Hur ofta dokumenterar vi äldre, dementa personers egna önskemål om sin vård i journalen? Och vad underlättar eller motverkar kommunikation kring patientens egna preferenser i det prehospitala vårdmötet? Det är frågeställningarna i dagens artikel! (fritt översatt)

Studien är en kvalitativ innehållsanalys av 171 ambulansjournaler rörande personer >=65 år med demens, som transporterats till sjukhus för ett kritiskt tillstånd. Ungefär hälften av patienterna bodde på någon form av vårdboende. Nästan alla hade någon närstående dokumenterad i sin sjukhusjournal, som ”ställföreträdande beslutsfattare” om patienten bedömdes sakna beslutskapacitet. GCS var i median 12, NEWS 9 och 27% avled under sjukhusvistelsen, vilket väl får anses indikera att patienterna i många fall var relativt svårt sjuka. Dock transporterades 61% av patienterna till sjukhus av Basic Life Support-kapabel ambulans (att jämföra med advanced dito, motsvarande en svensk akutambulans), vilket kanske omvänt får tolkas som att långt ifrån alla bedömdes vara i behov av avancerad vård under det prehospitala vårdmötet. Ett par tänkvärda punkter utifrån studiens frågeställningar:

• I endast 27% av fallen framgick patientens önskemål kring vården, eller att patienten fått fråga om detta. I en majoritet av dessa fall (79%) kom denna information då från ett ”POLST-form” (ett begrepp jag lärde mig idag), vilket står för ”portable orders for life-­sustaining treatment”. Endast i 21% av fallen kom informationen från verbal information erhållen från patient, närstående eller andra informanter på plats.
• I 23% av fallen angavs att patienten själv kunde kommunicera sina önskemål, medan det i 24% av fallen angavs att en familjemedlem eller eller vän fanns på plats och förde talan. I två fall beskrevs kommunikation via telefon med vän eller familjemedlem.

Författarna diskuterar en del kring värdet av att inhämta information om patientens önskemål från närstående via telefon, vilket fångade mitt intresse då jag själv så sent som förra veckan påmindes om värdet av detta. Den slutliga lösningen för patienten jag då var hos utformades utifrån samtal med patienten själv (med begränsad kognitiv förmåga), anhörig (via telefon) och patientens fasta läkarkontakt (via telefon). Det var ju ingalunda unikt eller första gången, men det blev väldigt bra och den information de hade var verkligen betydelsefull för att kunna göra patientens bästa. Det blev en stark påminnelse om vilken tillgång det kan vara att, med patientens medgivande såklart, ringa närstående för att öka förståelsen. Vi är ju ändå där för att göra det bra för just den person vi har framför oss, och att i det läget minimera antalet antaganden, generaliseringar eller ”standardlösningar” känns för mig extremt angeläget. Och om man tar implikationer för andra vårdinstanser, så tänker jag att vi borde fundera mer över hur vi i förväg kan dokumentera personers viljor kring sin egen vård, kring personliga intressen/preferenser, osv. så att det finns där den dag man blir sjuk och inte kan föra sin talan. Det vore värdigt!