Design: Prospektiv kohort

  • Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel

    Det blir en lite kortare text idag pga fullt upp på min agenda idag. Jag har dock läst en ganska lång och inte desto mindre intressant artikel från Danmark. De tittade på hur nyttjandet av ”formal support” på arbetsplatsen (inkluderande formellt stöd såsom kamratstöd, formaliserat stöd från chef tränad på att tillhandahålla stöd, genom krispsykolog eller debriefing/defusing) påverkades av arbetsbelastning. Tidigare studier har antytt mindre nyttjande vid hög belastning, men här fann författarna precis tvärtom! En implikation som författarna föreslår kan vara att det understryker vikten av lättillgänligt stöd inte minst i områden med hög belastning, för att säkerställa välmåendet hos personalen. Tänkvärt, tycker jag!

    Melander-Nyboe, P.; Vang, M. L.; Lindekilde, N.; Andersen, L. P. S.; Elklit, A.; Pihl-Thingvad, J. Association between workload and support utilisation – a longitudinal study on emergency medical service personnel. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01569-w
  • AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre

    Dagens studie är allt annat än prehospitalt specifik, men däremot i högsta grad prehospitalt relevant. Den är prospektiv, kommer från giftinformationscentralen i New South Wales i Australien och berör förgiftning relaterad till e-cigaretter (vapes). Vapes är ju något som kommit stort det senaste decenniet ungefär utifrån min egen högst begränsade bild, och när man tar del av studien bör man vara medveten att NSW under den här tiden intagit en mycket mer restriktiv hållning till vapes än vad Sverige har: De får i praktiken bara säljas via apotek, kan endast i vissa fall säljas utan recept, och då till vuxna efter kontakt med farmaceut. I övrigt är de receptbelagda och tillsynen är hård med hög avgift om man säljer olagligt. Man kan alltså tänka sig att tillgången av produkter, och inte minst lite ”sketchy” sådana, är avsevärt högre i Sverige, och därmed kanske (?) också risken för intoxikation och oönskade effekter. Nåväl, vad visade studien?

    • En majoritet av patienterna var män (58%), 76% var barn under 15 år och vanligaste åldersgruppen var 1-4 år (64%), där gruppen av ettåringar var absolut högst.
    • 71% av fallen inkluderade produkter med nikotin, i 24% av fallen var ev. nikontininnehåll okänt och i 5% av fallen var innehållet nikotinfritt. Vanligaste koncentrationen var 41-80 mg/ml nikotin (90%). I endast 7% av de fall där bild av produkten erhölls (n=61) framgick nikotinkoncentrationen av etiketten på produkten. I ett enstaka fall innehöll etiketten det något oklara budskapet ”100 mg salter och 100% propylenglykol”, vilket senare visade sig innebära 100 mg/ml nikotin.
    • En majoritet av fallen som inkom till giftinformation var icke-förskrivna vapes, som inhandlats från tobaksbutiker, utländska websiter och ”service stations”.
    • I barnfallen, som alltså dominerade, tillhörde vapen vanligtvis en familjemedlem (74%) och 84% av fallen inträffade i hemmiljö. Exakt lokalisation fanns inte alltid noterat, men bland de noterade platserna/händelseförloppen fanns vätska som runnit ut på annan mat i kyl/frys, att vapen/behållaren ramlat ur en vuxens ficka, vapes lämnade i publik miljö av en främling och under soffan hemma.
    • Förgiftningen gav oftast inga eller lindriga symtom. En patient hade dock misstagit vape-vätskan för hostmedicin och fick allvarlig förgiftning med medvetslöshet, andningsdepression, kräkning, diarré och urininkontinens. Vederbörande intuberades och intensivvårdades. I övrigt var hosta, illamående/kräkning och lokal vävnadsirritation i mun och svalg vanligt. Även bröstsmärta, yrsel/medvetandesänkning och kramper förekom dock. Totalt krävde 3% av patienterna intensivvård och 15% inläggning på vanlig avdelning, medan de flesta klarade sig med några timmars övervakning på akutmottagning.

