Tagg: Pågående Dödligt Våld

  • School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters

    Ni som läst prehospitalt sedan starten vet att det ibland smyger sig in artiklar i tassemarkerna och utkanten av ämnesområdet. Dock är ju detta definierat som artiklar ”med bäring på prehospital vård”, så möjligheten till utsvävningar är ändå ganska brett. Idag kommer väl en artikel som svävar ut litegrann, som jag såg någon tipsa om på LinkedIn härom dagen (Tack för det!). Den hör väl mer till kriminologi/sociologi än medicin och berör karaktäristika hos gärningspersoner bakom skolskjutningar, i en strävan att jämföra och se om gärningspersoner som tar (eller ämnar ta) sitt liv i anslutning till skolskjutningen skiljer sig från de som inte gör/ämnar göra det. Författarna har analyserat 253 skolskjutningar med minderåriga gärningsmän, utifrån såväl material från rättsvårdande som mediauppgifter och annat material. En majoritet av skolskjutningarna hade inte en suicidal gärningsperson (n=213), medan ett mindre antal hade det (n=40). Av de 40 dog 18 genom suicid och 22 försökte, hotade, planerade eller uppvisade på annat sätt suicidala tendenser i samband med händelsen. Efter regressionsanalys kvarstod endast två faktorer som statistiskt signifikant kopplade till suicidala gärningsmän, och det var psykiatrisk anamnes samt vit hudfärg. Resultatet visar dock en del tendenser, som delvis kan sammanfattas såhär:

    • 85% av de suicidala gärningspersonerna hade dokumenterade psykologiska problem jämfört med 16% bland icke suicidala dito.
    • 72% av de suicidala gärningspersonerna var vita, 19% av de icke suicidala.
    • 50% av de suicidala hade familjeproblem, 15% av de icke suicidala.
    • 55% av de suicidala hade en historia av misslyckanden i skolan, jämfört med 28% av de icke suicidala.
    • 13% av de suicidala läckte sina planer i förväg, jämfört med 0.9% av de icke suicidala.
    • Händelserna som involverade suicidala gärningsmän var i högre grad dödliga (1.4 döda per händelse) jämfört med händelser med icke suicidala (0.5 döda per händelse).
    • Suicidala gärningsmän var i lägre grad gängmedlemmar (5% vs. 23%) och hade i något lägre grad ett tidigare kriminellt förflutet (23% vs 34%). De var också yngre samt i lägre grad mörkhyade.

    Studien är som sagt lite i utkanten och man får nog ta den med en nypa salt vad gäller svenska förhållanden. Jag kan även se en viss risk med dylika data, då de riskerar peka ut grupper av individer på icke konstruktivt sätt. Stigmatiseringen kring exempelvis personer med psykiatriska besvär men också etnicitet, social status m.m. är i mitt tycke ett problem i ambulanssjukvården, och man får tolka resultat extremt försiktigt och ha i stark åtanke att en oerhört överlägsen majoritet av alla människor, oavsett grupptillhörighet, diagnoser eller annat, aldrig skadar någon annan över huvud taget. Men med detta sagt, så finner jag det fortfarande intressant att förstå mer av dynamiken bakom våldshändelser och inte minst PDV. Kanske var artikeln dock inte fullt så intressant som jag hoppades, men absolut – läsvärd om man som jag har PDV-händelser som lite specialintresse…

    Sanders, K.; Chermak, S. M.; Freilich, J. D.; Klein, B. R. School Shootings and Suicide: A Comparison of School Shooters Who Die by Suicide and Non-Suicide School Shooters. Crime & Delinquency 2024;71(10):3362-3390. doi:10.1177/00111287241268387
  • Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe

    Idag blir det en lite kortare text, som handlar färsk artikel som jämför den medicinska insatsen efter terroristhändelser i Australien, USA och England. Approachen i USA uppges präglas av tidig tillgång till offer, begränsad vård i varm zon och en större kunskap om blödningskontroll hos allmänheten. Bilden i europa beskrivs som mer heterogen mellan olika länder, men där man i Storbritannien har en tydligare command-and-control – som dock inte nödvändigtvis ger tidigare tillgång till patienterna. Den australiska modellen beskrivs som mer säkerhetsmedveten, med risk att tillgång till patienterna också fördröjs. Författaren diskuterar hur den kanske viktigaste variabeln som skiljer sig åt i sjukvårdens svar på terrorism mellan olika länder/kulturer inte är typen av attack, bakomliggande ideologi eller sjukvårdssystemets kapacitet – utan snarare hur juridik, föreskrifter, rutiner och regler begränsar tidig tillgång till patienter och balansen mellan nytta och risk. Jag kan tycka ur ett källkritiskt perspektiv att det är en lite väl offensiv och långt dragen slutsats i förhållande till vad den komparativa analysen tycks visa, då denna inte med någon form av rimlig säkerhet värderar olika faktorer mot varandra. Mycket möjligt att det stämmer, men påståendet kan nog ses i lika hög grad som ett inlägg i debatten som ett objektivt resultat. Gå in och läs och avgör själv!

