Tagg: Termination of Resucitation (TOR)

  • When prehospital resuscitation attempts are unsuccessful: care for the relatives following termination of treatment in out-of-hospital cardiac arrest

    Idag en för mig mycket intressant och efterlängtad (fast jag visste inte att den var på väg) dansk artikel där författarna undersökt närståendes upplevelser vid prehospitalt hjärtstopp, där återupplivningen sedemera avbröts. Det finns så oerhört mycket intressant i denna artikel, som identifierar tre faser; den första ”ensamma” fasen när larmcentralen och hjälp med telefon-HLR blir av stor betydelse, den andra fasen när någon slags personal eller utlarmade frivilliga anlänt och den tredje fasen när återupplivningen avbryts och det som följer därefter. För oss som arbetar prehospitalt är ju detta något som jag föreställer mig att de flesta, likt jag, har väldigt stark relation till och upplever mycket konkret. Vi hamnar ju i de här situationerna och får såklart ofta en bild av vad närstående tycker, men att läsa dessa saker i skrift när de har undersökts i efterhand – med perspektiv – var för mig mycket värdefullt. Jag gläds dessutom extra av att studien delvis berör de kvalitativa och mellanmänskliga värdena av frivilliga livräddarinsatser (community first responders, CFR), d.v.s. ”smslivräddare”. Bara för någon dag sedan i samband med HLR-rådets årsmöte pratade jag själv just om vikten av att vi studerar CFR inte bara utifrån överlevnad och kvantitativa mått, utan även utifrån vad den frivilliga livräddaren tillför för en kanske ensam, kanske panikslagen och med stor säkerhet förtvivlad närstående. Detta blir extra påtagligt i glesbygd, där tiden som ensam och utlämnad kan vara väldigt lång. Jag hade då ingen aning om den här studien, men är mycket tacksam att den nu dök upp som en skänk från ovan, och jag hoppas fler kvalitativa studier görs som är helt inriktade på frivilliga livräddare. Jag är övertygad att värdet inte bara ligger i överlevnad för patienten, utan i att någon – vem som helst – kommer till den anhörige…

    Skovbo, A.; Jørck, C. L.; Huniche, L.; Binderup, L. G.; Smith, M. A.; Mikkelsen, S.; Bruun, H. When prehospital resuscitation attempts are unsuccessful: care for the relatives following termination of treatment in out-of-hospital cardiac arrest. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01689-z
  • Performance of Termination-of-Resuscitation Rules in Foreign Body Airway Obstruction-Related Out-of-Hospital Cardiac Arrest: A Prospective Multicenter Registry Analysis

    Kriterier för avslutande av återupplivning (Termination Of Resuscitation, ToR) är ett komplext område. Denna artikel undersöker frågan i sammanhanget luftvägsstopp, och visar på att den använda algoritmen klassade 150 av 228 fall som ”ToR-positiva”, samtidigt som två av de 150 patienterna överlevde med gynnsam neurologisk outcome. Slutsatser? 1) Det är komplext. 2) Kritier måste sannolikt tillämpas med stor försiktighet, baserat på omfattande klinisk kompetens och hänsyn till etiologi. Eller nåt i den stilen…

    Soliven, R. E. M. R.; Igarashi, Y.; Norii, T.; Nakanishi, H.; Suga, R.; Takiguchi, T.; Okada, I.; Nakae, R.; Yokobori, S. Performance of Termination-of-Resuscitation Rules in Foreign Body Airway Obstruction-Related Out-of-Hospital Cardiac Arrest: A Prospective Multicenter Registry Analysis. Prehospital Emergency Care 2026:1-7. doi:10.1080/10903127.2026.2703842
  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing

    Idag blev det en narriativ review av handläggning vid traumatiskt hjärtstopp, med viss inriktning mot implikationer för sjuksköterskor i akut-/ambulanssjukvård. Skulle rentav säga att studiens fokus är mer på prehospital vård än på akutmottagning, även om det inte tydligt anges av författarna. Studien utgår från fem frågeställningar som rör betydelsen av en standardiserad TCA-algoritm, jämförelse mellan olika luftvägsåtgärder, thorakostomi vs nåldekompression, betydelsen av (externa) bröstkompressioner, betydelsen av adrenalin samt betydelsen av blodprodukter – samtliga fem områden alltså högintressanta potentiella vattendelare vid TCA. Jag kommer inte sammanfatta några resultat eftersom studien i sig är sammanfattande till sin karaktär, men rekommenderar starkt läsning för dig som är intresserad och vill ha en god överblick av området. För egen del fann jag diskussionen om kriterier för Termination Of Resucitation (TOR) särskilt intressant, då dagens relativt fixerade 15-minutersregel (efter åtgärd av reversibla orsaker) sannolikt är mindre relevant. Där finns också flera enskilda studier att läsa, eventuellt återkommer jag till dessa här på Prehospitalt.

    God söndagsläsning!

    Celi, S.; Citriniti, E.; Romano, R.; Bortoli, N.; Gheri, F. Prehospital Management of Traumatic Cardiac Arrest: A Narrative Review of Evidence and Implications for Emergency Nursing. Journal of Emergency Nursing 2026. doi:10.1016/j.jen.2025.12.001