Tagg: Pediatrik

  • What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation

    Om det var ett litet hallelujah-moment igår, så kommer ännu ett idag. Dagens författare har utforskat ett enormt angeläget ämne, nämligen vilken behandling, bemötande osv. som fungerar bra för barn med smärta när de behandlas av ambulanssjukvården. Som bekant underbehandlar vi barn rent farmakologiskt, men vi underbeforskar dem också och om forskningen kring vuxna med smärta i ambulanssjukvård är eftersatt så är situationen ännu värre på barnområdet. Detta gör dagens studie superintressant. Författarna har också använt en intressant metod, som jag får medge är ny för mig: ”realist evaluation”. I utförandet av studien har de mött 9 barn, 14 vårdnadshavare och 21 ambulanskliniker, vilket genererat 41 intervjuer/transkriptioner, två teckningar och en dagbok. De har också granskat ett stort antal journaler. De kom fram till att klinikerns roll var central, där utbildning och erfarenhet spelade stor roll, samt hur detta kunde omsättas i ett bemötande präglat av integritet, lugn, trygghet, humor och tillit. Det var också viktigt att förstå konsekvenserna av obehandlad smärta. Vårdnadshavarens roll belystes som viktig för att underlätta vården och bidra till tryggheten. Vad gäller själva smärtbehandlingen så berördes bland annat distraktion och betydelsen av katastrofiering, vilket är föga oväntat men mycket intressant. Jag tycker studien är mycket intressant och klart läsvärd för alla som som arbetar prehospitalt.

    Whitley, G. A.; Nicholls, G.; Baliousis, M.; Bujor, T.; Eaton, G.; Fryer, C.; Glassford, B.; Hepburn, S.; Hodgson, J.; Hutchinson, D.; Leighton, P.; Lord, B.; O’Shea, B.; Pilbery, R.; Redsell, S.; Nair, G. S.; Squires, G.; Sumera, K.; Siriwardena, A. N. What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01712-3
  • Unplanned out‐of‐hospital deliveries: Insights from 3473 births of a 13‐year prospective cohort study in France

    Idag en intressant artikel på det obstetriska temat – det var ett tag sen! I denna registerstudie från Frankrike inkluderades 3473 prehospitala födslar, varav 84% var av lågrisk-karaktär. 10% av mödrarna hade en tidigare historia med prehospital födsel, och för tidig födsel i 7% av fallen. Den genomsnittliga tiden till sjukhus i studien var ca 20 minuter, och ytterst få transporter överskred 45 minuter (3%) samt än färre 60 minuter (1%). 79% av födslarna skedde i hemmet och 12% i ambulans. I 48% av fallen hann även placenta komma under den prehospitala vården. Kritiska komplikationer för modern förekom i 8.4% av fallen, med postpartumblödning i 4.5% av fallen och mortalitet i <0.1% (n=2). Vad gäller barnet så lades detta hud-mot-hud i 66.4% av fallen, 42.6% värmdes med täcke men hela 14% av barnen erhöll inga preventiva åtgärder alls mot hypotermi. 57% av barnen skrevs också in på sjukhus med hypotermi.

    Ovan är bara ett axplock (men lite av det viktigaste) av den deskriptiva data som studien innehåller, och jag tänker att några av mina huvudslutsatser blir: 1) vi kan inte vara nog hypotermi-förebyggande vid prehospital förlossning, det är för kallt överallt året runt, 2) vi behöver ha en högst reell beredskap att hantera postpartumblödning. Sen finns mycket mer kunskaper än så att utvinna, men gå in i artikeln och läs för att få med dig det! 🙂

    Duchanois, C.; Laurent, C.; Duarte, K.; Javaudin, F.; Pes, P.; Ricard‐Hibon, A.; Bizouard, T.; Bounaud, N.; Morel, O.; Chouihed, T. Unplanned out‐of‐hospital deliveries: Insights from 3473 births of a 13‐year prospective cohort study in France. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica 2026. doi:10.1111/aogs.70357
  • Duration of emergency medical services-initiated prehospital cardiopulmonary resuscitation efforts and survival for pediatric patients with out-of-hospital cardiac arrest

    Dagens studie blir på hjärtstoppstemat och en registerstudie på pediatriska icke-traumatiska hjärtstopp från USA/Kanada. Syftet var att belysa tidsfaktorns betydelse för överlevnad. Totalt var överlevnaden 10,4% och överlevnaden sjönk med 7,9% per minuts pågående HLR och var <1% vid 14,8 minuter. Vill man uppnå högre säkerhet så var den övre delen av 95% CI <1% vid 22 minuters HLR.

