Område: Toxikologi / intox

  • Prehospital outcomes associated with an initial strategy of intranasal vs. intramuscular naloxone administration by EMS clinicians: a nationwide cohort study

    Här kommer en rykande färsk retrospektiv studie från USA som jämför intranasal och intramuskulär administration av naloxon vid misstänkt opioidöverdos. I jämförelsen tittade författarna på hur administrationsvägen påverkade outcomes såsom hjärtstopp efter naloxonadministrationen, hypoxi/svår hypoxi, behov av ytterligare naloxondos, återställd AF > 12, återställt medvetande definierat som GCS > 12, behandling av symtom såsom illamående/kräkning eller agitation samt transport med ambulans.

    16.550 patienter som erhållit naloxon och ventilation med mask och blåsa inkluderades. 20% fick sin första naloxondos intramuskulärt, och det visade sig förknippat med lägre odds att behöva en upprepad dos eller att behöva transport, och högre odds för att återfå medvetandegrad GCS > 12 under den prehospitala vårdepisoden. Någon signifikant skillnad vad gällde risken för hypoxi fanns inte, däremot vad im administration också förknippat med lägre risk för svår hypoxi och det gick fortare både att återställa medvetandet samt en AF > 12. Ingen signifikant skillnad fanns vad gällde risk för hjärtstopp efter naloxonadministration, och det fanns inte heller någon skillnad vad gällde risk för agitation och abstinenssymtom.

    Studien var mycket intressant att läsa och jag tänker att den är baserad på ett stort antal patienter och en rimlig metod med en gediget utförd analys. Möjligen kan powern vara otillräcklig vad gäller sällsynta utfall som hjärtstopp efter naloxon, men så pekar den ju ganska tydligt mot att intramuskulär administration ter sig snäppet bättre – särskilt om man är angelägen att snabbt reversera patientens intoxikationssymtom. Om man är orolig för abstinens eller agitation så är det kanske bättre att späda och titrera den intramuskulära dosen än att välja intranasalt, tänker jag, då en gissning är att skillnaderna beror på mer osäkert intranasalt upptag snarare än fördröjning i effekten… Det stödjs också av att intranasal administration var förknippat med en högre total dos.

    Smida, T.; Crowe, R.; Glenn, M.; Joiner, A.; Bardes, J. Prehospital outcomes associated with an initial strategy of intranasal vs. intramuscular naloxone administration by EMS clinicians: a nationwide cohort study. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2673361
  • AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre

    Dagens studie är allt annat än prehospitalt specifik, men däremot i högsta grad prehospitalt relevant. Den är prospektiv, kommer från giftinformationscentralen i New South Wales i Australien och berör förgiftning relaterad till e-cigaretter (vapes). Vapes är ju något som kommit stort det senaste decenniet ungefär utifrån min egen högst begränsade bild, och när man tar del av studien bör man vara medveten att NSW under den här tiden intagit en mycket mer restriktiv hållning till vapes än vad Sverige har: De får i praktiken bara säljas via apotek, kan endast i vissa fall säljas utan recept, och då till vuxna efter kontakt med farmaceut. I övrigt är de receptbelagda och tillsynen är hård med hög avgift om man säljer olagligt. Man kan alltså tänka sig att tillgången av produkter, och inte minst lite ”sketchy” sådana, är avsevärt högre i Sverige, och därmed kanske (?) också risken för intoxikation och oönskade effekter. Nåväl, vad visade studien?

    • En majoritet av patienterna var män (58%), 76% var barn under 15 år och vanligaste åldersgruppen var 1-4 år (64%), där gruppen av ettåringar var absolut högst.
    • 71% av fallen inkluderade produkter med nikotin, i 24% av fallen var ev. nikontininnehåll okänt och i 5% av fallen var innehållet nikotinfritt. Vanligaste koncentrationen var 41-80 mg/ml nikotin (90%). I endast 7% av de fall där bild av produkten erhölls (n=61) framgick nikotinkoncentrationen av etiketten på produkten. I ett enstaka fall innehöll etiketten det något oklara budskapet ”100 mg salter och 100% propylenglykol”, vilket senare visade sig innebära 100 mg/ml nikotin.
    • En majoritet av fallen som inkom till giftinformation var icke-förskrivna vapes, som inhandlats från tobaksbutiker, utländska websiter och ”service stations”.
    • I barnfallen, som alltså dominerade, tillhörde vapen vanligtvis en familjemedlem (74%) och 84% av fallen inträffade i hemmiljö. Exakt lokalisation fanns inte alltid noterat, men bland de noterade platserna/händelseförloppen fanns vätska som runnit ut på annan mat i kyl/frys, att vapen/behållaren ramlat ur en vuxens ficka, vapes lämnade i publik miljö av en främling och under soffan hemma.
    • Förgiftningen gav oftast inga eller lindriga symtom. En patient hade dock misstagit vape-vätskan för hostmedicin och fick allvarlig förgiftning med medvetslöshet, andningsdepression, kräkning, diarré och urininkontinens. Vederbörande intuberades och intensivvårdades. I övrigt var hosta, illamående/kräkning och lokal vävnadsirritation i mun och svalg vanligt. Även bröstsmärta, yrsel/medvetandesänkning och kramper förekom dock. Totalt krävde 3% av patienterna intensivvård och 15% inläggning på vanlig avdelning, medan de flesta klarade sig med några timmars övervakning på akutmottagning.

