Kan prehospital laktatmätning användas som stöd för att förutsäga tidens betydelse för mortalitet? Detta är författarna inne på i dagens prospektiva observationsstudie…
I en prospektiv observationsstudie i glesbygd genomförde fem erfarna ambulanssjukvårdare 47 fokuserade prehospitala ultraljud (eFAST, lung- och hjärtstilleståndseko). 83% tolkades korrekt, 15% blev indeterminata p.g.a. otillräckliga fönster och 2% fel. Ultraljudet uppgavs oftast kunna stödja eller påverka beslut, särskilt vid lung- och eFAST-undersökningar.
– Hög tolkningsprecision för fokuserat prehospitalt ultraljud hos paramediker (83% korrekta).
– Vanligaste felkällan var ofullständiga bildfönster (15% indeterminata).
– Upplevd beslutsnytta var vanligare för lung- och eFAST än för hjärtundersökningar vid hjärtstopp.
Idag en artikel i akutmottagningskontext, men som berör prediktion av Major Adverse Cardiac Eventes (MACE), vilket omskrivits här ur prehospitalt fokus tidigare, och utifrån min bedömning högintressant även ur prehospitalt perspektiv.
Två grejer 100% vid sidan om ämnet är 1) att det är roligt att röra sig runt i Sverige. Fick ”ledighets-samverka” vid en liten incident på Willys i Kungälv med två glada kollegor från VGR. Så kul och härligt att se yrkestiteln ”Avancerad specialistsjuksköterska”! 💛💚 2) Desto dystrare är att jag läser i nyhetsmedia att det idag varit ett drunkningstillbud med mindre barn inblandat i min hemstad, som utifrån vad man kan utläsa av mediauppgifterna låter mycket allvarligt. Gårdagens budskap i finvädret kan inte nog understrykas – repetera HLR vid drunkning!
Nu tar jag ett dopp följt av en kall. Håll ut i värmen!
Studien utvärderade SVEAT-score för att förutsäga 90-dagars MACE hos 348 akutmottagningspatienter med akut bröstsmärta. 7,2% fick MACE. Andra hs-troponin I efter 2 timmar var associerat med MACE. SVEAT hade högst diskriminationsförmåga (AUC 0,806) jämfört med HEART (0,756) och TIMI (0,753). Vid cut-off 4 gav SVEAT hög specificitet (0,86) men låg sensitivitet (0,56).
– 348 patienter med akut bröstsmärta följdes i 90 dagar; 7,2% fick MACE.
– SVEAT hade högre AUC än HEART och TIMI i denna kohort.
– Vid cut-off 4 fungerar SVEAT bättre för ”rule-in” (hög specificitet) än som screening (låg sensitivitet).
– Upprepad hs-troponin I (2-timmarsprov) var signifikant kopplad till MACE.
Prospektiv multicenterstudie inom spansk ambulanssjukvård som utvecklade och validerade ett prediktivt poängsystem för 1-års mortalitet efter prehospitalt kramptillbud. Hos 198 vuxna registrerades vitalparametrar och POCT-blodprover; 33 avled. Riskfaktorer var ålder, GCS, hemoglobin, serum anjongap, INR och Charlsonindex. Modellen gav AUC 0,743.
– Prospektiv EMS-kohort med POCT-data för att förutsäga 1-års mortalitet efter prehospitala kramper.
– Hemoglobin, serum anjongap och INR identifierades som prehospitala biomarkörer kopplade till mortalitet.
– Prediktionsscore med ålder, GCS och komorbiditet hade måttlig diskriminationsförmåga (AUC 0,743).
En purfärsk och mycket spännande studie idag, på ett mycket angeläget tema, nämligen vårdhygien. I denna prospektiva observationsstudie inkluderades 20 ambulanser (10 transport- och 10 akut-ambulanser) och 27 ambulanspersonal med totalt 941 prov tagna från olika ytor i ambulansen, på uniformerna och i näsborrarna som analyserades för kliniskt viktiga patogener. Detta definierades som meticillin-känsliga stafylokockus aureus (MSSA), meticillin-resistenta dito (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) och chlostridium difficile. Hygienrutinerna i verksamheten innefattade att personalen tvättade sina kläder hemma, till skillnad från i Sverige. De desinficerade viktiga tagytor i ambulansen mellan varje patient, och på kvällen efter skiftet slut-desinficerades ambulanserna av besättningen (alla ytor inkl. golv som jag förstår det) och morgonen efter innan nästa skift togs prov från ambulanserna när dessa alltså var ”service ready”. Efter det desinficerade studieteamet ambulansen med ett klorbaserat rengöringsmedel (som vid stickprov säkerställdes eliminera alla intressanta patogener) och därefter rullade ambulansen i drift hela dagen innan den och personalen på nytt provtogs innan kvällens desinfektion. På så vis fick studieteamet både prover på vad som skulle vara en ren bil på morgonen, och därefter blev alltså bilen rent faktiskt ren innan den sedan på kvällen provtogs efter en dags arbete.
