Design: Prospektiv kohort

  • Prehospital lactate, transfer time, and early mortality across emergency diagnostic categories

    Kan prehospital laktatmätning användas som stöd för att förutsäga tidens betydelse för mortalitet? Detta är författarna inne på i dagens prospektiva observationsstudie…

    Sebastian-Valles, F.; Sampedro-Nuñez, M. A.; Arranz-Martin, J. A.; Navas-Moreno, V.; Marazuela, M.; López-Izquierdo, R.; del Pozo Vegas, C.; Dueñas-Ruiz, J.; Sanz-García, A.; Martín-Rodríguez, F. Prehospital lactate, transfer time, and early mortality across emergency diagnostic categories. Critical Care 2026;30(1). doi:10.1186/s13054-026-06175-7
  • Interpretation Accuracy and Theoretical Decision Impact of Prehospital Ultrasound for Paramedics – Analysis of a Rural Pilot Program

    Pettit, A.; Plaitano, E. G.; Weiler, K.; Soucy, Z.; Zapata, I.; Seefeld, A.; Lundgreen Mason, N. Interpretation Accuracy and Theoretical Decision Impact of Prehospital Ultrasound for Paramedics – Analysis of a Rural Pilot Program. Prehospital Emergency Care 2025;30(6):931-939. doi:10.1080/10903127.2025.2585153
  • Performance of the SVEAT (Symptoms, Vascular Disease History, Electrocardiography, Age, and Troponin) score for predicting 90-day major adverse cardiac events in patients with acute chest pain

    Idag en artikel i akutmottagningskontext, men som berör prediktion av Major Adverse Cardiac Eventes (MACE), vilket omskrivits här ur prehospitalt fokus tidigare, och utifrån min bedömning högintressant även ur prehospitalt perspektiv.

    Två grejer 100% vid sidan om ämnet är 1) att det är roligt att röra sig runt i Sverige. Fick ”ledighets-samverka” vid en liten incident på Willys i Kungälv med två glada kollegor från VGR. Så kul och härligt att se yrkestiteln ”Avancerad specialistsjuksköterska”! 💛💚 2) Desto dystrare är att jag läser i nyhetsmedia att det idag varit ett drunkningstillbud med mindre barn inblandat i min hemstad, som utifrån vad man kan utläsa av mediauppgifterna låter mycket allvarligt. Gårdagens budskap i finvädret kan inte nog understrykas – repetera HLR vid drunkning!

    Nu tar jag ett dopp följt av en kall. Håll ut i värmen!

    Ayvaz, A.; Avci, A.; Tugcan, M. O.; Can, M. M.; Urfalioglu, A. B.; Aksay, E.; Simsek, Y.; Seven, S. Y.; Avci, B. S.; Kaya, E. B.; Sancaktar, A.; Bankir, M.; Guven, R. Performance of the SVEAT (Symptoms, Vascular Disease History, Electrocardiography, Age, and Troponin) score for predicting 90-day major adverse cardiac events in patients with acute chest pain. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01685-7
  • Biomarkers of long-term mortality in seizure patients treated by emergency medical services: Score development and validation

    Bandrés, S. M.; Conty, J. L. M.; Polonio-López, B.; Gonzalez, S. D.; Picón, C. R.; Cañamero, S. R.; Jiménez, J. J. B.; Rabanales-Sotos, J.; Mateos, L. M.; Conty-Serrano, R.; Martín-Rodríguez, F.; Sanz-García, A. Biomarkers of long-term mortality in seizure patients treated by emergency medical services: Score development and validation. International Emergency Nursing 2026;87:101862. doi:10.1016/j.ienj.2026.101862
  • Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens

    En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.

    Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.

    Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…

    Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!

    Schaps, D.; Warren, B. G.; Isaacson, J.; Graves, A. M.; Barrett, A.; King, C.; Godfrey, A. W.; Joiner, A. P.; Anderson, D. J. Service Ready Ambulance Surfaces and Emergency Medical Services Clinicians are Routinely Contaminated with Clinically Important Pathogens. Prehospital Emergency Care 2026:1-15. doi:10.1080/10903127.2026.2681882
  • Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study

    Idag blickar vi västerut mot Norge och en artikel på ett tema som jag måste medge är underrepresenterat på prehospitalt, nämligen sepsis. Författarna har prospektivt inkluderat 398 patienter med prehospitalt misstänkt sepsis. Gruppen hade en medianålder på 76 år och mortalitet (all-cause) på 10.1%. De outcomes författarna tittade på var sepsis severity på sjukhus (SOFA-score), förekomst av septisk chock (behov av vasopressor efter vätskebehandling) och 30-dagarsmortalitet, och kopplat dessa till värden från NEWS2 och Quick Sofa Score (qSOFA) för att se hur väl respektive verktyg kunde förutsäga dessa outcomes.

