Tagg: Avancerad luftväg

  • Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Äntligen helg och dags för en riktigt, riktigt intressant artikel på HLR-temat! Först dock en kort reflektion om Prehospitalt. En månad har gått och det har varit en fröjd att fylla på med artiklar – jag har lärt mig massor. Jag var lite orolig att inspirationen och flödet av artiklar skulle sina snabbt (trots att jag såklart är medveten om hur mkt som produceras), men det bara poppar upp nya saker hela tiden som jag vill läsa. Det mesta är – som ni har sett – inte tung evidens som är ens i närheten av att förändra någon praxis. Men för mig är det små pusselbitar som hjälper mig att förstå mitt jobb bättre, och som jag är övertygad gör mig bättre med tiden och som dessutom kan förbättra bedömningar i väldigt specifika situationer. Antalet besökare har varierat under månaden, och flera har frågat om man får sprida sajten. NATURLIGTVIS får man det! Dela gärna i era sociala medier, tipsa kollegor eller vad ni nu vill göra.

    Nåväl, nu till dagens artikel. I denna systematiska review har författarna tittat på det endtidala koldioxidvärdens prediktiva värde för ROSC vid hjärtstopp. Fjorton studier från USA, Europa och Asien inkluderades med totalt 3186 patienter. Mina huvudsakliga slutsatser:

    • Det initiala EtCO2-värdet hade lågt prediktivt värde, värden efter 10 men framförallt 20 minuter var mer användbara.
    • Optimal cut-off för att skilja ROSC från icke-ROSC var initialt 19.8mmHg (sensitivitet=0.75, specificitet=0.53, OR=3.38), vid 10 minuter 15.7 mmHg (sensitivitet=0.91, specificitet=0.68, OR=21.49) och vid 20 minuter 8.5 mmHg (sensitivitet=0.95, specificitet=0.78, OR=67.36).
    • Resultaten indikerar dock att EtCO2-värden på <10mmHg efter 20 minuter ger ett negativt prediktivt värde för ROSC omkring 0.95, beroende på pretest-sannolikhet, vilket inte är i linje med det vanligt använda gränsvärdet på ca 1% för när fortsatta återupplivningsförsök kan anses utsiktslösa. Detta understryker behovet av en försiktig tolkning av EtCO2 i samband med beslut om avslutande av återupplivning (för rimlig säkerhet bör snarare 5 mmHg användas, eller en multimodal approach med flera faktorer tagna i beaktande).
    • En positiv EtCO2-trend framstår för mig som kanske det mest intressanta ur prediktionsperspektiv, men överlag måste EtCO2 tolkas försiktigt vad gäller prediktivt värde.

    Summan av kardemumman är väl att ERC:s riktlinjer (som vi i Sverige följer genom att HLR-rådets dito baserar sig på dem) ter sig klokt formulerade i att termination of resuscitation (ToR) ska grundas på en helhetsbild med flera faktorer tagna i beaktande, och inte enskilda värden eller fynd, exempelvis EtCO2. Glöm heller inte att det är kontinuerlig kurva som gäller, inte isolerade EtCO2-värden 🙂

    Lee, Y.; Lo, Y.; Chen, C.; Cheng, T.; Seak, C.; Yen, C. Prognostic accuracy of end-tidal carbon dioxide in cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Emergency Medicine Journal 2025;43(2):83-91. doi:10.1136/emermed-2025-214918
  • Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Helg och hjärtstoppsvård börjar bli tradition här. Det finns ett antal studier på avancerade luftvägsåtgärder vid hjärtstopp utanför sjukhus, men i dagens har författarna fokuserat på ordningen i vilken de används. Studien är från USA och använder data från deras National EMS Information System database, där 650.440 patienter som erhållit en avancerad luftväg vid hjärtstopp mellan 2018-2023 inkluderats. Traditionen av intubation (ETI) är ju fortfarande stark i USA och i 70.5% av fallen gjordes det första försöket att etablera avancerad luftväg med ETI, övriga 29.5% fick en supraglottisk luftväg (SGA). I 77.4% av alla fall var det första försöket lyckat, men i 22.6% av fallen misslyckades man alltså initialt. Några intressanta fakta:

    • SGA hade betydligt högre initial success rate (93%) jämfört med ETI (71%).
    • Endast i 27.7% av fallen där ETI misslyckades var den slutliga avancerade luftvägen SGA. Benägenheten att byta metod var alltså låg, trots att lyckandefrekvensen om byte till SGA skedde var 94.1% jämfört med endast 70.5% vid fortsatta försök med ETI.
    • Överlag i fall med flera försök till avancerad luftväg så fortsatte utföraren med det initiala valet av luftväg i 71.5% av fallen, oavsett om det initiala valet var SGA eller intubation.

    Ett litet frågetecken kring studiens metodik har jag, eftersom författarna vid upprepade försök alltid betraktat de tidigare försöken som felaktiga. För egen del tänker jag att det riskerar införa en bias i studiens resultat, eftersom det framförallt vid SGA kan finnas skäl att senare i förloppet göra ETI-försök, utan att SGA-sättningen för den delen ska anses misslyckad. Det kan rentav röra sig om att efter ROSC etablera en säker luftväg – precis i enlighet med hur man faktiskt föreslår i ex.vis ERC:s guidelines (där föreslås att man överväger att avvakta med ETI till efter ROSC). Oavsett så tänker jag att studiens resultat understryker de kognitiva utmaningar vi har i ambulanssjukvården att kontinuerlgt omvärdera situationer och söka de lösningar som är bäst för stunden. Re-evaluera mera, helt enkelt!

    Gage, C. B.; Kamholz, J. C.; Powell, J. R.; Nassal, M. M. J.; Wang, H. E.; Panchal, A. R. Advanced Airway Device Use Order During Out-of-Hospital Cardiac Arrest. JAMA Network Open 2026;9(1):e2553413. doi:10.1001/jamanetworkopen.2025.53413