    Ja, det var en del av resultatet från aktuell studie. Regleringarna ser som sagt ganska annorlunda ut, kanske förekommer rentav andra koncentrationer etc i Sverige – jag är ärligt talat lyckligt ovetande..? Men den slutsats jag tror vi kan dra är att förgiftning orsakad av vapes eller refill-vätska till vapes absolut är en faktor för oss i prehospital vård, och framförallt då hos barn som kan få i sig detta av misstag. Författarna diskuterar också det mycket beaktansvärda att dödsfall finns rapporterade vid nikotinförgiftning med så lite som 4,2 mg/kg. Om man alltså räknar med att en ettåring väger 10 kg, så räcker det att få i sig ungefär 0,5-1 ml vape-vätska av den vanligaste koncentrationen (41-80 mg/ml) för att dosen ska vara potentiellt dödlig. Och ettåringar var som sagt den vanligaste åldern i studien… Det finns alltså all anledning att ta dessa intoxikationer på allvar, i synnerhet vid förtäring, även om en majoritet av fallen i studien inte resulterade i svåra symtom.

    Sajeev, M. F.; Roberts, D. M.; Wright, N. E.; Brown, J. A. AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre. Clinical Toxicology 2026;64(4):301-310. doi:10.1080/15563650.2025.2604852
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741
  • Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief

    Dagens artikel är lite mindre och i grunden ett kvalitetsutvecklingsprojekt från Danmarks södra vårdregion. Författarna har i en prospektiv observationsstudie undersökt hur vuxna patienter med betydande traumatiska skador (misstänkta frakturer på långa rörben, rygg, bäcken samt luxationer) svarade på esketamin, vanligen efter fentanyl men även som monoterapi. De outcomes man var intresserade av var hur effektiv smärtlindringen var, bieffekter inkl. förekomst av hallucinationer och dubbelseende och patient-rapporterade utfall. Studien var inte dimensionerad för att fullt ut jämföra grupperna med monoterapi och multimodal approach, men deskriptiva resultat för grupperna presenteras (hädanefter kallar jag fentanyl+esketamin för ”multimodala gruppen” och esketamin som monoterapi ”esketamingruppen”).

    I studien inkluderades 205 kvinnor och 143 män med en medianålder av 65 år och medianvikt på 80 kg. Läkemedlen doserades med fentanyl 1-2ug/kg initialt, max 4 ug/kg, och esketamin 5 mg initialt för patienter 30-60 kg och 10 mg för patienter >60 kg. Därutöver kunde upprepningsdoser om 0.125 mg/kg ges. Median fentanyldos som gavs var 150 ug (IQR 100-200 ug) och median esketamin 10 mg (IQR 10-20 mg) i multimodala gruppen, medan median esketamindos var 15 mg (IQR 10-20mg) i esketamingruppen.

    Bland fynden:

    • Patienterna var nöjda med den smärtlindrande effekten i 91.7% av fallen i multimodala gruppen och 93.1% i esketamingruppen. Den kliniker som administrerat läkemedlet bedömde smärtlindringen som tillräcklig i 88.8% vs 90.3% av fallen.
    • Median smärtlindring i form av antal enheters reduktion på NRS-skalan var 6 (IQR 3.75-8) för den multimodala gruppen resp. 5 (IQR 3-6) för esketamingruppen.
    • De flesta patienter upplevde inga sidoeffekter (multimodal 62.0% vs esketamin 63.9%). Hallucinationer förekom i 29.1% vs 33.3% av fallen. I 22.5% vs 29.2% var dessa av positiv karaktär, medan de var negativa i 6.5% vs 4.2% av fallen. Dubbelseende förekom i 8.3% resp. 12.5% av fallen. Blodtryckshöjning >20mmHg förekom i 9.1% vs 13.9% av fallen.
    • I 74.1% (multimodal) resp. 77.8% (esketamin) av fallen skulle patienten önska esketamin för en liknande situation i framtiden. I 5.1% resp. 8.3% skulle patienten inte önska esketamin.

