Område: Utbildning & kompetens

  • Exploring realism in high-fidelity ambulance simulation: ambulance clinicians’ perspectives on correspondence with everyday practice

    Idag har jag läst en intressant svensk intervjustudie av Kauppi m.fl. Syftet var att utforska hur kliniskt verksam ambulanspersonal upplevde simulering med ”high fidelity”, framförallt utifrån realism och överensstämmande med verkligheten. Utan att gå för djupt in i resultatet så konkluderar författarna att studien påvisar värdet av noga konstruerade scenarion och vikten av psykologisk trovärdighet (fritt översatt) för att ge deltagarna en autentisk känsla och stimulera att de verkligen engagerar sig fullt ut i scenariot som om det vore verkligt. Det visade sig att användning av skådespelare snarare än dockor, att få göra hela arbetsflödet och en autentisk miljö var viktigare än att alla detaljer eller all utrustning var perfekt(a).

    Jag tycker studien identifierar en del viktiga punkter och inte minst detta med arbetsflödet är intressant. Utifrån min erfarenhet som instruktör i ex.vis A-HLR och PEPP samt en del annan simulering så är det avgörande att skapa ett så komplett flöde som möjligt. Bara en sådan sak som att få larminfo som text, vilket omnämns i studien, snarare än återberättat av en instruktör, kan vara viktigt. För egen del kan jag inte låta bli att relatera till HLR-repetition vi körde under våren där vi samverkade med lokala simhallen och badvakterna och körde case på plats i simhallen, inklusive när patienter livräddades från botten. Deltagarna fick larmen i form av ett RAKEL-anrop och info på en inplastad lapp – inte perfekt och dynamiskt som på en skärm – men textbaserat och bättre än muntlig info från mig som instruktör. De hade en ambulans de fick köra fram och placera där de ville. Och de kom till en miljö där badvakter som samverkanspartners agerade och samverkade med deltagarna. Det är inget skryt, utan mer en parallell och ett konstaterande att jag drog många liknande slutsatser från detta utförande som också diskuteras i studien. Och jag kan ärligt säga att det var den överlägset mest realistiska simulering jag genomfört som reguljär träning vid upprepade tillfällen – annars har mer komplex scenarioträning mer varit ”one offs”. Studien förstärker mina intryck därifrån, och bekräftar vilka delar av scenarioträningen jag ska prioritera att förbättra framåt.

    En sak jag måste säga att jag saknar i studien är dock information och diskussion om deltagarnas simuleringskompetens. Detta är ett begrepp som vi ofta pratar om i instruktörssammanhang, och som jag tror är en annan viktig komponent för lyckad simulering. Med simuleringskompetens menar jag vilken vana man har att simulera, gå in i rollen som aktör i ett scenario och utföra den realistiskt, trots vissa oundvikliga brister i miljön. Jag har inte evidens bakom detta, men jag hävdar att man med högt simuleringskompetenta kollegor kan få ut väldigt mycket av en väldigt enkel simulering med ”low fidelity”, medan man med mindre simuleringskompetenta kollegor kan få ut betydligt mindre, även om scenariot är av ”high fidelity”. En beskrivning av simuleringsvanan hos deltagarna vore därför en viktig del av settingen i min värld, och något man kan diskutera utifrån. Författarna nämner förförståelse utifrån tidigare simuleringar, men jag skulle nästan vilja påstå att graden av ”high fidelity” och simuleringskompetens i vissa avseenden är två faktorer i samma ekvation för en lyckad simulering, och att beroendet däremellan när man analyserar resultatet därför är väldigt starkt. Att deltagare simulerar regelbundet skulle jag personligen säga är starkaste faktorn för att framgångsrikt kunna simuleringsträna och dra med sig mycket lärdomar.

    Oavsett, läsvärd studie om du arbetar med simulering för prehospital personal!

