Tagg: Naloxon

  • A pilot randomized feasibility clinical trial of intranasal vs. intravenous naloxone in pediatric opioid poisoning

    Idag en norsk-iransk, mindre (feasibility-)RCT med pediatriskt fokus (i akutmottagningskontext). Forskarna har 1:1-randomiserat barn 1-12 år med misstänkt opioidförgiftning till intranasal respektive intravenös administration av naloxon. Jag kan tycka studien är lite meckigt gjord, men de kom iallafall fram till att intranasal administration var feasible, förknippad med rimligt hög föräldranöjdhet och framförallt gav den en effekt jämförbar med iv-administration, samtidigt som tiden från beslut till administration var betydligt kortare. Ett bifynd var att anslagstiden vid iv administration var mycket, mycket snabbt, något som författarna berör i diskussionen och som iallafall jag fann intressant. Läsvärt!

    Gholami, N.; Skulberg, A. K.; Farnaghi, F.; Zamani, N.; Kolahi, A.; McDonald, R.; Hassanian-Moghaddam, H. A pilot randomized feasibility clinical trial of intranasal vs. intravenous naloxone in pediatric opioid poisoning. Drug and Alcohol Dependence 2026;286:113259. doi:10.1016/j.drugalcdep.2026.113259
  • Airway management in acutely poisoned patients with Glasgow Coma Scale less than 9: a retrospective cohort study

    Är prehospital intubation viktig för att undvika aspirationspneumoni hos intoxikerade patienter med GCS lägre än 9? Dagens studie är bara en observationsstudie och ger därför inget svar på den frågan. Men bland de 84 patienter som inkluderades sågs iallafall inga skillnader mellan gruppen som intuberades och den som inte intuberades. Läs för att få veta mer!

    Schmoll, S.; Mehrl, E.; Geith, S.; Eyer, F.; Rabe, C.; Zellner, T. Airway management in acutely poisoned patients with Glasgow Coma Scale less than 9: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01714-5
  • Circumstances Associated with Fatality from Opioid Overdose at the Time of Contact with Emergency Medical Services

    Cano, M.; Timmons, P.; Ojeda, I. Circumstances Associated with Fatality from Opioid Overdose at the Time of Contact with Emergency Medical Services. Drug and Alcohol Dependence 2026:113271. doi:10.1016/j.drugalcdep.2026.113271
  • Use of naloxone by EMS for opioid-associated out-of-hospital cardiac arrest and associated patient-centered outcomes: A systematic review

    Midsommardagen och lördag, så det får väl bli en hjärtstoppsstudie. Idag på ett tema som förekommit även tidigare på prehospitalt, nämligen naloxonadministration vid hjärtstopp (klicka på naloxon-taggen vid detta inlägg för att se tidigare!). I dagens fall är det en systematisk review, och författarna övervägde även att göra en meta-analys, något som dock ej blev fallet pga heterogenitet i de inkluderade studierna (n=8). Studien fann att en del av patienterna hade positiva effekter av naloxon, men att överlevnaden generellt sett var låg. Samtidigt var ex.vis andelen som fick ROSC väldigt heterogent, och varierade från 4% till 50%. Tre studier rapporterar dock >30% ROSC, vilket torde vara en delvis hoppingivande siffra, särskilt med tanke på att andelen patienter med defibrillerbar initialrytm generellt sett var låg – om än varierande. En tänkbar orsak till heterogeniteten skulle kunna vara tajmingen, där tidigare studier indikerat att naloxon före kärlaccess kan vara förenat med högre överlevnad vid stark misstanke om opioidöverdos. Huruvida så är fallet förtäljer dock inte historien, och det vi framförallt lär oss av heterogentiteten torde ju vara att stora, väldesignade och gärna randomiserade studier behövs för att utreda naloxonets vara eller icke-vara i sammanhanget, samt även ”när, var och hur”…

    Siddiqui, H.; Brouillette, K.; Walsh, C.; Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Keown-Stoneman, C. D.; Lin, S.; Mohindra, R. Use of naloxone by EMS for opioid-associated out-of-hospital cardiac arrest and associated patient-centered outcomes: A systematic review. PLOS One 2026;21(6):e0351738. doi:10.1371/journal.pone.0351738
  • Prehospital outcomes associated with an initial strategy of intranasal vs. intramuscular naloxone administration by EMS clinicians: a nationwide cohort study

    Här kommer en rykande färsk retrospektiv studie från USA som jämför intranasal och intramuskulär administration av naloxon vid misstänkt opioidöverdos. I jämförelsen tittade författarna på hur administrationsvägen påverkade outcomes såsom hjärtstopp efter naloxonadministrationen, hypoxi/svår hypoxi, behov av ytterligare naloxondos, återställd AF > 12, återställt medvetande definierat som GCS > 12, behandling av symtom såsom illamående/kräkning eller agitation samt transport med ambulans.

    16.550 patienter som erhållit naloxon och ventilation med mask och blåsa inkluderades. 20% fick sin första naloxondos intramuskulärt, och det visade sig förknippat med lägre odds att behöva en upprepad dos eller att behöva transport, och högre odds för att återfå medvetandegrad GCS > 12 under den prehospitala vårdepisoden. Någon signifikant skillnad vad gällde risken för hypoxi fanns inte, däremot vad im administration också förknippat med lägre risk för svår hypoxi och det gick fortare både att återställa medvetandet samt en AF > 12. Ingen signifikant skillnad fanns vad gällde risk för hjärtstopp efter naloxonadministration, och det fanns inte heller någon skillnad vad gällde risk för agitation och abstinenssymtom.

    Studien var mycket intressant att läsa och jag tänker att den är baserad på ett stort antal patienter och en rimlig metod med en gediget utförd analys. Möjligen kan powern vara otillräcklig vad gäller sällsynta utfall som hjärtstopp efter naloxon, men så pekar den ju ganska tydligt mot att intramuskulär administration ter sig snäppet bättre – särskilt om man är angelägen att snabbt reversera patientens intoxikationssymtom. Om man är orolig för abstinens eller agitation så är det kanske bättre att späda och titrera den intramuskulära dosen än att välja intranasalt, tänker jag, då en gissning är att skillnaderna beror på mer osäkert intranasalt upptag snarare än fördröjning i effekten… Det stödjs också av att intranasal administration var förknippat med en högre total dos.

    Smida, T.; Crowe, R.; Glenn, M.; Joiner, A.; Bardes, J. Prehospital outcomes associated with an initial strategy of intranasal vs. intramuscular naloxone administration by EMS clinicians: a nationwide cohort study. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2673361
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154