Område: Toxikologi / intox

  • The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154