    Summan av kardemumman tycks vara att esketamin (som jag ju skrivit mig varm för några gånger på prehospitalt) är gångbart och potentiellt framgångsrikt (~90% effektiv smärtlindring och 5-6 NRS-enheters sänkning får väl anses bra?) för traumatisk smärta även i lägre, upprepade doser och i kombination med opioider. Studiens resultat tonar också ner bilden av att starkt obehagliga/negativa hallucinationer skulle vara vanligt förekommande. Det linjerar också med min uppfattning utifrån kliniken, där jag för egen del upplevde ketalar (racemat-ketamin) avsevärt mer hallucinogent. Vad önskar jag nu? Jo, jag önskar fler och större studier på prehospitalt esketamin för andra indikationer än bara traumatiskt smärta 🙂

    Wittrock, D.; Nielsen, L.; Morthorst Lassesen, H.; Pedersen, P.; Emdal, J.; Bergholdt, C.; Nielsen, L.; Oxlund, J.; Mikkelsen, S. Low-dose S-ketamine for prehospital painrelief. Danish Medical Journal 2026;73(3). doi:10.61409/A08250694
  • MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use

    Nähä, nu släpper vi geriatriken ett tag och återkommer till ett av mina favoritteman tillika mitt eget forskningsområde; prehospital smärtlindring! Då blir det också automatiskt lite längre utlägg här än vanligt 🙂 Vi är tillbaka till de flitiga norrmännen och forskargruppen som intresserar sig för methoxyflurane (jag har bland annat skrivit om deras PreMeFen-studie den 1 januari, se kategorin Smärtbehandling och läkemedel). Methoxyflurane är nog för övrigt det mest omskrivna läkemedlet på Prehospitalt hittills. 🙂

    Vad adderar då dagens studie? Jo, i denna prospektiva observationsstudie har författarna försökt utforska hur methoxyflurane används, hur väl det fungerar och patientnöjdhet hos patienter med traumatisk smärta. Även ekonomiska konsekvenser beskrivs. Antalet inkluderade patienter var en del av studiens outcome (eftersom man ville utforska användningsmönster), och det resulterar i en ganska liten studie omfattande 48 patienter. Lite intressanta resultat och funderingar:

    • Medianålder hos patienterna var 69 år. Med tanke på hur dominerande den geriatriska populationen är i prehospital kontext och inte minst då vid exempelvis falltrauman (77% av patienterna i studien), så tänker jag att det är relativt lågt. Man kan också spekulera i om det återspeglar en begränsning i läkemedlet, nämligen att methoxyflurane är svårt att administrera till personer med grav kognitiv svikt eller svårighet att själv hålla i inhalatorn.
    • Smärtan sjönk från NRS 8 i median till 5 inom 10 minuter. 52% av patienterna klarade sig utan annan smärtlindring, medan 48% fick multimodal smärtlindring – där opioid-paracetamol eller opioid-esketamin var vanligaste komplementen. 61% av patienterna erhöll god eller mycket god smärtlindring och 67% skulle ta emot samma behandling igen.
    • Många oönskade effekter (adverse events, AE) rapporterades och AE förekom hos en majoritet av patienterna. Det handlar dock om lindriga bieffekter och ungefär vad man kan förvänta sig av lite starkare smärtlindring, såsom eufori och yrsel. Inga konstigheter där tänker jag.
    • I 31% av fallen valdes methoxyflurane pga svårighet att etablera iv access, i 27% för att minska tid på plats och i 31% helt enkelt för att det föredrogs framför ex.vis opioider.
    • Prismässigt så steg kostnaderna för smärtlindring trefaldigt, delvis på grund av att methoxyflurane-inhalatorn är ungefär 10x så dyrt som en morfinampull.

