Tagg: Beslutsstöd

  • Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study

    Dagens studie är en väldigt spännande sådan på temat POCUS, alltså ultraljud (point-of-care ultrasound) i prehospital miljö och med icke-läkare som utförare. Författarna gav paramedics i Tyskland en strukturerad utbildning inkl. både teoretisk och praktisk träning. Sedan följde de upp användningen av ultraljud i två år, där klinikerna fick ha med sig ultraljudsapparaten i sitt prehospitala dagliga arbete och använda den där de bedömde det indicerat. De protokoll som inkluderades i träningen var lungultraljud (LUS), eFAST vid trauma, ultraljud av hjärtat (FoCUS), ultraljud vid chock och hypotension (RUSH), ultraljud för intravenös nålsättning (USGIV) och ekokardiografi vid avancerad hjärt-lungräddning (ELS). Sammanfattningsvis visade sig POCUS vara fullt möjligt att lära paramedics med en rimlig nivå av diagnostisk säkerhet (sensitivitet 88% och specificitet 93% om man ser till alla undersökningar). Personalens inställning till ultraljud blev också betydligt mer positiv i och med träningen.

    Alla får läsa studien och värdera siffrorna för egen del, där finns siffror och diskussion kring varje respektive undersökning. Jag är själv inte särskilt kompetent på området, men är ganska övertygad sedan ett antal år att ultraljud är något som kommer finnas i varje ALS-ambulans i framtiden. Känner att det börjar bli hög tid att lära sig detta på något vis, så ska nog försöka fördjupa mig på ämnet i framtiden… Mer forskning behövs naturligtvis här såsom på många områden, så vi vet hur vi kan implementera kunskaperna bäst.

    Boehm, A.; Bexten, T.; Stanley, M.; Westphal, D.; Buder, R.; Konrad-Borgstaedt, F.; Benoehr, P. Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01595-4
  • Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application

    Jag har tyvärr inte tid att skriva så lång text idag, pga lite mycket andra engagemang för stunden. Men det ska inte drabba dagens lästa artikel, som är en intressant studie med Delphi-approach (expert-konsensus) för att skapa en warning score syftande till att identifiera försämring hos gravida eller nyligen gravida kvinnor, där varningstecknen kan vara mer subtila än annars. Resultatet blev ett verktyg som testades på 251 patienter och jämfördes med NEWS2. Av dessa patienter fick 92.5% (n=172) NEWS2<5. Av de 172 hade dock 86% minst en röd flagga i det nyutvecklade verktyget. Sammantaget intressanta resultat, men betydligt mer forskning krävs naturligtvis för att validera verktyget. Jag har inte kommit i kontakt med ett dylikt verktyg tidigare, men kanske är det ett relevant sätt att kvalitetssäkra vården av denna grupp?

    Main, C.; Shaw, J.; Burgess, L.; Heys, S.; Rhind, S.; Kelly, T. Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application. International Journal of Emergency Medicine 2026;19(1). doi:10.1186/s12245-026-01158-5
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools

    Dagens artikel är en narrativ översikt och rör prehospital bedömning av traumatisk hjärnskada (TBI). På grund av de inkluderade studiernas (n=32) heterogenitet gjordes ingen systematisk metaanalys, utan endast narrativ syntetisering. Författarna fann 37 olika bedömningsverktyg för TBI, i ett spann med allt ifrån isolerad bedömning av Glasgow Coma Scale (GCS) till biomarkörer, Near Infrared Spectorscopy (NIRS), undersökningar med mikrovågor och verktyg baserade på maskininlärning. GCS var vanligast studerat, och denna skala visade brister i sensitivitet för identifiering av TBI, inte minst hos äldre och personer med antikoagulantiabehandling – vilket var de grupper där undertriage var vanligast. Annars var övertriage vanligt förekommande och sensitivitet tycktes värderas högre än specificitet. Bland algoritmer med maskininlärning och point-of-care-tester fanns lovande verktyg, som dock ej var tillräckligt validerade utifrån författarnas slutsatser. Summan av kardemumman så fann de att många vanliga verktyg riskerade missa signifikanta skador, inte minst i nyss nämnda grupper där undertriage var vanligt. Därför rekommenderade författarna en multimodal strategi med flera olika verktyg/indikatorer för att identifiera traumatisk hjärnskada.

