Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.
6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.
- Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
- För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
- Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
- Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.
Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:
”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”
Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?