    Siffrorna är intressanta och belyser väl tidsfaktorns enorma betydelse vid (pediatriskt) hjärtstopp. Att fatta kliniska beslut utifrån detta är dock naturligtvis känsligt, och jag tror man ska beakta siffrorna med försiktighet både utifrån överförbarhet men också utifrån att siffrorna rör åren 2011-2015. Det är alltså delvis daterade resultat, som av någon anledning publicerats med lång fördröjning. Ändå läsvärt!

    Okubo, M.; Komukai, S.; Izawa, J.; Amagasa, S.; Ramgopal, S.; Callaway, C. W.; Berg, R. A. Duration of emergency medical services-initiated prehospital cardiopulmonary resuscitation efforts and survival for pediatric patients with out-of-hospital cardiac arrest. Resuscitation 2026;223:111028. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111028
  • Children and young people assessed by ambulance clinicians in a sparsely populated circumpolar region: non-conveyance and subsequent healthcare contacts in Northern Sweden

    Vad kännetecknar uppdrag där barn- och ungdomar hänvisas till egenvård, och i vilken grad söker dessa patienter vård igen inom 72 timmar? Det var frågorna författarna till dagens studie ställde sig. Svaret skaffade de i Norrbotten. Det fanns en del statistiskt signifikanta skillnader mellan de patienter som transporterades och icke transporterades. Yngre patient, uppdrag nattetid och uppdrag i glesbygd var förknippade med högre grad av icke transport. Det visade sig också att en väsentlig andel av patienterna sökte icke planerad vård igen inom 72 timmar efter kontakten med ambulanssjukvården. Även om den sistnämnda andelen låter hög, så sökte långt ifrån alla dessa akutmottagning, och utifrån författarnas diskussion tycks deras siffror jämförbara med tidigare studier. Det är ju bra – annars är det ju lätt att reflexmässigt tänka att en ny vårdkontakt riskerar stå för ett icke identifierat vårdbehov eller rentav en felbedömning. Endast 4% av patienterna behövde läggas in på sjukhus inom 72 timmar, vilket inte heller torde vara alarmerande, då det väl ändå är naturligt att en del patienters sjukdom utvecklas i en negativ riktning under spannet av några dygn. En intressant studie inte minst därför att den belyser barnens situation – en majoritet av de liknande studier jag läst har begränsat sig till vuxna, och vi behöver verkligen utöka den barnspecifika kunskapen för att kunna ge dem lika sakkunnig vård som oss lite äldre. 🙂

    Sparrevik, J.; Engström, Å.; Strömbäck, U.; Isaksson, R.; Lindström, V. Children and young people assessed by ambulance clinicians in a sparsely populated circumpolar region: non-conveyance and subsequent healthcare contacts in Northern Sweden. International Journal of Circumpolar Health 2026;85(1). doi:10.1080/22423982.2026.2727714
  • Documentation of Weight in Pediatric 9-1-1 Responses with Administration of Weight-Based Medications

    Dagens studie handlar om följsamheten till att dokumentera vikt – i enlighet med gällande protokoll – hos pediatriska patienter. Då administrationen av läkemedel är viktbaserad, bli det ju viktigt både för att kunna kvalitetssäkra vårt eget arbete men även som hjälp till senare instanser, att dokumentera en vikt.

