Perfekt läsning under parasollet – eller på jobbet – dessa varma sommardagar. Passa gärna även på att repetera handläggningen vid drunkning, t.ex. med kursböckerna för A-HLR vuxen/barn.
Perfekt läsning under parasollet – eller på jobbet – dessa varma sommardagar. Passa gärna även på att repetera handläggningen vid drunkning, t.ex. med kursböckerna för A-HLR vuxen/barn.
Nationell registerbaserad kohortstudie av drunkningstillbud i Danmark 2016–2023, identifierade via prehospitala journaler och manuell validering. Av 1483 med 30-dagarsuppföljning var 711 icke-fatala och 722 fatala. Lägre 30-dagarsöverlevnad sågs vid ålder ≥18 år, ej bevittnad händelse och nedsänkning >5 min samt vid drunkning i naturvatten, hamnar och privata miljöer jämfört med offentliga pooler.
– 1664 fall identifierades; 1483 hade komplett 30-dagarsuppföljning (711 icke-fatala, 722 fatala).
– Incidensen av icke-fatal drunkning minskade över tid, medan fatal incidens var relativt oförändrad.
– Starkast kopplade till lägre överlevnad: vuxen ålder, obevittnat tillbud och submersion >5 min.
– Överlevnaden varierade med plats: sämre i naturvatten, hamnar och privata platser än i offentliga pooler.
Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!
Kvalitativ studie med 16 ambulanskliniker i sydvästra Sverige som genom dyadiska semistrukturerade intervjuer efter simulering utforskade arbetsvillkor vid vård av patienter med andnöd. Teman rörde begränsningar i vårdmiljön, professionellt omdöme inom organisatoriska ramar och ansvar i osäkra situationer. Riktlinjer hjälper men kan bli snäva; beslut om att inte transportera upplevs särskilt betungande.
– Ambulansvård vid andnöd sker ofta under brådska, osäkerhet och resursbegränsningar, ibland med bristande säkerhet för AC
– Kliniska riktlinjer stödjer beslut men kan upplevas restriktiva när patienten inte passar standardrekommendationer
– AC utvecklar adaptiva strategier för att hantera miljö- och organisationsbegränsningar
– Icke-transportbeslut vid andnöd beskrivs som särskilt komplexa och etiskt belastande
Här kommer en rykande färsk retrospektiv studie från USA som jämför intranasal och intramuskulär administration av naloxon vid misstänkt opioidöverdos. I jämförelsen tittade författarna på hur administrationsvägen påverkade outcomes såsom hjärtstopp efter naloxonadministrationen, hypoxi/svår hypoxi, behov av ytterligare naloxondos, återställd AF > 12, återställt medvetande definierat som GCS > 12, behandling av symtom såsom illamående/kräkning eller agitation samt transport med ambulans.
16.550 patienter som erhållit naloxon och ventilation med mask och blåsa inkluderades. 20% fick sin första naloxondos intramuskulärt, och det visade sig förknippat med lägre odds att behöva en upprepad dos eller att behöva transport, och högre odds för att återfå medvetandegrad GCS > 12 under den prehospitala vårdepisoden. Någon signifikant skillnad vad gällde risken för hypoxi fanns inte, däremot vad im administration också förknippat med lägre risk för svår hypoxi och det gick fortare både att återställa medvetandet samt en AF > 12. Ingen signifikant skillnad fanns vad gällde risk för hjärtstopp efter naloxonadministration, och det fanns inte heller någon skillnad vad gällde risk för agitation och abstinenssymtom.
Studien var mycket intressant att läsa och jag tänker att den är baserad på ett stort antal patienter och en rimlig metod med en gediget utförd analys. Möjligen kan powern vara otillräcklig vad gäller sällsynta utfall som hjärtstopp efter naloxon, men så pekar den ju ganska tydligt mot att intramuskulär administration ter sig snäppet bättre – särskilt om man är angelägen att snabbt reversera patientens intoxikationssymtom. Om man är orolig för abstinens eller agitation så är det kanske bättre att späda och titrera den intramuskulära dosen än att välja intranasalt, tänker jag, då en gissning är att skillnaderna beror på mer osäkert intranasalt upptag snarare än fördröjning i effekten… Det stödjs också av att intranasal administration var förknippat med en högre total dos.