    Kauppi, W.; Hagiwara, M. A.; Söderholm, H. M.; Sterner, A. Exploring realism in high-fidelity ambulance simulation: ambulance clinicians’ perspectives on correspondence with everyday practice. Advances in Simulation 2026;11(1). doi:10.1186/s41077-026-00461-8
  • A randomised study on the comparative performance of German paramedics after technical versus non-technicalskills training

    Ger träning av icke-tekniska färdigheter samma, bättre eller sämre effekt på teamprestationen som träning av tekniska färdigheter, i ett case där patienten söker för respiratoriska besvär? Ungefär detta har ett tyskt forskarlag undersökt i en randomiserad interventionsstudie på ambulanspersonal som inte är läkare, d.v.s. EMTs och paramedics/advanced paramedics. I bakgrunden kan nämnas att Tyskland år 2014 reformerade yrkesrollerna, där bl.a. advanced paramedics med en 3-årig utbildning infördes. Jag tolkar rollerna och denna bakgrund som delvis relevant för utfallet, och mer får man läsa i artikeln. Resultatet visade iallafall att det inte fanns någon större skillnad, när man analyserade time-key-item-product score vid simulerade scenarion sex månader efter träningen. Mer än hälften av teamen utförde 75% av de förväntade procedurerna (oavsett studiearm) och checklistor användes i låg grad. Nu undersöker ju inte studien checklistors effektivitet, men jag uppfattar att författarna konkluderar att ambulanssjukvården behöver mer checklistor för att säkerställa att rätt åtgärder utförs. Om man har koll på forskingen om patientsäkerhet är det ju lite att slå in en öppen dörr, så lämnar den diskussionen därhän. Däremot är det såklart intressant att skillnaden mellan grupperna är så låg. Jag tolkar inte detta så mycket som att träning av varken tekniska eller icke-tekniska färdigheter skulle vara oviktig, utan snarare dels som att en dags träning följt av ett halvårs uppehåll kanske indikerar en för låg träningsdos – att man måste träna och repetera oftare..? Men jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till tidigare forskning jag läst som indikerar att mer omfattande utbildning (alltså den mer omfattande grunden, ex.vis advanced paramedic, specialistsjuksköterska, osv) kanske påverkar mer än vad små, korta interventioner gör..? För egen del kan jag uppfatta att vi ibland internutbildar ihjäl oss i ambulanssjukvården. Jag vill inte tala emot någon utbildning, men min egen hypotes är att vi ska ha en hög grundläggande kompetensnivå som krav i verksamheten, komplettera detta med vardagliga och regelbundna övningar såsom mikroövningar etc som ger oss hög frekvens kring både technical och non-technical skills, samt såklart med rena patientsäkerhetsåtgärder såsom checklistor, kognitiva hjälpmedel, påminnelser i journalsystem, osv. Det utesluter såklart inte intern-/konceptutbildningar (som är bra för att höja lägstanivå och lära in algoritmer), men ska vi internutbilda fram allt i ambulanssjukvården så kommer vi inte hinna göra annat…

    Så, innevarande studies resultat är säkert högt beroende av kontext och metod, men jag tycker den väcker intressanta funderingar kring hur vi stärker kompetensen i ambulanssjukvården, och vad som organisatoriskt krävs…

    Eismann, H.; Halsen, J.; Robert, M.; Flentje, M. A randomised study on the comparative performance of German paramedics after technical versus non-technicalskills training. GMS Journal for Medical Education 2026;43(5). doi:no-doi-available
  • Factors that influence quality student paramedicine placements in Australia: A scoping review

