Idag ännu en studie av Hammarbäck m.fl. som rör den suicidala patienten. I dagens studie har författarna intervjuat patienter som har erfarenhet av att möta ambulanssjukvården i en dylik situation. Flera intressanta teman framkommer (som vanligt med kvalitativa studier är det svårt att redogöra för hela resultatet, läs studien!) och jag slås av patienternas beskrivningar av utsatthet, att vara i underläge, en börda och känslan av att sakna eller ha lägre människovärde. Det blir starkt i denna studie hur vi som ambulanspersonal med så extremt enkla medel kan förmedla hopp i en dylik situation, genom att använda ett empatiskt tonfall, ta patienten på allvar, betrakta den som en människa i nöd och behandla den som en like. Jag fastnade vid hur patienterna värderade någon som frågade om deras intressen, husdjur eller utbildning – att helt enkelt se personen som något mer än bara någon suicidal. Här finns också intressanta fynd angående polis, där patienterna – föga förvånande – uttrycker att polisens närvaro skapar osäkerhet och en ovilja att åka med dem då de står för något skamligt, kriminellt, medan vården står för hjälpande. Att vi behöver polisnärvaro i situationer där ett säkerhetshot föreligger är såklart inget att diskutera, men jag upplever också att det finns en ganska djupt rotad åsikt bland vissa i ambulanssjukvården att psykisk sjukdom på något sätt inte skulle vara något för ambulanssjukvården, utan mer en polissak. Detta är i mitt tycke befängt av flera skäl: Vilket annat sjukdomstillstånd tänker vi att polisen skulle vara mer lämpliga att ta i än vården? Och som studien indikerar, det finns många nackdelar med ett polisomhändertagande, om vi ser det som ett mål att återupprätta tron på sig själv i ett läge där tilltron till det egna människovärdet redan är sviktande. Känslan av att vara en börda är redan stor nog, känslan av att ”vara kriminell” är nog knappast något man behöver.
Det var några egna och väldigt fria reflektioner, men som sagt… Läs studien!