    Ja, det var en del av resultatet från aktuell studie. Regleringarna ser som sagt ganska annorlunda ut, kanske förekommer rentav andra koncentrationer etc i Sverige – jag är ärligt talat lyckligt ovetande..? Men den slutsats jag tror vi kan dra är att förgiftning orsakad av vapes eller refill-vätska till vapes absolut är en faktor för oss i prehospital vård, och framförallt då hos barn som kan få i sig detta av misstag. Författarna diskuterar också det mycket beaktansvärda att dödsfall finns rapporterade vid nikotinförgiftning med så lite som 4,2 mg/kg. Om man alltså räknar med att en ettåring väger 10 kg, så räcker det att få i sig ungefär 0,5-1 ml vape-vätska av den vanligaste koncentrationen (41-80 mg/ml) för att dosen ska vara potentiellt dödlig. Och ettåringar var som sagt den vanligaste åldern i studien… Det finns alltså all anledning att ta dessa intoxikationer på allvar, i synnerhet vid förtäring, även om en majoritet av fallen i studien inte resulterade i svåra symtom.

    Sajeev, M. F.; Roberts, D. M.; Wright, N. E.; Brown, J. A. AusVapeSafety: a prospective observational study of vape exposures and outcomes to an Australian Poisons Information Centre. Clinical Toxicology 2026;64(4):301-310. doi:10.1080/15563650.2025.2604852
  • The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
  • Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California

    Förra helgen blev helt fri från hjärtstoppsstudier, men nu kör vi! Författarna till denna studie har retrospektivt analyserat data avseende åren 2015-2023 från tre counties i Kalifornien. Syftet var att utvärdera om administration av naloxon påverkade överlevnaden till utskrivning från sjukhus, ROSC och andra kliniska outcomes hos vuxna patienter med hjärtstopp. Detta är högintressant data, inte minst utifrån att European Resuscitation Council intar en förhållandevis defensiv approach i guidelines 2025 och konstaterar att ”Existing evidence is not sufficient to recommend administration of an opioid-antagonist (e.g. naloxone) for cardiac arrest caused by opioid poisoning”. American Heart Association, som representerar den kontext aktuell studie är genomförd i, är frikostigare och rekommenderar att naloxon ska ges om livräddaren är tränad för det, dock med reservation att evidensstödet är mycket svagt och att HLR av hög kvalitet inklusive inblåsningar har den högsta prioriteten – vilket såklart är oerhört rimligt. Sannolikheten att få igång en patient med opioidorsakat hjärtstopp enkom på antidot och utan HLR ter sig mycket låg.

    Några takeaways från dagens studie:

    • 8.195 patienter inkluderades i studien, av dessa bedömdes 8.7% vara drogrelaterade av ambulanspersonalen.
    • Naloxon gavs i 14.2% av samtliga fall. I denna grupp var patienterna yngre, hade färre komorbiditeter och i högre grad av manligt kön än i referensgruppen. Naloxonadministration var vanligast vid icke defibrillerbar rytm och obevittnat hjärtstopp.
    • Naloxongruppen fick i högre grad ROSC (34.5% vs 22.9%) och överlevde även i högre grad till utskrivning från sjukhus (15.9% vs 9.7%), vilket var giltigt även efter justering för confounders.
    • Både i gruppen med förmodat drogrelaterat hjärtstopp och icke drogrelaterat hjärtstopp var naloxon förenat med bättre kliniska outcomes. Att den icke drogrelaterade gruppen påverkas är såklart lite extra intressant. En tänkbar förklaring är intoxikationer som ambulanspersonalen ej fattat misstanke om – vilket med all sannolikhet förekommer. Författarna diskuterar dock också att naloxon kan öka det arteriella trycket genom att reversera endogent frisatta opioider, vilket för mig var nytt. Det är dock tydligen omskrivet i en cochrane-review, som plötsligt står på min läslista 🙂

    Hur tolkar man allt det här då? Tja… Det är fortfarande en retrospektiv studie med många tänkbara confounders, så i vanlig ordning gäller försiktighet. Men helt klart vore det på sin plats att få till stånd RCT:er som klarlägger betydelsen av naloxon vid hjärtstopp, inte minst vid misstänkt opioidintoxikation. Tills dessa kommer så skaver resultaten en smula hos mig, utifrån hur försiktig ERC:s positionering är i frågan.

    Dillon, D. G.; Montoy, J. C. C.; Nishijima, D. K.; Niederberger, S.; Menegazzi, J. J.; Lacocque, J.; Rodriguez, R. M.; Wang, R. C. Naloxone and Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrests in California. JAMA Network Open 2024;7(8):e2429154. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.29154