Studietyp: Scoping review

  • Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review

    Mängden forskning om olika AI-tillämpningar har vuxit enormt de senaste åren, och olika artiklar på AI-temat är ständigt återkommande i mina sökningar. Dock har jag hittills i hög grad duckat dem (utöver ett undantag den 8 maj), då jag faktiskt sällan finner dem riktigt intressanta. Ofta handlar det om väldigt spetsiga use case, eller så ligger forskningen för långt från att kunna tillämpas kliniskt för att bli intressant för mig. I dagens artikel har författarna gjort en scoping review kring användningen av AI vid vård av patienter med misstänkt akut koronart syndrom (AKS), och det känns som att det kan ha framtiden för sig. Det första man tänker på då är väl ändå AI-stöd vid EKG-tolkning, och mycket riktigt är det ett av områdena som berörs i artikeln. Som det verkar finns god potential att låta AI tolka eller stötta i tolkningen av 12-avlednings-EKG med lika bra eller bättre prestanda som en mänsklig kliniker. Även i riskstratifiering för olika outcomes och diagnostik där inte bara EKG inkluderades visade AI potential.

    Jag väljer att ta med denna studien eftersom jag bedömer att detta faktiskt är ett område där AI inom relativt snar framtid kan – och förmodligen bör – implementeras i ambulanssjukvården. Många apparater ger ju redan en bedömning av EKG till exempel, och att få denna bedömning gjord med bättre precision och lärande av AI låter väl högst rimligt. Som så ofta med AI återstår ju dock frågor och inte minst då: Vem ska ta ansvar för AI:s bedömning? Sånt här behöver klaras ut, men jag tror personligen att ambulanssjukvården med sin komplexitet, tidspress och risk för kognitiv overload har mycket att vinna på den nya tekniken i exempelvis sån här diagnostik, men också exempelvis som stöd i journalen… Varför skulle inte AI kunna föreslå undersökningar man missat, att man glömt utvärdera sin smärtlindring, tänkbara farliga diagnoser, osv. utifrån det man matat in? Löser vi ansvars och sekretessfrågor så erbjuder tekniken sannolikt mycket som kan gynna utfallet för våra patienter.

    Khonakdar, K.; Faghani, R. S.; Keyhanian, F.; Ramezanian, S.; Ganji, H. Z. Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01636-2
  • Reporting of Utstein-recommended variables in prehospital traumatic cardiac arrest: a scoping review

    Idag bjuds det på en intressant studie som jag tror blir en av de första här på prehospitalt att vara inriktad på forskning mer än klinisk tillämpning. Ett av de övergripande syftena med sajten är ju att tillgängliggöra forskning lite mer för klinisk användning, men ibland är det också viktigt att resonera kring forskningsbiten som underbygger legitimitet i allt det vi håller på med. Författarna av dagens studie har gjort en scoping review kring studier på traumatiskt hjärtstopp, och kollat i vilken grad dessa rapporterar de variabler som rekommenderas enligt den så kallade Utstein-mallen. Totalt 50 studier inkluderades, och även om många variabler frekvent rapporterades så saknades också väsentliga data, exempelvis fanns stora brister i rapportering av tider såsom ularmningstider, men även tid till första defibrillering (0%) och tid till HLR (2%).

    Varför är då detta intressant? Traumatiskt hjärtstopp är relativt svårt att forska på, bland annat då det händer förhållandevis sällan, men också pga etiska aspekter, tidsnöd i den akuta situationen, osv. Det är dock naturligtvis inte omöjligt. Men om man ska kunna dra relevanta slutsatser av studier, då gäller det att kunna beakta alla confounders – variabler för faktorer som kan påverka resultatet – och dessa blir också väldigt viktiga för jämförbarhet. Således… Eftersom en studie aldrig kommer ge säkra svar på de frågor vi behöver, så behöver man kunna beakta ett större antal studier. Om rapporteringen då är för spretig, kommer man aldrig kunna förstå om skillnader i resultat beror på confounding eller på faktiska skillnader. Så… Låt oss hoppas att forskningen på temat utvecklas, vilket jag naturligtvis tror, så vi kan lära oss mer och bygga framtidens riktlinjer på säkrare grunder än vad som är fallet idag!