    Det visade sig att NEWS2 hade en högre precision att med rimlig sensitivitet och specificitet förutsäga svår sepsis. Intressant är också hur olika variabler var associerade med utfallen. Exempelvis var saturation, blodtryck och qSOFA var associerat med sepsis severity och septisk chock. GCS och manligt kön var förknippat med sepsis severity och 30-dagarsmortalitet och marmorerad hud samt cyanos med septisk chock respektive mortalitet. Fler associationer fanns, men bland några intressanta saker som dök upp i mitt huvud när jag läste:

    • SpO2 associerat med sepsis severity och septisk chock – men i triagesystemet där jag arbetar (South African Triage Scale / TEWS) ingår SpO2 inte ens i den poängberäkning som ligger till grund för prioritet i triagen. Detta bidrar till lite funderingar jag haft där vårt sepsisflöde aktiveras för röda och ev. orange:a infektionspatienter (lika som med RETTS), men triagesystemen är som jag uppfattar det inte alls likvärdigt känsliga… Vore intressant med forskning här! Jag kan ibland fundera över om våra infektionsläkare känt till skillnaderna mellan triagesystemen när man hoppade på och utformade våra riktlinjer efter de nationella, som mig veterligen i princip utgått från att alla triagerar med RETTS.
    • Manligt kön tycks förenat med svårare sepsis. Författarna fann också att NEWS2 var bättre på att förutse chock hos män än kvinnor. En könsskillnad som kanske kan mitigeras med mer forskning på verktyget?
    • Och inte minst då, det som vi på många sätt redan vet… Att marmorering/cyanos har relativt starkt prediktivt värde för olika dåliga utfall. Vi vet redan att det är svårt att identifiera enskilda värden/tecken som ensam prediktor för sepsis, och här tycker jag det tydliggörs hur en enkel klinisk bedömning kan bidra rejält.

    Sammantaget, en intressant studie som fördjupar förståelsen både för sepsispatienten och för de verktyg vi använder för identifiering en smula. Jag tycker också någonstans att detta sätter fingret på varför sepsis är ett så intressant område… Här finns inga enkla tecken eller raka svar, utan för tidig identifikation och adekvat behandling krävs lite mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer på sepsisområdet de närmsta 10 åren!

    PS. Detta var maj månads sista artikel. Har nu läst en artikel om dagen i fem månader, och det känns fortfarande stimulerande och roligt – även om jag funderar lite på huruvida jag ska göra uppehåll över sommarsemestern eller inte… Får återkomma i den frågan! Tills dess, utforska gärna det jag tidigare skrivit här. DS.

    Andersson, L.; Simonsen, G. S.; Solligård, E.; Fredriksen, K. Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study. Emergency Medicine Journal 2026:emermed-2025-215135. doi:10.1136/emermed-2025-215135
  • Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel

    Det blir en lite kortare text idag pga fullt upp på min agenda idag. Jag har dock läst en ganska lång och inte desto mindre intressant artikel från Danmark. De tittade på hur nyttjandet av ”formal support” på arbetsplatsen (inkluderande formellt stöd såsom kamratstöd, formaliserat stöd från chef tränad på att tillhandahålla stöd, genom krispsykolog eller debriefing/defusing) påverkades av arbetsbelastning. Tidigare studier har antytt mindre nyttjande vid hög belastning, men här fann författarna precis tvärtom! En implikation som författarna föreslår kan vara att det understryker vikten av lättillgänligt stöd inte minst i områden med hög belastning, för att säkerställa välmåendet hos personalen. Tänkvärt, tycker jag!

