Här kommer dagens studie innan jag ruschar till jobbet för ett kvällspass på bil. Idag har jag läst om olika administrationsvägar för midazolam i kramplösande syfte till pediatriska patienter. För att precisera så jämfördes i denna metaanalys intranasal behandling med intramuskulär, och det primära utfallet var huruvida ytterligare läkemedelsdoser behövdes (”rescue therapy”) och sekundärt tittade författarna på hur lång tid det tog till kramperna upphörde samt huruvida tre eller fler doser behövdes.

Totalt inkluderades 3.933 patienter, varav 97.9% i prehospital miljö. Intressant nog så var intramuskulär administration förknippat med lägre sannolikhet att behöva ytterligare doser (RR 1.29 95% CI 1.15-1.45). Det var också förknippat med kortare tid till krampfrihet (23.60 sekunder 95% CI 2.31-44.89). I det senare ligger ju konfidensintervallet rätt nära att passera nollan, så den kliniska relevansen kan ju kanske diskuteras – men överlag ger ju studien intryck att intramuskulär administration ter sig bättre än intranasal, vilket var en nyhet för mig som är van vid intranasal administration. Här finns anledning för mig att ta en funderare… De riktlinjer jag jobbar under medger intramuskulär administration, men jag har aldrig använt det utan brukar köra nasalt då jag haft intrycket att detta var bättre. Nu uppstår givetvis nyfikenhet kring hur saken förhåller sig till vuxna patienter… Är det lika? Här finns ju tänkbara skillnader såsom att den tratt el. liknande (vi använder MAD) som man för in i näsan kan vara bättre eller sämre lämpad för näsborrarnas storlek. Även nässlemhinnans yta torde ju skilja väsentligt, vilket också skulle kunna ge direkta skillnader kopplat till den nasala administrationens resultat. Om någon har tips på studier kring vuxna på området, använd gärna kontakt-sidan och tipsa!

Nu mot jobbet…