika påverka resultatens generaliserbarhet.

    Mitra, B.; MacKenzie, S.; Bourke, E. M.; Aldous, R.; Grant, A.; Bernard, S.; Gantner, D.; Read, D. J.; Reade, M. C.; Trapani, T.; Myles, P. S.; Cameron, P. A.; Gruen, R. L. Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial. JACEP Open 2026;7(4):100417. doi:10.1016/j.acepjo.2026.100417
  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools

    Dagens artikel är en narrativ översikt och rör prehospital bedömning av traumatisk hjärnskada (TBI). På grund av de inkluderade studiernas (n=32) heterogenitet gjordes ingen systematisk metaanalys, utan endast narrativ syntetisering. Författarna fann 37 olika bedömningsverktyg för TBI, i ett spann med allt ifrån isolerad bedömning av Glasgow Coma Scale (GCS) till biomarkörer, Near Infrared Spectorscopy (NIRS), undersökningar med mikrovågor och verktyg baserade på maskininlärning. GCS var vanligast studerat, och denna skala visade brister i sensitivitet för identifiering av TBI, inte minst hos äldre och personer med antikoagulantiabehandling – vilket var de grupper där undertriage var vanligast. Annars var övertriage vanligt förekommande och sensitivitet tycktes värderas högre än specificitet. Bland algoritmer med maskininlärning och point-of-care-tester fanns lovande verktyg, som dock ej var tillräckligt validerade utifrån författarnas slutsatser. Summan av kardemumman så fann de att många vanliga verktyg riskerade missa signifikanta skador, inte minst i nyss nämnda grupper där undertriage var vanligt. Därför rekommenderade författarna en multimodal strategi med flera olika verktyg/indikatorer för att identifiera traumatisk hjärnskada.

    Ettingoff, C.; Inampudi, P.; Felman, C.; Espinoza, I.; Lensink-Vassan, M.; Burman, J.; Tufts, N.; Brown, A.; Dylla, L. Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools. Neurotrauma Reports 2026;7. doi:10.1177/2689288×261428955
  • Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?

    Idag har jag läst en artikel som nog får sägas vara i utkanten av vad jag hittills inkluderat på Prehospitalt. Men, det är ju jag som bestämmer vad som får plats och mantrat har ju varit att artikeln ska ha ”bäring” på Prehospital vård. Texten för dagen handlar om hyperoxemi hos hjärnskadade patienter och är tämligen inriktad på intensivvård, men ämnet är såklart högst relevant även för oss prehospitala kliniker. För, vad innebär egentligen för mycket syrgasleverans till skadade celler i hjärnan?

    Artikeln är resonerande och någon slags editorial eller summering av kunskapsläget (någon läsare kanske kan kategorisera den mer korrekt?), och därför kan inte heller något resultat sägas finnas. Men författarna för intressanta resonemang om hur kunskapen mer och mer pekar mot de skadliga effekter av alltför frikostig syrgasbehandling som finns, exempelvis vid hypoxisk ischemisk encefalopati efter hjärtstopp. Samtidigt måste risken för att hyperoxygenera patienten och därigenom skapa sekundär hjärnskada såklart vägas mot riskerna för hypoxemi i andra änden, vilket också riskerar förvärra outcomes (minst lika mycket eller mer). Inom intensivvården finns som bekant goda möjligheter till monitorering med ex.vis täta blodgaser, medan vi i ambulanssjukvården är mer begränsade och sannolikt kommer få förhålla oss till ”målsaturation 94-98%” ett tag till i de flesta situationer. Som jag flaggade redan från början är texten kanske lite ute i tassemarken för scopet här på Prehospitalt, men jag fann den intressant och rekommenderar den för alla som vill öka sin förståelse för frågans komplexitet. Svunna tiders ”syrgas till (nästan) allt” känns väldigt, väldigt långt borta.

    Sekhon, M. S.; Robba, C.; Young, P. J. Hyperoxaemia in acute brain injured patients: too much of a good thing?. Intensive Care Medicine 2026. doi:10.1007/s00134-026-08334-4