    Ettingoff, C.; Inampudi, P.; Felman, C.; Espinoza, I.; Lensink-Vassan, M.; Burman, J.; Tufts, N.; Brown, A.; Dylla, L. Prehospital Assessment and Triage of Traumatic Brain Injury: A Narrative Review of Strategies and Tools. Neurotrauma Reports 2026;7. doi:10.1177/2689288×261428955
  • Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment

    Dagens studie rör något av ett favoritverktyg, i all enkelhet: PAT-triangeln (Pediatric Assessment Triangle). Som gammal PEPP-instruktör har jag tillbringat många timmar med denna triangel, och upplevt hur den kan guida bedömningen av sjuka barn både initialt och vid re-evaluering. Studien var retrospektiv, inkluderade 2929 patienter 0-15 år, och analyserade förhållandet mellan PAT-bedömning (poäng 0-3 där avvikelse i varje del ger 1 poäng) och transportbeslut/prehospital vårdnivå (ALS/BLS), prehospitala interventioner samt interventioner på akutmottagning och beslut om inläggning. Lite om fynden:

    • De flesta patienter (65.9%) hade normal PAT (PAT-score=0). Bland de som hade PAT-score >0 var onormalt uppträdande vanligast (50.7%) följt av andningsarbete (23.2%) och därefter kombinationen uppträdande-andningsarbete (10.9%).
    • Patienter med avvikelse på någon del i PAT transporterades i högre grad med ALS-ambulans. Endast 1% av patienterna som transporterades med BLS hade PAT-score>0.
    • Högre PAT-score var förknippat med mer prehospitala interventioner och särskilt ALS-interventioner. Det var även förknippat med högre prioritet efter ankomst på akutmottagningen.
    • 56.5% av patienterna med avvikande andningsarbete fick någon slags prehospital respiratorisk intervention, däribland läkemedelsbehandling. Betydligt fler fick dock dylika interventioner på akutmottagningen, och lite oroväckande är att en en väsentlig andel (51.5%) av patienter som fick respiratoriska interventioner på akuten inte hade påverkat andningsarbete i den prehospitala PAT-bedömningen. En majoritet av dessa skrevs dock hem från akuten, medan 22% skrevs in på vårdavdelning och 10.2% i intensivvård.
    • PAT-score >=2 var förknippat med ökade odds för inläggning både till vårdavdelning och intensivvård, medan 83% av patienterna med normal PAT skrevs hem från akuten. Lägst andel som skrevs hem fanns hos patienterna med påverkat andningsarbete (65.5%).

    Tja, det där blev ju en liten lista och jag tyckte nog helt enkelt att det finns väldigt många intressanta aspekter i studien. Läs fulltexten, för jag har bara nämnt ett urval. Sammantaget blir min tolkning att PAT ger en god första indikation om allvarlighetsgrad, men också värdefull information för transportbeslut, vårdnivå och beslut om interventioner. Lite oroväckande är den höga (förmodade) förekomsten av respiratoriska besvär på akutmottagningen på patienter utan påverkat andningsarbete i PAT-bedömningen. Mer studier skulle behöva göras, inte minst prospektiva sådana. Ett bifynd som förresten slog mig är att där jag jobbar finns inte ens fält i journalen för att dokumentera en PAT-score, såsom det uppenbarligen gör där studien utfördes. Det borde såklart åtgärdas, för utan den informationen blir liknande retrospektiv forskning svår att göra framöver! Sen har vi ju en skyldighet att dokumentera bedömningar som vi gör, så att ha fält för de verktyg vi implementerat är ju inte orimligt..? 🙂