Resultatet då? Jo, 18.5% av alla prover visade sig härbärgera minst en av patogenerna. MSSA var vanligast (12.8%), följt av MRSA och VRE. Chlostridier var mycket sällsynta. Riktigt oroväckande är att vid början på skiften, när ambulans och personal alltså var ”service ready” och borde vara rena, så hade 63.1% av personalen och 60% av ambulanserna något prov med minst en av patogenerna. Efter skiftet var motsvarande siffror 67.6% vs 60%. Situationen var sämre i akutambulanser än i transport-dito.
Det ter ju sig oerhört oroväckande att siffrorna redan i början av ett skift – när det torde vara rent – är så höga. Sen är det ju svårt att veta hur noga personalen var med tvätt och hur denna gick till (ex.vis temperatur), inte minst eftersom detta skedde hemma. I samband med studien fick dock personalen skatta den upplevda vikten av olika hygienrutiner etc för att undvika smitta, och resultaten där var generellt höga. Även om de inte är beskrivna i extrem detalj, så tycks ju inte heller rutinerna för desinfektion av ambulansen vara mindre noggranna än Sverige. Att sprita tagytor och de ytor patienten varit i kontakt med är ju rutin här också, med skillnaden att vi iallafall inte där jag arbetar har någon större städning på kvällen likt de hade i studien. Så möjligen är vi rentav sämre på detta…
Om man inte redan förstått det blir ju denna studie en liten ögonöppnare kring hur mycket smitta vi i ambulanssjukvården faktiskt åker runt med. Det understryker med kraft inte bara vikten av att följa basala hygienrutiner, utan hur vi faktiskt måste arbeta för att förbättra det här området. Sen är studien inte på något vis enorm och får väl ses som endast hypotesgenererande, men bara de risker för smittspridning som studien belyser torde vara nog för tänka till rejält, tycker jag. Fullständigt obligatorisk läsning!
Prospektiv observationsstudie av 20 ambulanser och 27 EMS‑kliniker där prover togs från ytor, uniformer och näsa före och efter arbetspass. Totalt innehöll 18,5% av 941 prover minst en kliniskt viktig patogen. MSSA var vanligast (12,8%), följt av MRSA (4,6%) och VRE (3,0%). Trots “service ready” hade 60% av ambulanser och 63,1% av kliniker ≥1 patogen; nivåerna var liknande efter passet.
– Kliniskt viktiga patogener hittades ofta på både ambulanser och personal redan före arbetspass.
– Kontaminering kvarstod i liknande nivå efter passet, vilket tyder på ackumulering under arbetet.
– 9-1-1-ambulanser hade högre kontaminering än icke-akut transport.
– Resultaten pekar på behov av bättre uniformhygien och mer rigorös slutstädning/åtgärder.
Idag blickar vi västerut mot Norge och en artikel på ett tema som jag måste medge är underrepresenterat på prehospitalt, nämligen sepsis. Författarna har prospektivt inkluderat 398 patienter med prehospitalt misstänkt sepsis. Gruppen hade en medianålder på 76 år och mortalitet (all-cause) på 10.1%. De outcomes författarna tittade på var sepsis severity på sjukhus (SOFA-score), förekomst av septisk chock (behov av vasopressor efter vätskebehandling) och 30-dagarsmortalitet, och kopplat dessa till värden från NEWS2 och Quick Sofa Score (qSOFA) för att se hur väl respektive verktyg kunde förutsäga dessa outcomes.
Det visade sig att NEWS2 hade en högre precision att med rimlig sensitivitet och specificitet förutsäga svår sepsis. Intressant är också hur olika variabler var associerade med utfallen. Exempelvis var saturation, blodtryck och qSOFA var associerat med sepsis severity och septisk chock. GCS och manligt kön var förknippat med sepsis severity och 30-dagarsmortalitet och marmorerad hud samt cyanos med septisk chock respektive mortalitet. Fler associationer fanns, men bland några intressanta saker som dök upp i mitt huvud när jag läste:
Sammantaget, en intressant studie som fördjupar förståelsen både för sepsispatienten och för de verktyg vi använder för identifiering en smula. Jag tycker också någonstans att detta sätter fingret på varför sepsis är ett så intressant område… Här finns inga enkla tecken eller raka svar, utan för tidig identifikation och adekvat behandling krävs lite mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer på sepsisområdet de närmsta 10 åren!