    När ämnet väl är på tal så vill jag göra ett medskick på liknande tema till den läsare som ev. har något ansvar kopplat till registrering i Svenska HLR-registret och traumaregistret (SweTrau) är att jobba stenhårt för att den rapporteringen ska vara korrekt och komplett. När jag skulle föreläsa om traumatiskt hjärtstopp i min egen region nyligen ville jag ge en översiktlig bild av hur det såg ut här, men fick ge upp då vår registrering visade sig vara för hetereogen och inkomplett.

    Khayat Kakhki, S.; Daneshfar, M.; Namaei Qasemnia, A.; Yousefnezhad, M.; Rajaee, M. Reporting of Utstein-recommended variables in prehospital traumatic cardiac arrest: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01609-5
  • Barriers to action: behavioral determinants of bystander intervention in medical emergencies – a scoping review

    Idag har jag läst en intressant studie som kanske inte direkt handlar om ambulanssjukvård, men den berör ambulanssjukvård. Studien är en scoping review kring ingripanden av lekmän vid akut sjukdom eller olycka, med fokus på vilka barriärer som finns mot att agera. Totalt inkluderades 42 studier. En majoritet handlade om hjärtstopp (94%), medan trauma representerade 6%, stroke 2% och opioidöverdos 2%. 76% var utförda i publik miljö, och 24% i institutionell miljö inklusive skolor, universitet och arbetsplatser. Brist på kunskap (24%), förmåga (18%) och tilltro till den egna förmågan (10%) var vanliga barriärer, men även kulturella barriärer (10%), plats (9%), frågor om kön/gender (8.1%), oro att orsaka skada (8.1%), avsaknad av organiserad akutsjukvård (5.8%), rädsla för juridiska följder (2.3%) och etnicitet (2.3%) rapporterades som potentiella negativa faktorer ute i samhället. I institutionell kontext var avsaknad av kunskap vanligast (29.4%), även där följt av brist på förmåga (26.4%) och tilltro till den egna förmågan (11.7%). Av någon anledning var rädsla för juridiska konsekvenser betydligt högre i den kontexten.

    En kanske ännu mer intressant fråga som författarna tittat på, men som bara rapporterades i 9 studier, var vilka faktorer som motiverar bystanders att ingripa. Där identifierades ung ålder (26.6%), utbildning/träning (26.6%), gynnsam miljö (26.6%), relation till offret (13.3%) och tidigare erfarenhet (6.67%).

    Som sagt, lite utanför ambulanssjukvårdens område, men vi vet ju vikten av rådiga ingripanden i vissa sammanhang och jag tycker därför att ovan resultat är intressant. Skriver inga mer reflektioner nu, istället ska jag ruva lite på detta och fundera på det över helgen 🙂

    Hassan, S.; Jabbar, A. B. A.; Raza, S.; Bheesham, S.; Demetres, M.; Shafiq, Y.; Razzak, J. Barriers to action: behavioral determinants of bystander intervention in medical emergencies – a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01572-1
  • Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review

    Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

    När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?

    Gray, B.; Gupta, M.; King, R. Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.03.002
  • Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review

    Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…

    • Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
    • Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
    • Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.

    Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!