    Heyming, T.; Knudsen-Robbins, C.; Kain, A.; Morphew, T.; Ta-Perez, Z.; Darabpour, A.; Lee, H.; Brukman, S.; Shelton, S. K. Prehospital Pediatric Assessment Triangle—Real World Data: Emergency Medical Services Use of the Pediatric Assessment Triangle in the Prehospital Environment. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2581753
  • Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study

    Igår var ämnet hänvisning till egenvård för geriatriska, sköra patienter. Jag tänker att det idag blir en slags fortsättning på temat, i form av en artikel om hur vi eventuellt skulle kunna förbättra hanteringen för patienter som – i motsats till de i gårdagens artikel – verkligen uppenbart behöver sjukhusvård. Författarna till dagens artikel har nämligen undersökt hur direktinläggning till vårdavdelning kan göras baserat på sjuksköterskans bedömning i ambulanssjukvården. Vi vet att det för äldre, sköra patienter finns omfattande risker med att vistas på akutmottagningen, och att dessa vistelser kan bli långa, så kan man passera detta steg i ”uppenbara fall” torde det finnas potential till stora vinster. Projektet i aktuell studie är långt ifrån det enda på temat, så ta det för vad det är – en variant på direktinläggning och en liten studie, men ändå en intressant sådan tycker jag. Några fynd:

    • 127 patienter inkluderades, varav 45 i direktinläggningsgruppen och 82 i referensgruppen. Medianålder i direktinläggningsgruppen var 86 år, så man kan konstatera att detta sannolikt är något för äldre äldre, vilket verkar rimligt.
    • 24 av 45 utvalda för direktinläggning blev direktinlagda (efter att vårdplatskoordinator och läkare – vars uppgift var att acceptera eller avslå direktinläggningen – fått säga sitt). Av de 21 som nekades lades dock 20 in från akutmottagningen, vilket såklart kan handla både om skador/sjukdom som behövde tas omhand på akutmottagning – men också tänkbart att ambulanssjukvårdens bedömning om direktinläggning var rätt från början.
    • Tiden från att ambulanssjukvården nådde patienten till denne lämnades över på mottagande vårdavdelning var 49.5 minuter (IQR 44-64) i median i direktinläggningsgruppen att jämföra med 278.5 minuter (IQR 224-369) i referensgruppen. Det är alltså brutala 229 minuter – nästan fyra timmar – skillnad!
    • Direktinläggningsgruppen hade högre mortalitet, ingen skrevs hem inom 72 timmar och hade en längre vårdtid (9 vs 4 dygn) än i referensgruppen.

    Nu är detta en liten studie och mer forskning behövs naturligtvis – och det finns ju även fler liknande försök, där resultaten kan se annorlunda ut. Man får därmed trippa lite försiktigt… Med det sagt så tyder ju aktuella resultat på att sjuksköterskor har god förmåga att göra rätt bedömning (med ett mycket simpelt beslutsstöd, se artikeln!), att rätt kategori patienter inkluderas och att tidsvinsten är stor med direktinläggning. Synd att så få patienter inkluderats – det torde gått att få fler om försöket pågått dygnet runt istället för som nu mellan 8-17, samt om studieperioden var längre. Jag ser fram emot nya, större studier på området och där man även inkluderar analys av felhändelser kopplat till flödet, kvalitativa studier på inblandad vårdpersonals upplevelser och inte minst patientupplevelser. Låter nånstans som ett extremt intressant doktorandprojekt?! 🙂

    Jacobsson, A.; Kurland, L.; Höglund, E. Direct in-hospital admission via ambulance (DIVA): A retrospective observational study. International Emergency Nursing 2020;52:100906. doi:10.1016/j.ienj.2020.100906
  • Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0