Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:
- 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
- ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
- Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
- Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.
Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