Nationell kohortstudie av vuxna som fick naloxon av ambulans efter 9-1-1 (ESO 2023–2024; n=16250, 1481 EMS). Initial intramuskule4r (IM) je4mff6rt med intranasal (IN) gav le4gre odds ff6r extra doser och transport samt hf6gre odds att ne5 GCS a712. Ingen skillnad se5gs ff6r hje4rtstopp, hypoxi, andningsfrekvens eller behandling ff6r agitation/illame5ende.
– IM som initial strategi var kopplat till f e4rre behov av ytterligare naloxondoser (aOR 0,39).
– IM var kopplat till l e4gre sannolikhet f f6r EMS-transport (aOR 0,82).
– IM var kopplat till h f6gre sannolikhet att n e5 GCS a712 (aOR 1,15).
– Ingen tydlig f6kning av behandlad agitation eller illam e5ende/kr e4kning s e5gs med IM.
Mycket att göra och det blir därför en lite kortare text idag. Det ska dock inte tolkas till nackdel för dagens artikel, som är en ganska fritt skriven review/sammanställning av kunskapsläget kring det ganska ovanliga ämnet trauma hos gravida. I artikeln finns en genomgång av fysiologiska förändringar hos den gravida kvinnan, prehospital bedömning, triage och åtgärder utifrån airway, breathing, circulation, pain osv. Även resucitativ hysterotomi, thorakotomi m.fl. tämligen avancerade åtgärder berörs. Detta berör ju riktiga sällanhändelser, men händelser där all kunskap kommer kännas extremt välkommen om man ställs inför dem. Rekommenderar läsning!
Översikten beskriver handläggning av gravida traumapatienter från prehospital vård till initial bedömning, resuscitering, bilddiagnostik och disposition. Gravida bör i regel bilddiagnostiseras som icke-gravida och skydd/”shielding” rekommenderas inte längre. OBGYN kan kopplas in tidigt och ”fetal FAST” föreslås för tidig fosterbedömning/viabilitet. Resuscitativ hysterotomi kan startas tidigare än 4-minutersregeln; TEG och flödescytometri lyfts som nya verktyg.
– Bilddiagnostik bör i stort följa samma principer som för icke-gravida; shielding avråds.
– Tidigt OBGYN-stöd och ”fetal FAST” kan hjälpa vid tidig fosterbedömning och viabilitet.
– Resuscitativ hysterotomi kan vara rimlig att initiera tidigare än tidigare 4-minutersrekommendation.
– TEG och flödescytometri nämns som framväxande diagnostiska verktyg vid trauma hos gravida.
Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:
Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂
Multicenter, retrospektiv kohort med 996 barn och vuxna med traumatisk hjärtstopp utanför sjukhus (2010–2019) analyserade samband mellan fem prehospitala åtgärder och utfall. Sustained ROSC nåddes i 34,2%; 30-dagars och 1-års överlevnad var 7,4% respektive 6,6%. Vätska och bäckenbälte var associerade med högre ROSC samt 30-d/1-års överlevnad; fler åtgärder gav högre överlevnad.
– Sustained ROSC uppnåddes hos 34,2%; 30-dagarsöverlevnad 7,4% och 1-års 6,6%.
– Justerat var vätskeinfusion och bäckenbälte associerade med högre 30-dagars och 1-års överlevnad.
– Luftväg/ventilation och adrenalin var associerade med högre sustained ROSC men inte med längre överlevnad.
– Antal givna interventioner korrelerade med ROSC och överlevnad (svag–måttlig korrelation).