    Dagens studie är en scoping review, syftande till att undersöka vilka faktorer som påverkar kvalitet i studentplaceringar för paramedic-studenter i Australien. Hur mycket vikt som ska läggas på det sistnämnda, mer exakt Australien, kan nog diskuteras – för i studien inkluderas studier från olika länder/kontexter så begränsningar ligger nog mer i heterogenitet och regionala skillnader i yrkesrollen snarare än landet som sådant. Iallafall, i korthet så innebar resultatet att fyra huvudkategorier kunde identifieras. Först var vikten av handledare, som underströk vikten av en stöttande, samarbetsvillig och positiv relation mellan student och handledare. Här lyftes också vikten av handledningskompetens och handledarutbildning samt att man tilldelas en fast handledare i förväg, snarare än roterar runt på en massa olika personer – iakttagelser jag tänker kan vara relevanta för svenskt perspektiv. En annan kategori var ”learning experiences”, syftande till vikten av aktivt lärande i olika typer av träningssituationer, inkluderande exempelvis hands-on-lärande i tid mellan uppdrag. Egenskaper för själva placeringen var en tredje kategori, inkluderande exempelvis schemaläggning (samt kommunikation av schema med studenten), tid och plats för placeringen m.m. Här beskrevs bland annat negativa upplevelser av att ”lämnas över” till en annan besättning eller att lämnas kvar på ambulansstationen av olika skäl. Intressant nog diskuteras placeringar i glesbygd som att de som utgångspunkt sågs som mer fördelaktiga än i större städer, vilket studien delvis argumenterar emot och menar att det beror på uppdragsfrekvensen. Jag tycker det är intressant att frågan lyfts på detta vis, då vi ju i Sverige har närmast motsatta uppfattningen och där flera lärosäten har krav kring uppdragsfrekvens etc som effektivt utesluter glesbygdsplaceringar vid ambulanssjuksköterskeutbildning. Samtidigt som mängdträningen naturligtvis är viktig så har jag själv kritiserat detta, då jag tycker att det är en lite förenklad bild. Jag har själv haft studenter på glesbygdsstationer jag jobbat tidigare som ex.vis haft storstadserfarenheter med högst beläggning i Sverige (gissa station!), som fått helt nya perspektiv och lärdomar när man exponerats för glesbygdens avstånd och nödvändigheten i att göra relativt avancerade interventioner på svårt sjuka patienter där man dessutom har tid att re-evaluera flera gånger och följa upp med nya interventioner. En av dessa studenter (okej, detta är anekdotiskt men ändå!) fick jag tom övertyga lärosätet om att hen skulle få komma, och vederbörande sade efteråt att det gav helt nya intryck och hen exponerades för tillstånd, skador, situationer och åtgärder som hen aldrig behövt göra eller exponeras för trots flera år i storstaden. Denna lilla extra-utläggning säger jag inte för att jag menar att uppdragsfrekvensen inte spelar någon roll, utan för att jag tror på en balans där det är bra för oss i (relativ) glesbygd att jobba i stan, men jag är också helt övertygad att det är nyttigt att komma någonstans där du måste vårda den kritiskt sjuka traumapatienten ensam i en eller flera timmar, snarare än i max 10 minuter som det är i vissa kontexter. Nåväl… Den fjärde kategorin var studentnöjdhet, och detta identifierades som en viktig aspekt för hög kvalitet. Det kan tyckas uppenbart, men det kan ändå understrykas att studenternas uppfattning om en placering var inte bara tecken på deras subjektiva tyckande utan något som hade koppling till faktiskt kvalitet för placeringen.

    Efter denna lite röriga redogörelse (inkl. mina egna käpphästar! 🙂 ) vill jag avsluta med att säga att artikeln avslutas med en 11 punkter lång lista med rekommendationer kring studentplaceringar. Den tänker jag inte återge här, men jag uppmanar alla som jobbar med studenter i ambulanssjukvården att gå in och läsa den, då jag uppfattar flera punkter som relevanta även om det inte är paramedics vi jobbar med här 🙂

    Finn, A.; Fitzgibbon, C.; Shannon, B.; Innes, K.; Gosling, C. M. Factors that influence quality student paramedicine placements in Australia: A scoping review. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261461782
  • Identifying Themes for EMS Continued Competency That Are Acceptable and Improve Patient Care

    Idag har jag läst en fyra-rundors Delphi-studie från USA kring kontinuerlig kompetensutveckling/kompetenssäkring av ambulanspersonal, alltså: Hur man får ambulanspersonalen att bibehålla och utveckla sin kompetens även efter den initiala/grundläggande utbildningen. Jag uppfattar detta ämne som oerhört intressant, och något som grubblas över på varje ambulansstation runtom i landet. Deltagarna i studien enades om fem grundprinciper:

    • Kompetensutvecklingens innehåll ska vara evidensbaserat.
    • Kliniskt verksam ambulanspersonal måste ha en aktiv roll i att utveckla kompetensmodellen.
    • Kompetensutveckling bör styras av kvalitetssäkrings-/kvalitetsutvecklingsdata från verksamheten, indikerande att kompetensutvecklingen ska riktas in på områden med vanligt förekommande uppgifter/problem.
    • Bedömningen bör vara icke bestraffande och utvecklingsinriktad. Utbildningsinsatserna ska inte främst upplevas som kontroll eller sanktion.
    • Kompetensmodellen måste vara praktiskt genomförbar och skalbar.