PS. Detta var maj månads sista artikel. Har nu läst en artikel om dagen i fem månader, och det känns fortfarande stimulerande och roligt – även om jag funderar lite på huruvida jag ska göra uppehåll över sommarsemestern eller inte… Får återkomma i den frågan! Tills dess, utforska gärna det jag tidigare skrivit här. DS.
Prospektiv kohortstudie med 398 ambulanspatienter med misstänkt sepsis som undersökte om prehospitala variabler och poäng (qSOFA, NEWS2) kan förutsäga kliniskt förlopp. Utfallet var SOFA efter inläggning, utveckling av septisk chock och 30-dagars mortalitet (10,1%). Olika variabler predicerade olika utfall; ingen predicerade alla. qSOFA hade bättre AUC än NEWS2 för chock.
– Ingen enskild prehospital variabel eller score förutsade både svårighetsgrad, septisk chock och 30-dagars mortalitet.
– qSOFA diskriminerade septisk chock bättre än NEWS2 i denna kohort.
– NEWS2 verkade bättre för att förutsäga chock hos män än hos kvinnor.
– Poängsystem kan vara stöd vid kritisk sjukdom men bör användas med försiktighet och inte ensamt.
Det blir en lite kortare text idag pga fullt upp på min agenda idag. Jag har dock läst en ganska lång och inte desto mindre intressant artikel från Danmark. De tittade på hur nyttjandet av ”formal support” på arbetsplatsen (inkluderande formellt stöd såsom kamratstöd, formaliserat stöd från chef tränad på att tillhandahålla stöd, genom krispsykolog eller debriefing/defusing) påverkades av arbetsbelastning. Tidigare studier har antytt mindre nyttjande vid hög belastning, men här fann författarna precis tvärtom! En implikation som författarna föreslår kan vara att det understryker vikten av lättillgänligt stöd inte minst i områden med hög belastning, för att säkerställa välmåendet hos personalen. Tänkvärt, tycker jag!
Studien undersökte om arbetsbelastning hänger ihop med utnyttjande av arbetsplatsens formella stöd bland ambulanspersonal. En dansk EMS-organisation följdes med fem enkätrundor 2022–2023 (341 deltagare) kopplat till stationsnivådata om antal larm. Personal vid stationer med högre belastning använde oftare stöd (justerad OR 1,93), även efter kontroll för bl.a. ålder, kön, socialt kapital och PTSD-symtom.
– Longitudinell enkätstudie kopplad till organisationsdata om antal utryckningar per station.
– Högre arbetsbelastning var associerad med större användning av formellt stöd.
– Sambandet kvarstod efter justering för demografi, arbetsplatsens sociala kapital, PTSD-symtom och tid.
– Resultaten går emot tidigare kvalitativa fynd och stödjer behov av lättillgängligt stöd i högbelastade miljöer.
Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).
Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.
Lite resultat:
Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.
Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.
Prospektiv kohortstudie vid en multistatlig EMS-organisation (april 2023–mars 2024) där vissa kliniker frivilligt bar ballistisk väst. Bemannade med väst hade högre förekomst av arbetsplatsvåld (1,11 vs 0,85/100 uppdrag; främst mer verbala kränkningar). Väst var också kopplat till fler patienter som avböjde vård/transport, särskilt bland svarta patienter.
– Västburna team rapporterade mer arbetsplatsvåld, drivet av ökad verbal aggression.
– När minst en i teamet bar väst ökade andelen patienter som avböjde behandling och/eller transport.
– Ökningen sågs tydligast bland svarta/afroamerikanska patienter som avböjde vård/transport.
– Organisationer bör väga skyddseffekt mot möjliga oavsiktliga konsekvenser i patientmötet.
Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.
6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.
Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:
”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”
Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?
Prospektiv observationskohort (sekundär analys) av 3649 svårt skadade traumapatienter (ISS ≥9) transporterade av två EMS‑organisationer 2017–2021. Högre individuell traumavolym per crew (medel över 3 år) var kopplad till lägre tidig mortalitet: +5 patienter/år gav ca 10% lägre 6‑timmarsmortalitet och liten minskning av sjukhusmortalitet. Högre volym hängde också ihop med kortare tid på skadeplats och bättre intubationsutfall vid högre procedurvolym.
– Ökad traumavolym per EMS‑crew var associerad med lägre 6‑timmarsmortalitet efter trauma.
– Effekten sågs även i subgrupper med traumatisk hjärnskada och prehospital chock.
– Högre volym var kopplad till kortare tid på skadeplats (scene time).
– Större intubationsprocedurvolym var associerad med högre sannolikhet för lyckad intubation utan hypotension/hypoxi.