Idag har jag läst en intressant studie som kanske inte direkt handlar om ambulanssjukvård, men den berör ambulanssjukvård. Studien är en scoping review kring ingripanden av lekmän vid akut sjukdom eller olycka, med fokus på vilka barriärer som finns mot att agera. Totalt inkluderades 42 studier. En majoritet handlade om hjärtstopp (94%), medan trauma representerade 6%, stroke 2% och opioidöverdos 2%. 76% var utförda i publik miljö, och 24% i institutionell miljö inklusive skolor, universitet och arbetsplatser. Brist på kunskap (24%), förmåga (18%) och tilltro till den egna förmågan (10%) var vanliga barriärer, men även kulturella barriärer (10%), plats (9%), frågor om kön/gender (8.1%), oro att orsaka skada (8.1%), avsaknad av organiserad akutsjukvård (5.8%), rädsla för juridiska följder (2.3%) och etnicitet (2.3%) rapporterades som potentiella negativa faktorer ute i samhället. I institutionell kontext var avsaknad av kunskap vanligast (29.4%), även där följt av brist på förmåga (26.4%) och tilltro till den egna förmågan (11.7%). Av någon anledning var rädsla för juridiska konsekvenser betydligt högre i den kontexten.
En kanske ännu mer intressant fråga som författarna tittat på, men som bara rapporterades i 9 studier, var vilka faktorer som motiverar bystanders att ingripa. Där identifierades ung ålder (26.6%), utbildning/träning (26.6%), gynnsam miljö (26.6%), relation till offret (13.3%) och tidigare erfarenhet (6.67%).
Som sagt, lite utanför ambulanssjukvårdens område, men vi vet ju vikten av rådiga ingripanden i vissa sammanhang och jag tycker därför att ovan resultat är intressant. Skriver inga mer reflektioner nu, istället ska jag ruva lite på detta och fundera på det över helgen 🙂