    Utöver dessa grundprinciper identifierades fyra mer operativa strategier, som handlade om att använda simuleringsbaserade tillvägagångssätt, att se på kompetensutveckling som en process över tid, att använda sig av mikrolärande i vardagen och att använda sig av teknik i lärande.

    Jag tycker det finns några intressanta punkter i detta. Evidensbasering kan tyckas vara en självklarhet, men min personliga uppfattning är att vi är dåliga på detta i ambulanssjukvården. Ofta finns en evidensbaserad bas någonstans, men genom alla år jag jobbat med utbildning har jag ofta saknat ett evidensbaserat resonemang – inte främst i det som lärs ut, utan mer i planeringen av vad/hur/varför. Här kommer även delen om QA-/QI-data in, vilket är intressant. I min verksamhet görs en del utbildningsinsatser utifrån områden identifierade via avvikelser, men ska jag vara ärlig så tror jag inte detta ger hela bilden av var behov finns. Allt återspeglas inte i avvikelser, oavsett om det borde göra det eller inte. En viktig del för att på allvar grunda utbildningar i data är således att samla in data. Vi pratar ofta om detta i HLR-sammanhang, ”att mäta för att veta”, och att det är grunden till förbättring. Här finns enorm förbättringspotential i ambulans-Sverige, misstänker jag!

    Spännande studie med en del tänkvärda riktningar. Hur många ambulansorganisationer i Sverige har ens en väl genomarbetad utbildningsstrategi av det här slaget, där man snarare än att lista ett gäng konceptutbildningar diskuterar strategiska punkter såsom de presenterade ovan? Vad utbildning i verksamheten ska grundas på, vilken slags utbildningsfilosofi (lärande, ej bestraffande!) utbildningarna ska grunda sig på, osv? Här finns chanser att skapa något mer grundat, genomtänkt, skulle jag säga! Iallafall i den organisation där jag arbetar (och länge varit del av vår utbildningsgrupp, till relativt nyligen)…

    Glad midsommar, särskilt till er som jobbar! ☀️⛰️🌊🌸🌻🌳

    (Sjukt att jag har gjort detta VARJE dag sen nyår, för övrigt…! 🙈🚑☀️❄️)

    Panchal, A. R.; Riel, K. M.; Kamholz, J. C.; Gage, C. B.; van den Bergh, S. L.; Gugiu, M. R. Identifying Themes for EMS Continued Competency That Are Acceptable and Improve Patient Care. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2674829
  • Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review

    Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

    När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?

    Gray, B.; Gupta, M.; King, R. Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.03.002
  • Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum

    Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!

    Frankland, J Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum. Journal of Paramedic Practice 2026. doi:10.12968/jpar.2026.18.4.CPD1
  • Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study

    Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.

    Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.

    Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!

    Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?

    Fothergill, R.; Dodd, M.; Clayton, T.; Mellett-Smith, A. Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315
  • Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care

    Idag kommer posten i sista minuten, och det beror på att jag ägnat dagen åt föreläsningar och diskussion kring forskningsetik, som del av mina studier. Så, vad passar väl bättre än en artikel kring etiska utmaningar i ambulanssjukvård? Inget tänker jag, så dagens artikel är en där författarna har utforskat olika handlingsalternativ i en etiskt utmanande omvårdnadssituation i ambulanssjukvården. Detta gjorde de genom att genomföra ett antal Ethics Case Reflection (ECR)-sessioner med ambulanspersonal utifrån metoden 6SM (6-step model), där de utgick från ett videoinspelat case (med skådespelare).