    Ghika-Nanchen, A.; Marzorati, L.; Merra, A.; Girardello, C.; Truong, P.; Carron, P.; Nutbeam, T.; Clair, C.; Ageron, F. Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3
  • Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review

    Det är internationella kvinnodagen idag, och jag hoppas ni alla tar chansen att uppmärksamma olika fantastiska kvinnor ni har runtom er, exempelvis kollegor. Vid sidan om den saken, så hoppas jag ni jobbar för jämställdhet, likabehandling och mot diskriminering varje dag. Iallafall, dagen till ära så har jag läst en artikel om könsskillnader kopplat till bystander-HLR. Detta har ju blivit rejält omtalat på sistone och uppmärksammades inte minst i ERC:s/AHA:s guidelines som kom i höstas, samt flera andra initiativ bland annat i Storbritannien. Dagens studie är en scoping review baserat på 80 artiklar kring könsskillnader i bystander-HLR. 59% av studierna indikerade att kvinnor i lägre grad får bystander-HLR, medan 36% inte fann signifikanta könsskillnader och 5% rapporterade att kvinnor fick mer bystander-HLR. Det är alltså en kraftig övervikt mot att kvinnor ges sämre förutsättningar, var gäller hjälp från bystanders vid hjärtstopp.

    Författarna har också begrundat orsakerna till skillnaderna, och bland dessa finns en uppfattning om att kvinnor är sköra, en rädsla att exponera bröstkorgen och ta av kläder – inte minst bh, en rädsla att kvinnan kan vara gravid, könsstereotyper (såsom att kvinnor är känsliga och ”överdriver”), översexualisering av kvinnors kroppar och den felaktiga uppfattningen att kvinnor inte får hjärtstopp. Man kanske kunde tänka att vi borde ha kommit längre, men så är alltså inte fallet och då bör tas i beaktande att studierna ändå främst är utförda i västerländska länder, då studier från låginkomstländer och länder med svagare hälso- och sjukvårdssystem i hög grad saknades. Om fler studier från sådana kontexter fanns, kan man ju misstänka att resultatet vore än sämre.

    Viktigast av allt dock, författarna föreslår utifrån forskningen åtgärder som kan bidra till att minska skillnaderna:

    • Användning av telefon-HLR.
    • Användning av dockor med realistiska kvinnliga anatomiska drag.
    • Att använda HLR-träningsfilmer av hög kvalitet med kvinnliga patienter.
    • Att uppmärksamma och förtydliga att rädsla för att orsaka skada genom HLR är obefogad.
    • Att aktivt adressera barriärer till att göra HLR på kvinnor.
    • Att lära ut att hjärtstopp kan drabba även kvinnor, oavsett ålder.
    • Att diskutera vikten av bystander-HLR oavsett hur skör man uppfattar personen.

    Jag tänker att ovan punkter är något där vi kan göra bidrag, i samhällsdebatten, vid HLR-utbildning, osv. Nästa gång Ni HLR-instruktörer genomför HLR-utbildning, klä på dockan en BH? Nästa gång ni köper dockor, efterfråga även sådana med kvinnlig anatomi? Diskutera de övriga punkterna, informera, lär ut och inte minst – bidra inte till översexualiseringen av kvinnokroppen. Att vi fortfarande år 2026 har skillnader där kvinnor p.g.a. okunskap, strukturer och rädslor diskrimineras i frågor som direkt rör liv och död är både tragiskt och bedrövligt.

    Chen, C.; Lo, C. Y. Z.; Ho, M. J. C.; Ng, Y.; Chan, H. C. Y.; Wu, W. H. K.; Ong, M. E. H.; Siddiqui, F. J. Global Sex Disparities in Bystander Cardiopulmonary Resuscitation After Out‐of‐Hospital Cardiac Arrest: A Scoping Review. Journal of the American Heart Association 2024;13(18). doi:10.1161/jaha.124.035794
  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review

    Ännu en scoping review, denna gång fokuserad på obehag hos traumapatienter upplevt under den prehospitala vårdepisoden samt interventioner för att hantera obehaget. Om man börjar med lite kritik så tillämpar studien ganska breda inklusionskriterier. Exempelvis har rena guideline-artiklar inkluderats vilket jag kan fundera lite över. Om man sneglar på litteraturlistan så förekommer också en del självcitering. Sammantaget tycker jag ändå att resultatet inkluderar intressanta delar med grund i relevanta studier.

