Tagg: Terrorism

  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
  • Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review

    Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?

    Hugelius, K.; Becker, J. Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566
  • A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits

    Dagens studie är en outsider, får man nog säga. Det är också utan överdrift den mest svårtolkade/svårkonsumerade studien jag läst hittills. Anledningen till att jag läst den är en fråga jag fick (från räddningstjänsten) på jobbet i veckan kring vilka skador man kan förvänta sig hos någon som haft på sig en bombskyddsdräkt och varit utsatt för en detonation, och underförstått då också vilket skydd dräkten kunde förväntas ge. Jag kunde såklart ge ett litet utlägg om de olika skademekanismer man brukar tala om i samband med explosion, men vad visste jag om bombskyddsdräkter…? ABSOLUT INGENTING.

    Så, dagens studie var i princip den enda jag hittade när jag försökte ta reda på mer om detta. I studien har författarna använt ”crash test dummies” monterade på en ställning och utsatt dessa upprepade gånger för explosioner av två olika magnituder, med respektive utan bombskyddsdräkt. Fyra olika fabrikat på dräkter användes, och reaktionerna på dockan mättes med bl.a. accelerometrar. En viktig sak är att författarna enbart undersökt tryckvågsskador, och skador av exempelvis splitter eller värme är alltså inte taget i beaktande alls. Jag får medge att jag inte hade helt lätt att tolka resultatet, men jag tog iallafall med mig:

    • Dräkten ger ett skydd i form av att tryckvågen inne i dräkten dämpas, med lägre risk för mekaniska skador.
    • Tryckvågen vid bröstkorgen dämpades och spriddes över längre tid, vilket reducerade risken för allvarliga bröstkorgsskador.
    • Dräkten verkade skydda väl mot tryckvågsskada på lungorna, och inga värden på nivå som skulle ge ruptur på lungan uppmättes med de aktuella (relativt små) laddningsstorlekarna.
    • Dräkterna gav visst skydd för huvudet, men detta var det ”svagaste kortet”. Olika dräkter presterade olika bra och ett större visir var förknippat med sämre skydd då det blev som ett segel i tryckvågen. En hjälm med hög massa var också bättre än en med låg. Så dräkten ska med fördel ha stor, tung hjälm och minimalt visir – vilket förmodligen inte lirar särskilt bra med användbarheten för det arbete som ska utföras i dräkten.
    • Krafterna som verkade på nacken var relativt låga och under gränsvärdet för vad som torde ge allvarliga skador, givet de laddningar som användes.

    Hur mycket allt detta ger i praktiken är väl ganska tveksamt. Dels är det extremt beroende av laddning, kroppsställning och typ av dräkt – sen är studien också 20 år gammal och massor kan ha hänt exempelvis på dräktmarknaden. Och som sagt, studien berör inte övriga skademekanismer vid explosion, utan bara den primära tryckvågen. De enda egentliga slutsatser jag drar är nog att man är bättre skyddad med dräkt än utan, och att huvudet är den kanske svagaste punkten i själva dräktens skydd. Den kliniska tillämpbarheten i detta är dock begränsad, givet att så många andra skademekanismer finns och att ingen slags skademisstanke på något vis kan avskrivas tack vare dräkten.

    Jag vet ju att många kollegor har militära erfarenheter – kanske har du mer info på temat? Använd gärna kontaktformuläret och dela. Sällanhändelse får man väl verkligen kalla det, men ändå intressant om man ställs inför scenariot!

    “Dale” Bass, C.; Davis, M.; Rafaels, K.; “Steve” Rountree, M.; Harris, R. M.; Sanderson, E.; Andrefsky, W.; DiMarco, G.; Zielinski, M. A Methodology for Assessing Blast Protection in Explosive Ordnance Disposal Bomb Suits. International Journal of Occupational Safety and Ergonomics 2005;11(4):347-361. doi:10.1080/10803548.2005.11076655
  • European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study

    Dagens artikel behandlar ett ämne som långt ifrån alla av oss upplevt, men många av oss fasar och förbereder oss för; terrorism och pågående dödligt våld. I fokusgrupper har forskarna avhandlat olika ämnen på temat för att skapa insikter i hur samverkan sker mellan olika verksamheter. Ett nyckelfynd var att mycket vård lämnades åt polisen inte bara i het utan även i varm zon, vilket skapade en flaskhals då polisen inte ägnade sig åt sådan vård förrän efter att lång tid förflutit, medförande fördröjd vård för patienterna. Denna problematik är ju inte okänd i PDV-sammanhang, men mycket angelägen att beforska och hantera. Brist på gemensam utbildning och övning i samverkan mellan organisationer, omnämns bland studiens slutsatser! Känns detta igen?

    Raub, D.; Bentele, M.; Robinson, Y. European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01482-4