Idag blir det en narrative review igen, och en riktigt bra sådan. Så sent som förra veckan gick en större lavin i Riksgränsen, med ett stort räddningspådrag som följd. Kanske var någon läsare där, rentav? Som jag förstått det är snötäcket instabilt i relativt stora delar av fjällkedjan, med hög lavinrisk som följd, på grund av torrare, sprödare snö i botten och tyngre skikt av blötare snö ovanpå (om jag förstått saken rätt). Oavsett vad så passar väl få saker så bra som en riktigt välskriven och nypublicerad översikt över lavinräddning, inkluderande såväl SAR, prehospital vård och intrahospital akutsjukvård. Här resoneras kring asfyxi, hypotermi och traumatiska skador, men även om critical burial (helkropp) vs partial burial (del av kroppen), initierande av resuscitering (samt när man kanske ska låta bli), utrustning för personal i lavinområde, betydelsen av luftfickor, m.m. Det är svårt att meningsfullt sammanfatta något från en sammanfattning, men jobbar ni i alpin miljö ska ni definitivt gå in och läsa! Kanske borde rentav även ni som jobbar i icke-alpin miljö göra det? Vi hade ju i mitt eget närområde en tragisk händelse i vintras där en skolpojke begravdes i en snödriva. Det är ju inte en lavin i sig, men alla omständigheter imiterar ju lavinens, så samma principer torde vara tillämpbara vid en sådan händelse. Och snödrivor finns ju faktiskt ända nere i Smygehuk, nån gång ibland 🙂
Översikten beskriver akut omhändertagande av lavinbegravda patienter, där död orsakas av asfyxi, trauma och hypotermi. Överlevnad beror på snabb friläggning, avsaknad av trauma, fri luftväg och luftficka, tidig behandling i fält samt snabb transport till rätt sjukhus via SAR/EMS. Den diskuterar triage, transport och sjukhusvård samt möjliga förbättringar med HEMS, SOP/checklistor och drönare.
– Snabb extrikation och tidig prehospital behandling är avgörande för överlevnad.
– Fri luftväg/luftficka och frånvaro av trauma lyfts som centrala prognostiska faktorer.
– Organiserade SAR/EMS med checklistor/SOP och snabb transport till lämpligt sjukhus betonas.
– Teknik och resurser som HEMS, modern räddningsutrustning och drönare kan förbättra utfallet.
Idag har jag läst en artikel som nog får sägas vara i utkanten av vad jag hittills inkluderat på Prehospitalt. Men, det är ju jag som bestämmer vad som får plats och mantrat har ju varit att artikeln ska ha ”bäring” på Prehospital vård. Texten för dagen handlar om hyperoxemi hos hjärnskadade patienter och är tämligen inriktad på intensivvård, men ämnet är såklart högst relevant även för oss prehospitala kliniker. För, vad innebär egentligen för mycket syrgasleverans till skadade celler i hjärnan?
Artikeln är resonerande och någon slags editorial eller summering av kunskapsläget (någon läsare kanske kan kategorisera den mer korrekt?), och därför kan inte heller något resultat sägas finnas. Men författarna för intressanta resonemang om hur kunskapen mer och mer pekar mot de skadliga effekter av alltför frikostig syrgasbehandling som finns, exempelvis vid hypoxisk ischemisk encefalopati efter hjärtstopp. Samtidigt måste risken för att hyperoxygenera patienten och därigenom skapa sekundär hjärnskada såklart vägas mot riskerna för hypoxemi i andra änden, vilket också riskerar förvärra outcomes (minst lika mycket eller mer). Inom intensivvården finns som bekant goda möjligheter till monitorering med ex.vis täta blodgaser, medan vi i ambulanssjukvården är mer begränsade och sannolikt kommer få förhålla oss till ”målsaturation 94-98%” ett tag till i de flesta situationer. Som jag flaggade redan från början är texten kanske lite ute i tassemarken för scopet här på Prehospitalt, men jag fann den intressant och rekommenderar den för alla som vill öka sin förståelse för frågans komplexitet. Svunna tiders ”syrgas till (nästan) allt” känns väldigt, väldigt långt borta.
Akut hjärnskada kräver god syresättning, men för höga syrgasnivåer kan vara skadliga. Hyperoxi kan ge cerebral vasokonstriktion, ökad oxidativ stress, mitokondrieskada och endoteldysfunktion. Observationsdata kopplar hyperoxi till sämre utfall vid flera hjärnskador, medan RCT-resultat är blandade. Pågående stora RCT:er väntas klargöra om konservativa mål i ICU förbättrar prognosen.
– Hyperoxi kan paradoxalt minska cerebral O2-leverans och öka oxidativ vävnadsskada.
– Observationsstudier länkar hyperoxi till mortalitet och sämre neurologiskt utfall vid flera diagnoser.
– RCT:er i ICU visar blandade resultat, delvis p.g.a. begränsad separation mellan syremål.
– Stora pågående studier kan avgöra om konservativ syrgasstrategi är säkrare än liberal.