    Den trogne läsaren vet att jag tycker det är vanskligt att sammanfatta resultat från kvalitativa studier, och jag kan meddela att det i särskilt hög grad gäller en studie som tar sig an etiska dilemman och handlingsalternativ. Jag tänker därför inte göra detta med någon nämnvärd detaljnivå. Det som kan nämnas är att deltagarna uppfattade det etiska dilemmat i caset som framförallt rörande den äldre personens autonomi, och de identifierade ett ganska stort antal handlingsalternativ – som också var tämligen heterogena. Jag skulle säga att studien belyser hur etiskt komplex ambulanssjukvård ofta är, där man kommer in i en kritisk fas av människors liv, i vitt skilda situationer, och med bristande information ska fatta ett beslut där man samtidigt ofta är en ”spindel i nätet” som på något vis ska koordinera patientens väg in i alternativt vidare i vårdapparaten. Ofta behövs inte en enskild strategi för att göra detta, utan man behöver kombinera olika arbetssätt, strategier och idéer i ett komplext samspel där patientens vilja, närstående och vårdapparatens begränsningar alla på något sätt behöver beaktas för att resultatet ska bli bra. För egen del blev jag också nyfiken på ECR-konceptet. Jag är som tidigare omnämnts här på Prehospitalt en stark anhängare av strukturerad reflektion, och att tillämpa det på temat etiska dilemman ter sig både intressant och prioriterat med tanke på vårt arbetes komplexitet. Jag ser fram emot att läsa mer på etiktemat framöver!

    Bennesved, A.; Bremer, A.; Svensson, A.; Rantala, A.; Holmberg, M.; Björk, J. Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care. Nursing Ethics 2025. doi:10.1177/09697330251403138
  • Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service

    Idag kommer en artikel på ett riktigt favoritämne: introduktion av nya kollegor i ambulanssjukvården. Detta är något jag varit mer eller mindre djupt insyltad i under minst 10 års tid, och något jag brinner varmt för. Författarna har med en kvalitativ intervjustudie (individuella intervjuer och fokusgrupper) beskrivit hur peer learning (PL – dvs. ”kamratlärande”) används och upplevs av såväl de nya kollegorna samt handledare vid introduktionsutbildning i ambulanssjukvården.

    Med kvalitativa studier finns vanligen ett djup som är svårt att förmedla i några enstaka punkter här, så liksom med lite tidigare sådana vill jag först och främst uppmana att läsa studien. Jag kan dock samtidigt konstatera att upplevelserna av PL framförallt tycks ha varit positiv, även om funderingar bl.a. kring ojämnheter i paren tycks ha kunnat vara en faktor ibland. Genom peer learning fick de nya kollegorna bygga sitt självförtroende successivt och jag tolkar det som att de fick en mycket mer aktivt lärande roll, jämfört med individuellt lärande med ex.vis lärlingsmodell.

    För egen del har jag en del egna erfarenheter av PL i ambulanssjukvård, då vi arbetat en del med det på min arbetsplats med mestadels goda resultat. Jag har då främst varit den som planerat introduktionen, men även deltagit i mindre grad som handledare. Det är därför intressant att läsa författarnas diskussion om hur handledarnas roll blev helt annorlunda, som facilitatorer (är det ett svenskt ord..? ni förstår nog!), stöd, bollplank i reflektion, garant för patientsäkerheten, m.m. PL är inte heller bara en handledningsmodell, utan den kräver utifrån mina erfarenheter mycket mer av handledare och av planeringen runt – samtidigt som vinsterna om man lyckas kan vara väldigt stora. Det framgår också av artikeln, att man behöver arbeta mycket mer strukturerat, medvetet pedagogiskt och bl.a. skapa utrymme för strukturerad reflektion. Sammantaget är min erfarenhet, vilket jag litegrann tycker bekräftas av artikeln, att PL kan vara framgångsrikt – men att det också kräver hög handledarkompetens (tänk handledarutbildning och erfarenhet!) och en helt annan medvetenhet i planering. Modellen är egentligen perfekt för ambulanssjukvård, där vi är vana att jobba i par (det är ju vår vardag, så passar perfekt att lära sig i par) och där man hela tiden kan ha en stöttande handledare i ryggen – till skillnad från på vårdavdelning där handledaren kanske inte är närvarande i situationerna. För er som inte testat detta i ambulanssjukvården tycker jag definitivt att det är värt att överväga, men underskatta inte vad det kräver av er organisation. Hög potential och en metod som kan ge trygghet, utveckling och bygga goda kulturer, men också förknippat med höga krav.

    Slutsvamlat av mig. Läs artikeln! 🙂

    Jepsen, K.; Falk, A.; Alm, A.; Wihlborg, J.; Lindström, V. Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service. BMC Medical Education 2026. doi:10.1186/s12909-026-08992-4
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3