    Jag tänker också osökt på en annan aspekt, som inte riktigt omfattas av studien och följande får därför ses som off-topic (men intressant): Det handlar om huruvida SOS redan i utlarmningen frågar efter en vikt. Jag är inte fullt uppdaterad på hur deras rutiner ser ut idag, men iallafall för några år sedan var det inte en självklar del av SOS Alarms frågebatteri att ta reda på vikten vid barnlarm. Självklart kan det ibland vara så att man inte kan få uppgiften, men ofta visade det sig att frågan inte ställts, och att SOS efter en ny uppringning lätt kunde få fram vikten. Vi hade en del kommunikation om detta med SOS då. Kanske vet någon hur det ser ut idag? Min upplevelse från kliniken är iallafall fortfarande att man ibland, men inte alltid, får en viktangivelse. Som sagt, detta är off-topic vad gäller studien, men något jag gärna skulle se förbättrat i SOS beslutsstöd. 🙂

    Burnett, S. J.; Schwartz, B.; Eisenhauer, A. M.; Moore, S.; Powell, J. R.; Leslie Salewon, M.; Clemency, B. M. Documentation of Weight in Pediatric 9-1-1 Responses with Administration of Weight-Based Medications. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2719957
  • Prediction Model for Children With Anaphylaxis Who May Not Require Emergency Department Care: A Multicenter Retrospective Cohort Study

    Måste alla barn som behandlas med adrenalin mot anafylaxi föras till akutmottagning? Kanske inte, om man läser dagens stora multicenterstudie och den prediktionsmodell som de studerat. Detta gäller då patienter som erhållit en enstaka adrenalindos, utan astmahistorik, utan kardiovaskulära symtom (innan adrenalinadministration) och inga bestående, nya eller återkommande symtom efter adrenalinbehandling. Intressant läsning!

    Dribin, T. E.; Schnadower, D.; Sampson, H. A.; Zhang, Y.; Zhang, N.; Freedman, S. B.; Neuman, M. I.; Brousseau, D. C.; Mistry, R. D.; Boyd, S.; Wolnerman, Y.; Walsh, P. S.; Wyst, C. V.; Thapar, V.; Strutt, J.; Srivastava, G.; Singh, N. V.; Russo, C. J.; Pulcini, C. D.; Ngo, T. L.; Nesiama, J. O.; Moake, M. M.; Metcalf, A. M.; Lubell, T. R.; Lee, J.; Larsen, C. D.; Kwan, K. Y.; Knoles, C. L.; Khanna, K.; Freeman, J. F.; Davis, J. R.; Daggett, A.; Cohen, J. S.; Cohen, A. R.; Chua, W.; Chinta, S. S.; Boswell, B.; Bergmann, K. R.; Aronson, P. L.; Michelson, K. A. Prediction Model for Children With Anaphylaxis Who May Not Require Emergency Department Care: A Multicenter Retrospective Cohort Study. The Journal of Allergy and Clinical Immunology: In Practice 2026;14(9):2038-2050.e5. doi:10.1016/j.jaip.2026.06.021
  • A pilot randomized feasibility clinical trial of intranasal vs. intravenous naloxone in pediatric opioid poisoning

    Idag en norsk-iransk, mindre (feasibility-)RCT med pediatriskt fokus (i akutmottagningskontext). Forskarna har 1:1-randomiserat barn 1-12 år med misstänkt opioidförgiftning till intranasal respektive intravenös administration av naloxon. Jag kan tycka studien är lite meckigt gjord, men de kom iallafall fram till att intranasal administration var feasible, förknippad med rimligt hög föräldranöjdhet och framförallt gav den en effekt jämförbar med iv-administration, samtidigt som tiden från beslut till administration var betydligt kortare. Ett bifynd var att anslagstiden vid iv administration var mycket, mycket snabbt, något som författarna berör i diskussionen och som iallafall jag fann intressant. Läsvärt!

    Gholami, N.; Skulberg, A. K.; Farnaghi, F.; Zamani, N.; Kolahi, A.; McDonald, R.; Hassanian-Moghaddam, H. A pilot randomized feasibility clinical trial of intranasal vs. intravenous naloxone in pediatric opioid poisoning. Drug and Alcohol Dependence 2026;286:113259. doi:10.1016/j.drugalcdep.2026.113259
  • Addressing Racial and Ethnic Inequities in Pediatric Pain Management in Emergent Settings

    Mer på smärttema..! Hur undviker vi diskriminering grundat i ras och etnicitet vid smärtlindring av barn i akuta miljöer? Läsvärd artikel idag, även om den delvis rör sig i icke-prehospital kontext och med andra förutsättningar än vi kanske oftast jobbar med!

