Tagg: Morfin

  • Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice

    Idag skriver vi ännu ett avsnitt i kapitlet om methoxyflurane (Penthrox) i prehospital användning. Denna gången är studien från England och HEMS-verksamhet, där man undersökt hur framgångsrikt inhalerad methoxyfluran är vid fraktur-reponering. Och resultaten då?

    • 309 fall uppfyllde inklusionskriterierna, som var traumatisk extremitetsskada där inhalerad methoxyflurane användes för facilitering av reponering och fixering av skadan. Även fall som fått annan smärtlindring innan reponering inkluderades.
    • I 54.4% (n=168) av fallen lyckades reponering med inhalerad methoxyflurane. I 45.6% (n=141) av fallen misslyckades dock reponeringen, definierat som antingen att man misslyckades med proceduren, eller att man kunde slutföra proceduren men då med tillägg av iv sedering.
    • En positiv association fanns mellan högre ålder (aOR 1.03), tidigare administration av opioider ensamt (aOR 2.5) eller i kombination med paracetamol (aOR 2.19) och mer framgångsrik reponering. Framförallt var dock sannolikheten att lyckas avsevärt högre när det var patellaluxation som skulle reponeras (aOR 30.12). På andra sidan spektrat fanns skador på femur (aOR 0.44), och tibia/fibula (aOR 0.4) där sannolikheten att lyckas med reponering utan iv sedering alltså vara tämligen låg.

    Som summering kan väl sägas att methoxyflurane enligt studien framstår som ett måttligt användbart läkemedel vid reponering. Dock finns ett lysande undantag i form av patellaluxationer, där det ter sig betydligt mer framgångsrikt. Om man ska använda det, så verkar det också gynnsamt att ha grundsmärtlindrat patienten innan – vilket är i linje med tidigare teori i sammanhanget methoxyflurane här på Prehospitalt att det framförallt ska ses som del i en multimodal smärtlindringsstrategi. Studien är retrospektiv, förhållandevis liten och utförd i en enda högspecialiserad (HEMS) verksamhet, så resultatet bör naturligtvis bedömas därefter. En fundering jag själv hade var huruvida ALLA patienter aktuella för reponering av extremitet inkluderades, eller om klinikern i vissa fall valde iv sedering direkt om man insåg att detta sannolikt kommer att krävas? Om så var fallet riskerar ju ovan resultat vara rejält skevade, och i så fall till methoxyfluranets fördel… Jag kunde dock inte utläsa detta av studien.

    Dowsing, J.; Price, J.; Lachowycz, K.; Barnard, E. B. G. Inhaled methoxyflurane for fracture reduction in prehospital extremity trauma: an observational review of HEMS clinical practice. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01591-8
  • Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia

    Äntligen dags för lite smärtlindring igen, och specifikt då ketamin! 🙂 Dagens studie är en systematisk litteraturöversikt med fokus på administration av ketamin genom inhalation, d.v.s. användande en nebulisator. Nio studier inkluderades, varav 5 RCT:er, och för min som inte testat nebulisering av ketamin är resultaten otroligt spännande:

    • I samtliga studier sågs en väsentlig reduktion av smärta, i genomsnitt 42.5% efter 15 minuter och 70.4% efter 120 minuter. Lite olika doser användes i studierna, men låga doser (0.7mg/kg) var generellt sett lika bra som högre (1.0-1.5 mg/kg).
    • I jämförelse med andra preparat och effekt över tid så visar nebuliserad ketamin en kurva som i hög grad liknar den för morfin, men med skillnaden att nebuliserad ketamin ger ett snabbare anslag och en betydligt brantare initial sänkning av smärtkurvan. I jämförelse med ketamin iv så är iv-effekten ännu lite snabbare, men där ser man också en höjning av smärtan efter 60 minuter medan det nebuliserade ketaminet fortsätter att sakta sänka smärtan upp till 120 mintuer.
    • Bieffekterna var begränsade, och lägre än preparaten som jämfördes med. 12.7% rapporterade någon bieffekt, och då med låg allvarlighetsgrad på de validerade skattningsskalor som användes (RASS + SERSDA). Framförallt handlade det om lite yrsel, trötthetskänsla och ibland humörförändring såsom avslappning och glädje. Som jämförelse upplevde 53.9% av patienterna som fick entonox bieffekter, 19.5% av morfinpatienterna osv.