    Överlag så tänker jag att denna lilla och ganska begränsade studie ändå stärker bilden av att methoxyflurane absolut kan ha en plats i den prehospitala verktygslådan. Den stärker dock också bilden av att läkemedlet kanske framförallt ska ses som en bro till eller ett komplement till andra läkemedel i en multimodal smärtlindringsapproach. Detta framförallt på grund av den ofta otillräckliga effekten, men möjligen också utifrån prisbilden. Det senare aktualiserar samma fråga som jag var inne på kring PreMeFen-studien: Jag hade extremt gärna sett methoxyflurane jämföras med intranasalt esketamin, vilket författarna faktiskt också berör i diskussionen. Kanske framstår jag som besatt av esketamin, men med tanke på att valet av methoxyflurane i 58% av fallen avgörs av svårighet att etablera iv access eller för att minska tid på plats så tänker jag att esketamin i.n. är ett starkt alternativ. Det medger både enkel administration utan iv, extremt snabbt tillslag men också en effekt som iallafall jag upplever som säkrare än methoxyflurane, som jag subjektivt upplever ganska varierande (i studien beskrivs också att en inte obefintlig andel av patienterna har dålig effekt). Jag är oinsatt i priser, men försökte kolla upp och en ampull esketamin tycks kosta mellan 40-60 kr, sett till båda styrkorna 5 mg/ml och 25 mg/ml (som vi använder i.n.). Även detta ligger således på ett pris som är nästan en tiondel av en methoxyflurane-inhalator.

    Oavsett vad så är den förmodligen starkaste fördelen med methoxyflurane i mitt tycke att patienten kan självadministrera läkemedlet. Detta diskuteras också lite av författarna. Det vore oerhört intressant med studier som utforskade implikationerna av detta, inklusive psykologiska effekter av att faktiskt få kontroll över hur den egna smärtlindringen doseras. Hos patienter med svåra smärttoppar har jag själv kompletterat med methoxyflurane i just det syftet, och har goda erfarenheter av det – att patienten faktiskt själv kan kontrollera den där sista biten av smärtlindringen. För egen del tror jag, högst spekulativt, att denna faktor i stort överväger farmakologiska och tidsmässiga fördelar hos methoxyflurane 🙂

    Simensen, R.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. MetoksyKval: the extent of pre-hospital methoxyflurane administration for acute traumatic pain: focus on economic impact and rationale for use. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01546-z
  • Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study

    Här kommer en lite småintressant studie där författarna helt sonika mätt temperaturen i ett antal Volvo-bilar (rapid response vehicles) och en ambulanshelikopter under ett års tid. Ganska nördigt kan tyckas, men många läkemedel har ju begränsningar i vilka temperaturer de får förvaras i. Detta kan vara ett reellt problem. Där jag själv arbetar har vi varma sommardagar haft temperaturer över 30 grader i garagen där bilarna står under längre tid, och faktiskt gjort diverse tillfälliga åtgärder för att begränsa problemen, då en del läkemedel vad jag minns hade 25 grader som övre temperaturgräns för förvaring. Fynden i studien visar iallafall att temperaturerna varierade mellan -9 till +46,8 grader – ett rejält intervall med andra ord. Detta är något som jag tänker att man måste förhålla sig till när man planerar både garage, fordon och kanske förvaringslösningar (temperaturlarm?). Sen är det såklart högst relevant att veta om/hur olika läkemedel faktiskt påverkas. Studien på läkemedel i kalla miljöer av Sohm et al (2025) som jag la ut den 18 januari antydde ju att påverkan inte var så stor, men det var ju effekter av kyla och dessutom under relativt begränsat tidsintervall… Undra hur det är med värme, och under en längre tid..?

    Maait, Y.; Phillipson, L. Temperature Monitoring in Prehospital Emergency Medical Vehicles – An Observational Study. Prehospital and Disaster Medicine 2025;40(6):299-306. doi:10.1017/s1049023x25101581
  • Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study