    Hippolyte, J.; Ward, C. E.; Goyal, M. K.; Owusu-Ansah, S.; Washick, M.; Wright, J. L. Addressing Racial and Ethnic Inequities in Pediatric Pain Management in Emergent Settings. Pediatrics 2026;158(Supplement 1). doi:10.1542/peds.2026-076070e
  • Disparities in Pediatric Out-of-Hospital Cardiac Arrest Outcomes Relating to Race, Urbanicity, and Poverty: A Study of the NEMSIS Database

    Idag ett tema som berörts tidigare här på prehospitalt, karaktäristika för pediatriska hjärtstopp och i det här fallet utfall i relation till ras, socioekonomisk status och vilken typ av område (urbant/suburbant etc) patienten bor i. Ganska amerikanskt, men ändå lite intressant!

    Bernardin, M. E.; Schuler, P.; Arora, J.; Morales, E.; Kendrick, E.; Zoellner, D. Disparities in Pediatric Out-of-Hospital Cardiac Arrest Outcomes Relating to Race, Urbanicity, and Poverty: A Study of the NEMSIS Database. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2695249
  • International Incidence of Out-of-Hospital Cardiac Arrest in Children: A Systematic Review and Meta-Analysis of Epidemiological Studies

    Idag har jag läst en artikel inom ett område vilket precis som gårdagens triage-tema återkommit på sistone, nämligen pediatriska hjärtstopp. Studien är en systematisk review och metaanalys av studier där incidens på befolkningsnivå framgår. Totalt inkluderades 50 studier från åren 1980-2022, med tonvikt på post-2015 (68%) samt världsdelarna Europa (n=16), Asien (n=16) och Oceanien (n=15). Nordamerika bidrog något förvånande endast med fyra studier, medan noll fanns från Afrika och Sydamerika vilket är tråkigt och oroväckande men däremot inte lika förvånande. Retrospektiva studier utgjorde 76% av materialet. Totalt i meta-analysen ingick data från 37.681 pediatriska hjärtstopp i 17 länder med en totalt follow-up-tid på 547.267.107 person-år. Den poolade incidensskattningen var 5.56 pediatriska hjärtstopp utanför sjukhus per 100.000 person-år i de inkluderade populationerna. Stor heterogenitet fanns dock och jämfört med tidigare studier är siffran relativt låg. Jag tänker att studiens huvudsakliga bidrag är att verifiera att pediatriskt hjärtstopp utanför sjukhus är ett sällsynt tillstånd, vilket ställer höga krav på oss i ambulanssjukvården och andra livräddare att förbereda oss för en mycket utmanande sällanhändelse. Sekundärt så bidrar dock också studien med den inte helt nya men ändå djupt problematiska insikten att forskningen på detta område är alltför präglad av höginkomstländer. Att Afrika och Sydamerika helt saknas i statistiken är besvärligt, och verkligen något jag tänker vi borde fundera mer över i forskningen generellt – vad innebär det ur ett forskningsetiskt perspektiv att hela världsdelar lämnas utanför viktig kunskapsbildning? Vad är ansvaret hos oss som faktiskt bedriver forskning, men i andra delar av världen? Kan vi gömma oss bakom att vi forskar i den kontext där vi själva bor, eller har vi ett forskningsetiskt ansvar att faktiskt vidga vyerna? Jag har inga höga hästar att sitta på här alls, men värderingsmässigt lutar jag åt att vi faktiskt har ett ansvar att inkludera fler i vår forskning. Om man får gissa lite så är det sannolikt också så att bristen på forskning i dessa kontexter också gör att det är här det är allra lättast att åstadkomma väsentliga förbättringar…

    Mellett-Smith, A.; Caunt, M.; Buckle, A.; Devitt, P.; Osmani, Z.; Worley, D.; Johnson, S.; Harris, B.; Brown, T.; Fothergill, R.; Couper, K. International Incidence of Out-of-Hospital Cardiac Arrest in Children: A Systematic Review and Meta-Analysis of Epidemiological Studies. Critical Care Medicine 2026;54(7):1733-1741. doi:10.1097/ccm.0000000000007110