    Melander-Nyboe, P.; Vang, M. L.; Lindekilde, N.; Andersen, L. P. S.; Elklit, A.; Pihl-Thingvad, J. Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01569-w
  • AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre

    Dagens studie är allt annat än prehospitalt specifik, men däremot i högsta grad prehospitalt relevant. Den är prospektiv, kommer från giftinformationscentralen i New South Wales i Australien och berör förgiftning relaterad till e-cigaretter (vapes). Vapes är ju något som kommit stort det senaste decenniet ungefär utifrån min egen högst begränsade bild, och när man tar del av studien bör man vara medveten att NSW under den här tiden intagit en mycket mer restriktiv hållning till vapes än vad Sverige har: De får i praktiken bara säljas via apotek, kan endast i vissa fall säljas utan recept, och då till vuxna efter kontakt med farmaceut. I övrigt är de receptbelagda och tillsynen är hård med hög avgift om man säljer olagligt. Man kan alltså tänka sig att tillgången av produkter, och inte minst lite ”sketchy” sådana, är avsevärt högre i Sverige, och därmed kanske (?) också risken för intoxikation och oönskade effekter. Nåväl, vad visade studien?

    • En majoritet av patienterna var män (58%), 76% var barn under 15 år och vanligaste åldersgruppen var 1-4 år (64%), där gruppen av ettåringar var absolut högst.
    • 71% av fallen inkluderade produkter med nikotin, i 24% av fallen var ev. nikontininnehåll okänt och i 5% av fallen var innehållet nikotinfritt. Vanligaste koncentrationen var 41-80 mg/ml nikotin (90%). I endast 7% av de fall där bild av produkten erhölls (n=61) framgick nikotinkoncentrationen av etiketten på produkten. I ett enstaka fall innehöll etiketten det något oklara budskapet ”100 mg salter och 100% propylenglykol”, vilket senare visade sig innebära 100 mg/ml nikotin.
    • En majoritet av fallen som inkom till giftinformation var icke-förskrivna vapes, som inhandlats från tobaksbutiker, utländska websiter och ”service stations”.
    • I barnfallen, som alltså dominerade, tillhörde vapen vanligtvis en familjemedlem (74%) och 84% av fallen inträffade i hemmiljö. Exakt lokalisation fanns inte alltid noterat, men bland de noterade platserna/händelseförloppen fanns vätska som runnit ut på annan mat i kyl/frys, att vapen/behållaren ramlat ur en vuxens ficka, vapes lämnade i publik miljö av en främling och under soffan hemma.
    • Förgiftningen gav oftast inga eller lindriga symtom. En patient hade dock misstagit vape-vätskan för hostmedicin och fick allvarlig förgiftning med medvetslöshet, andningsdepression, kräkning, diarré och urininkontinens. Vederbörande intuberades och intensivvårdades. I övrigt var hosta, illamående/kräkning och lokal vävnadsirritation i mun och svalg vanligt. Även bröstsmärta, yrsel/medvetandesänkning och kramper förekom dock. Totalt krävde 3% av patienterna intensivvård och 15% inläggning på vanlig avdelning, medan de flesta klarade sig med några timmars övervakning på akutmottagning.

    Ja, det var en del av resultatet från aktuell studie. Regleringarna ser som sagt ganska annorlunda ut, kanske förekommer rentav andra koncentrationer etc i Sverige – jag är ärligt talat lyckligt ovetande..? Men den slutsats jag tror vi kan dra är att förgiftning orsakad av vapes eller refill-vätska till vapes absolut är en faktor för oss i prehospital vård, och framförallt då hos barn som kan få i sig detta av misstag. Författarna diskuterar också det mycket beaktansvärda att dödsfall finns rapporterade vid nikotinförgiftning med så lite som 4,2 mg/kg. Om man alltså räknar med att en ettåring väger 10 kg, så räcker det att få i sig ungefär 0,5-1 ml vape-vätska av den vanligaste koncentrationen (41-80 mg/ml) för att dosen ska vara potentiellt dödlig. Och ettåringar var som sagt den vanligaste åldern i studien… Det finns alltså all anledning att ta dessa intoxikationer på allvar, i synnerhet vid förtäring, även om en majoritet av fallen i studien inte resulterade i svåra symtom.

    Sajeev, M. F.; Roberts, D. M.; Wright, N. E.; Brown, J. A. AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre. Clinical Toxicology 2026;64(4):301-310. doi:10.1080/15563650.2025.2604852
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741