    Det främsta obehaget var inte helt oväntat smärta. Även köldrelaterat obehag, oro/ångest/rädsla och obehag relaterat till rörelsebegränsning berörs dock. Några särskilt intressanta saker tycker jag är hur hantering av emotionella faktorer såsom oro kunde bidra till att också modulera smärtan, vilket understryker hur viktigt ett holistiskt perspektiv är och multimodulära strategier med både farmakologisk och icke farmakologisk hantering av smärta och lidande. Apropå lidande så finns en annan intressant aspekt av det i form av att studien belyser vårdlidande orsakat av (spinal) rörelsebegränsning.

    Man får ta det för vad det är, men som ambulanssjuksköterska finns en del intressanta reflektioner för arbetet med traumapatienter att plocka ur denna artikel.

    Melo, F.; Reis Santos, M.; Castelo-Branco Sousa, M.; Mota, C.; Mota, M. Sources of Discomfort and Treatment Strategies for Trauma Patients in the Pre-Hospital Setting: A Scoping Review. Journal of Emergency Nursing 2026;52(1):218-238.e5. doi:10.1016/j.jen.2025.08.014
  • Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review

    Prehospital vård är en verksamhet där oerhört många beslut ibland måste fattas på kort tid, baserat på bristande information och ibland kanske nästan utanför yrkesutövarens kompetensområde. Rent generellt vet vi att fel vid bedömning är en av de vanligaste felhändelserna, och kognitiva fel (=ung. systematiska tankefällor, fel i hur vi tänker) en av de absolut vanligaste orsakerna bakom felen. I denna scoping review har författarna sökt studier på kognitiva bias specifikt inom prehospital vård. Tyvärr fann de endast två prehospitala studier på området, vilket ter sig som rena inbjudningskortet till den kollega som kanske funderar på doktorandstudier. Författarna inkluderade dock också icke prehospitala studier rörande den kritiskt sjuke patienten och resultatet blir ändå ganska intressant som ett underlag för de studier som skulle behöva komma. Här diskuteras bristen på ”unbiased feedback” som en bidragande faktor till kognitiva bias (koppla gärna till nya kollegors behov av strukturerad feedback i artikeln av Hörberg m.fl. i måndags) och som skyddsfaktorer omnämns bland annat organisationskultur, inklusive bland annat aktiv reflektion i grupp, som jag själv upplever djupt meningsfullt och därför gärna lyfter. 🙂 Men bottom line på denna blir: Mer forskning behövs!

    Awanzo, A.; Thompson, J. Cognitive biases in clinical decision-making in prehospital critical care; a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01415-1
  • Decision‐Making for Older Patients in Acute Prehospital Situations: A Scoping Review

    En majoritet av de prehospitala patienterna är äldre, ofta multi-sjuka och inte sällan med nedsatt kognitiv funktion. Runt dessa personer finns i vardagen både närstående och omvårdnadspersonal, som känner den äldre personen på ett sätt som vi i den prehositala vården aldrig kan göra. Men, hur använder vi oss av patientens egen vilja och beslutsförmåga samt de övriga personernas kunskaper när vi fattar viktiga beslut kring patienten? Sterner m.fl. har utforskat saken i en färsk svensk studie. De diskuterar bland annat hur hierarki och organisatoriska begränsningar riskerar leda till att både den äldre patienten och personal med lägre formell kompetens men högre kunskap om människan som besluten berör i alltför hög grad utestängs från beslutsprocessen. En mycket angelägen studie, inte minst taget i beaktande hur stor andel av våra patienter detta berör och hur viktig den underliggande etiska problematiken är.

    Sterner, A.; Holmberg, B.; Bremer, A.; Svensson, A.; Andersson, H.; Frank, C. Decision‐Making for Older Patients in Acute Prehospital Situations: A Scoping Review. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2025;39(4). doi:10.1111/scs.70148