    Jag har lyckats hålla mig borta från HLR-relaterade studier en dryg vecka, men nu kommer lite god lördagsläsning! 🙂 Här en prospektiv, fransk studie – förvisso baserad på observationer och få inkluderade fall, men ändå oerhört intressant. Författarna har undersökt bl.a. inspiratorisk och expiratorisk volym vid ventilation med mask och blåsa utförd av Basic Life Support (BLS)-utövare vid hjärtstopp utanför sjukhus. I median uppmättes ett luftläckage på 222 ml och endast 273 ml utandad luft. I guidelines anges inte någon fast rekommenderad volym i ml (riktlinjen är synlig bröstkorgshöjning). Däremot rekommenderas vid mekanisk ventilation en volym om 6-8 ml/kg, vilket gör att patientvikt 67-100 kg motsvarar en rekommendation om 400-600 ml. Studiens resultat ligger klart under detta. Resultatet visade också att teknik där två personer hanterar mask och blåsa (en håller masken, en trycker på blåsan) bara minskade läckaget med 6% (icke signifikant), tydande på att den lösningen kanske inte riktigt räddar situationen så bra som man kunde tro?

    På HLR-rådet pratar vi om ”att mäta för att veta” i ALS-sammanhang, syftande till att vi måste veta hur vi presterar för att kunna förbättra. Även om evidensen är otillräcklig för att ILCOR och ERC ska rekommendera det (ännu) funderar man ju på om inte feedback i realtid skulle vara något..? Vi behöver veta att andetagen är lagom stora, att kompressionerna är tillräckligt djupa, att frekvensen är bra och att vi släpper upp tillräckligt. Det finns för övrigt en intressant studie av Drennan et al (2024) på realtidsfeedback vid ventilation. Man undrar ju:

    • Hur skulle vi ALS-utförare prestera i en liknande studie? (gärna med större urval)
    • Vad är optimal tidalvolym? Detta vet vi faktiskt inte och behovet av randomiserade studier med överlevnad som utfallsmått (och hänsyn tagen till faktisk inblåst och utandad volym) torde vara stort. Volymen påverkar ju tiden som krävs för utandning, och det torde finnas komplexa korrelationer med bl.a. längden på kompressionsuppehåll. Var på volymkurvan peakar överlevnaden? Är det så att mindre andetag (mindre uppmätt inspiratorisk volym av mätenheten), men optimerat så att luften verkligen hamnar där den ska, vore bättre? Konceptet High Performance CPR arbetar redan i den riktningen…

    Ja, jag skulle kunna skriva massor om detta, men nu får jag verkligen ge mig. God läsning!

    Lemoine, F.; Jost, D.; Lemoine, S.; Petermann, A.; Salomé, M.; Tassart, B.; Liscia, J.; Briche, F.; Bon, O.; Derkenne, C.; Frattini, B.; Travers, S.; Arnoux, B.; Corcostegui, S.; Derkenne, C.; Dessertaine, T.; Frattini, B.; Tuan Ha, V. H.; Tuong, M. H.; Jost, D.; Lemoine, F.; Lemoine, S.; Liscia, J.; Mathias, B.; de l’Espinay, A. M.; Petermann, A.; Rousset, N.; Salomé, M.; Tassart, B.; Travers, S.; Trichereau, J.; Vial, V. Manual bag-valve-mask ventilation during out-of-hospital cardiopulmonary resuscitation: a prospective observational study. Resuscitation 2025;217:110895. doi:10.1016/j.resuscitation.2025.110895
  • Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden

    Prehospital behandling av blödande patienter är ett ständigt hett ämne. Denna deskriptiva observationsstudie från svensk ambulanssjukvård ger några intressanta perspektiv. GI-blödning och trauma var vanligast, och 50% erhöll blodtransfusion vid ankomst till sjukus. Detta samtidigt som endast 28% fick tranexamsyra prehospitalt och 41% av patienterna hade koagulopati. Det kan såklart ha varit så att man i de flesta fall hade korta prehospitala tider där TXA hade fördröjt handläggningen (vilket motsägs lite av att en tredjedel av patienterna fått >1000 ml vätska), men man undrar ju ändå om ökad administration av TXA hade kunnat minska mängden koagulopati och kanske även förbättra outcome? Läsvärt!

    Skallsjö, G.; Sandström, G.; Sato Folatre, J.; Harstad, A.; Åström Victorén, A.; Sömoen, E.; Höglund, E.; Haglund, J.; Sköld, J.; Bergström, T.; Magnusson, C.; Wibring, K.; Romlin, B.; Wikman, A. Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01439-7