    Sammanfattningsvis så tycker jag detta låter högintressant. Möjligheten att kunna ge ketamin med läkemedlets fina smärtlindrande effekter, men där durationen förlängs jämfört med iv (jag tycker det kan vara lite problematiskt att underhållsbehandla då man måste smådutta så ofta, med risk att pat hinner få mer ont) och där de negativa bieffekterna hålls till ett minimum. Det vore också ett välkommet komplement för patienter där det är svårt att etablera infart, osv. Där jag arbetar ger vi redan esketamin i.n., men där skulle jag säga att verkningarna med det snabba upptaget i näs-slemhinnan är mer lika de man får av ketamin i.v. Således känns ketamin i nebuliserad form ändå som ett riktigt intressant komplement! Jag hoppas att någon planerar och genomför en lite större RCT, gärna multicenter, och undersöker saken närmare då det utifrån innevarande studie känns som att detta skulle kunna ha en motiverad plats i prehospitala behandlingsriktlinjer. Kanske behövs även studier på arbetsmiljöaspekter, ex.vis hur mycket ketamin vi vårdare får i oss vid nebulisering i ett slutet utrymme?

    Kirk, D.; Whiles, E.; Jones, A.; Edmunds, C. Breathing new life into pain management: a systematic review of nebulised ketamine for analgesia. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01501-4
  • Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect

    Jag satt i ett trevligt möte denna morgon och påmindes om en artikel jag läst tidigare, men som jag kände att jag behövde läsa om. Sagt och gjort så blev det idag Wennberg med fleras studie där de följer upp den prehospitala användningen av intravenös alfentanil (rapifen) i en region mellan åren 2011-2022. Fokus låg på smärtlindrande effekt och adverse events (AE) samt serious adverse events (SAE).

    Resultatet är ganska upplyftande:

    • 17.796 patienter inkluderades. I genomsnitt (och median för den delen) fick de 0.7 mg alfentanil. En majoritet (58.7%) var kvinnor och genomsnittlig tid på vårdmötet var 51 minuter.
    • Vanligast var alfentanil-användning till patienter med ESS-koder för buksmärta, skada ben, ryggsmärta, skada arm/axel, bröstkorgsskada, bröstsmärta och extremitetssmärta.
    • Skillnad i NRS före resp. efter alfentanil var -4.1±2.6.
    • AE förekom i 2.5% av fallen. Det fanns ingen koppling mellan AE och dos, kombination med morfin/midazolam, kön, ålder, NRS-skillnad eller prehospital tid.
    • SAE förekom i 0.01% av fallen (n=25). 20 av dessa fick naloxon, 11 manuell ventilation och fyra HLR. Alla återhämtade sig utom en patient. På denne avslutades HLR efter samråd med läkare.

    Författarna drar slutsatsen att alfentanil torde kunna anses säkert och effektivt att använda i en prehospital kontext, när snabb smärtlindring behövs. Det får man väl instämma i, och inte minst tänker jag att ”snabb” här är ett nyckelord som vi i ambulanssjukvården borde fundera över. För er som läst mina tidigare reflektioner ex.vis kring PreMeFen-studien i Norge (se bakåt i kategorin Smärta) så är jag lite bedrövad att det hinner gå så pass lång tid i det prehospitala vårdmötet innan vi lyckas ge våra patienter effektiv smärtlindring. Midazolam var på tapeten då, men kanske är även alfentanil något vi borde fundera mer över som en av flera komponenter i verktygslådan, trots att detta kräver iv infart (iaf om man vill kunna motivera sig med ovanstående studies resultat). Jag vet att vissa ambulansverksamheter använder det, men långt ifrån alla – däribland den jag själv arbetar i.

    Wennberg, P.; Pakpour, A.; Broström, A.; Karlsson, K.; Magnusson, C. Alfentanil for Pain Relief in a Swedish Emergency Medical Service – An Eleven-Year Follow-up on Safety and Effect. Prehospital Emergency Care 2024;29(2):188-193. doi:10.1080/10903127.2024.2363509
  • Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
  • Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial

    Idag har jag läst en sekundäranalys från PACKMaN, en RCT utförd i Storbritannien där ketamin och morfin vid traumatisk smärta jämfördes. Sekundäranalysen tittar däremot på om högre smärtintensitet i slutet av den prehospitala vården är associerat med mer kronisk smärta. Författarna fann också att NRS ≥ 4 vid ankomst till sjukhus var förknippat med en högre förekomst av kronisk smärta efter både 3 och 6 månader. Det är ett intressant resultat och författarna drar i sin diskussion slutsatsen att den prehospitala hanteringen av akut smärta är associerad med senare förekomst av kronisk smärta. Det måste dock betonas att studien har stora begränsningar, och den största torde vara att författarna egentligen inte kunnat analysera om det faktiskt finns ett kausalt samband mellan prehospital smärtbehandling och kronisk smärta… Detta eftersom de pga missing data inte har haft möjlighet att analysera kopplingen till Injury Severity Score. Så kanske, kan jag tycka, drar de sina slutsatser lite väl långt när de får det att låta som att själva smärthanteringen är associerad..? Det torde istället kunna vara så att svårare skador förknippade med mer akut smärta helt enkelt också är förknippade med mer kronisk smärta. Studien är klart läsvärd, men jag antar att vi ett tag till ändå får nöja oss med de studier från andra områden som indikerar att effektiv behandling av den akuta smärtan är associerad med mindre kronisk smärta. Det börjar bli som ett återkommande mantra här, men… Mer studier på detta vore väldigt bra!

    Smyth, M. A.; Noordali, H.; Starr, K.; Yeung, J.; Lall, R.; Michelet, F.; Fuller, G.; Petrou, S.; Walker, A.; Green, Z.; McLaren, R.; Miller, E.; Perkins, G. D. Impact of ineffective prehospital analgesia on chronic pain outcomes. A secondary analysis of outcomes from the PACKMaN randomised controlled trial. Preprint 2025. doi:10.1101/2025.08.01.25332769
  • Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review

    Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.

    Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.

    Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.

    Melo, F.; Reis Santos, M.; Castelo-Branco Sousa, M.; Mota, C.; Mota, M. Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014
  • Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial

    Nyårsdagen 2026: En-studie-om-dagen-projektet börjar på riktigt och jag fortsätter på smärttemat. Det blir en lite längre utläggning idag, men det är inget du som läsare ska vänja dig vid. Oftast kommer det bli korta kommentarer, eller ingen, till artiklarna.

    I denna mycket intressanta randomiserade studie från Norge har författarna jämfört methoxyflurane (Penthrox),  fentanyl i.n. och morfin i.v. för patienter med smärta NRS >= 4. Primärt utfall var förändring i NRS 10 minuter efter behandlingens start och methoxyflurane visade sig vara minst lika bra som morfin i.v. eller fentanyl i.n. En genomsnittlig sänkning på 3,31 NRS-enheter 10 minuter efter administration av methoxyflurane får anses lovande, och studien tyder på att methoxyflurane är bra som initial smärtlindring eller som senare komplement till andra preparat i en multimodal smärtlindringsstrategi.

    Vad som fångar mitt intresse är dock de långa tiderna till administration och effekt av smärtlindring. Snabbast går det med methoxyflurane: 22,5 min i median från ambulansens ankomst till administration och 25,3 min från administration till två enheters sänkning av NRS. Totalt blir det lång tid om man har ont. I appendix finns summerade tider: 2% av patienterna som fick methoxyflurane hade två NRS-enheter reduktion 20 min efter ambulansens ankomst. För morfin och fentanyl var siffrorna 0% resp. 1%. Vid 30 min var de 10%/4%/8% och vid 40 min 17%/12%/9%. Felkällor finns, men för mig överskuggar tiderna nästan studiens huvudresultat… NRS 7,6 i genomsnitt innan behandling är svår smärta, och ambulanssjukvården borde väl ändå kunna ge mer än 17% av patienterna >=2 enheters NRS-sänkning inom 40 min efter ambulansens ankomst..? Så, studien visar på intressanta tidsskillnader mellan de läkemedel som jämförs, men skillnaderna är relativt små om man beaktar hur lång totaltiden till effektiv smärtlindring är. Frågan är, finns det sätt att mer substantiellt korta tiden till administration av läkemedel? Och, varför är tiden från administration till effekt så pass lång, när samtliga jämförda läkemedel teoretiskt borde möjliggöra snabbare anslag? Något väldigt intressant vore att se esketamin iv/in i en liknande jämförelse, tycker jag.

    Simensen, R.; Fjose, L. O.; Thorsen, K.; Olsen, I. C.; Rehn, M.; Hagemo, J.; Smalberget, L.; Heyerdahl, F. Comparison of inhalational methoxyflurane, intranasal fentanyl, and intravenous morphine for treatment of prehospital acute pain in Norway (PreMeFen): a randomised, non-inferiority, three-arm, phase 3 trial. The Lancet 2025;406(10522):2957-2967. doi:10.1016/s0140-6736(25)01575-2