Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Artikeln föreslår ett harmoniserat ramverk som tydliggör vad ”kvalitet” innebär i modern prehospital vård och hur den kan utvärderas balanserat. Kvalitet definieras som flerdimensionell med säkerhet integrerad, och prioriteringar kan skilja mellan intressenter. Donabedians struktur–process–utfall används för att styra indikatorval, med varning för ensamma proxymått och utfall påverkade efter vårdfasen.
– Föreslår en flerdimensionell definition av prehospital vårdkvalitet där säkerhet är en kärndimension.
– Betonar att olika intressenter prioriterar kvalitetsdimensioner olika och kan vara mål för förbättringsinsatser.
– Rekommenderar balanserad mätning enligt Donabedians struktur–process–utfall och varnar för enstaka proxyindikatorer.
– Lyfter teknikens roll i hur kvalitet uppfattas, mäts och kan stödja kvalitetssäkring/förbättring.
Det blir en lite kortare text idag pga fullt upp på min agenda idag. Jag har dock läst en ganska lång och inte desto mindre intressant artikel från Danmark. De tittade på hur nyttjandet av ”formal support” på arbetsplatsen (inkluderande formellt stöd såsom kamratstöd, formaliserat stöd från chef tränad på att tillhandahålla stöd, genom krispsykolog eller debriefing/defusing) påverkades av arbetsbelastning. Tidigare studier har antytt mindre nyttjande vid hög belastning, men här fann författarna precis tvärtom! En implikation som författarna föreslår kan vara att det understryker vikten av lättillgänligt stöd inte minst i områden med hög belastning, för att säkerställa välmåendet hos personalen. Tänkvärt, tycker jag!
Studien undersökte om arbetsbelastning hänger ihop med utnyttjande av arbetsplatsens formella stöd bland ambulanspersonal. En dansk EMS-organisation följdes med fem enkätrundor 2022–2023 (341 deltagare) kopplat till stationsnivådata om antal larm. Personal vid stationer med högre belastning använde oftare stöd (justerad OR 1,93), även efter kontroll för bl.a. ålder, kön, socialt kapital och PTSD-symtom.
– Longitudinell enkätstudie kopplad till organisationsdata om antal utryckningar per station.
– Högre arbetsbelastning var associerad med större användning av formellt stöd.
– Sambandet kvarstod efter justering för demografi, arbetsplatsens sociala kapital, PTSD-symtom och tid.
– Resultaten går emot tidigare kvalitativa fynd och stödjer behov av lättillgängligt stöd i högbelastade miljöer.
Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!
Artikeln introducerar begreppet ”hidden curriculum” i paramedicinutbildning och -praktik och beskriver hur informella normer, organisationsstrukturer och professionell socialisering påverkar beteenden, identitet och beslut. Särskilt lyfts hur historiskt rotad betoning på biomedicinsk kunskap och teknisk kompetens styr vad som värderas. Läsaren uppmanas reflektera över konsekvenser för etik, välmående och patientvård.
– Osynliga kulturella normer och strukturer formar hur ambulanssjukvårdare agerar och fattar beslut.
– Biomedicinsk och teknisk kompetens kan prioriteras på bekostnad av andra värden i professionen.
– Kritisk reflektion och ökad medvetenhet kan stödja etisk praktik, välmående och bättre vård.
– Ses som grund för professionell utveckling och förändring på systemnivå.
Dagens studie är en kvalitativ sådan (fokusgrupper) och berör samverkan mellan ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen vid särskild händelse. Fyra fokusgrupper med totalt 23 deltagare från de olika organisationerna ledde fram till ett resultat med tre huvudteman (fritt översatta av mig): Koordinerad kommunikation som grund för samverkan, Strukturerad interprofessionell samverkan genom ledarskap och delad förståelse samt Relationella förutsättningar för varaktig interprofessionell samverkan. Bland de företeelser som diskuteras mer konkret är vikten av tillförlitligt samband vad gäller utrustning och förmåga att hantera densamma, vikten av operativt ledarskap, ömsesidig förståelse för varandras professionella roller samt fördelarna med att rent fysiskt husera flera verksamheter ihop så personalen känner varandra mer och att reflektera efter händelse. Allt är såklart intressanta aspekter, och inte minst reflektionsdelen är ju på min favoritlista. Sen finns ju två sidor av myntet med samlokalisation, jag arbetar själv samlokaliserat med räddningstjänsten och uppskattar det, men visst – vi arbetar ju mycket mer gentemot kollegor inom sjukvården än räddningstjänsten. Jag upplever dock inte att en samlokalisation inom sjukhusets väggar (vilket jag också prövat) ger alls samma gemenskap med kollegor inom andra gebit på så sätt som samlokalisation med en annan blåljusmyndighet, vilket avses i studien, gör. Men det är min subjektiva uppfattning 🙂 Nöjer mig med kommentarer så, tänker att den som vill får gå in och läsa studien själv!
Studien utforskar hur ambulanssjuksköterskor, brandmän och poliser upplever samverkan vid större olyckor. Fyra fokusgrupper analyserades med innehållsanalys. Tre huvudområden framkom: koordinerad kommunikation som grund, strukturerat ledarskap och gemensam förståelse för roller, samt relationella villkor för långsiktigt samarbete. Utmaningar gällde kommunikation, ledarskap och säkerhet; gemensam utbildning kan stärka beredskap.
– Koordinerad kommunikation beskrivs som central för fungerande samverkan.
– Ledarskap och tydlig rollförståelse möjliggör strukturerat interprofessionellt arbete.
– Komplexa händelser påverkas av kommunikationshinder, ledarskapskrav och säkerhetsaspekter.
– Gemensam övning och interprofessionell interaktion kan förbättra beredskap och samarbete.