    Richardson, M. Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe. Journal of High Threat & Austere Medicine 2026;8(1). doi:10.33235/JHTAM.8.1.13-19
  • Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study

    Dagens studie berör tourniqueter applicerade av polis vs dito applicerade av ambulanspersonal i USA. Studien är retrospektiv över 11 år och inkluderar 956 patienter. I korthet visade det sig att de flesta tourniqueter oavsett vem som satt dem avlägsnades i traumarummet, men att de som satts av polis i betydligt lägre grad ledde till en förnyad blödning vid borttagningen. Dessa patienter hade också i lägre grad en kärlskada. Injury Severity Score och Abbreviated Injury Scale var också högre för patienter som fick tourniquet av ambulanssjukvården (och överlag relativt låga, vilket de såklart kan vara med relativt isolerade skador som ändå kräver tourniquet). Vidare rapporterades inga avvikelser eller negativa utfall för patienterna pga tourniqueter satta av polis, bör noteras.

    Jag tänker att väsentliga skillnader kan finnas mellan kontexter här, men att det ändå är ett intressant resultat som understryker att touniqueter generellt sett bör utvärderas sett till nödvändighet i ett ”lugnare läge”, och inte minst då de som satts av icke sjukvårdspersonal. Spännande läsning, gå in och läs fulltexten!

    Shukla, D.; Buzzetta, A.; Lehmann, A.; Matecki, M.; Zwemer, C.; Edwards, K.; Leichtle, S.; Shapiro, G.; Smith, E. R.; Varga, S.; Teicher, E.; Ferrada, P.; Vercruysse, M.; Retz, W.; Faustin, V.; Bedrin, N.; Dellonte, K.; Gestring, M.; Sarani, B.; Dailey, M. W. Law Enforcement Officer Placed Tourniquets, An Important Tool with Opportunities to Improve – A Multi-center, Multicity Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-8. doi:10.1080/10903127.2026.2646950
  • Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study

    Dagens studie är en kvalitativ sådan (fokusgrupper) och berör samverkan mellan ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen vid särskild händelse. Fyra fokusgrupper med totalt 23 deltagare från de olika organisationerna ledde fram till ett resultat med tre huvudteman (fritt översatta av mig): Koordinerad kommunikation som grund för samverkan, Strukturerad interprofessionell samverkan genom ledarskap och delad förståelse samt Relationella förutsättningar för varaktig interprofessionell samverkan. Bland de företeelser som diskuteras mer konkret är vikten av tillförlitligt samband vad gäller utrustning och förmåga att hantera densamma, vikten av operativt ledarskap, ömsesidig förståelse för varandras professionella roller samt fördelarna med att rent fysiskt husera flera verksamheter ihop så personalen känner varandra mer och att reflektera efter händelse. Allt är såklart intressanta aspekter, och inte minst reflektionsdelen är ju på min favoritlista. Sen finns ju två sidor av myntet med samlokalisation, jag arbetar själv samlokaliserat med räddningstjänsten och uppskattar det, men visst – vi arbetar ju mycket mer gentemot kollegor inom sjukvården än räddningstjänsten. Jag upplever dock inte att en samlokalisation inom sjukhusets väggar (vilket jag också prövat) ger alls samma gemenskap med kollegor inom andra gebit på så sätt som samlokalisation med en annan blåljusmyndighet, vilket avses i studien, gör. Men det är min subjektiva uppfattning 🙂 Nöjer mig med kommentarer så, tänker att den som vill får gå in och läsa studien själv!

    Rantala, A.; Conradsson, A.; Adamsson, J.; Forsell, L.; Wihlborg, J. Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01606-4
  • Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter

    Vi firar påsk med en lite annorlunda läsning, som i sig inte är en studie, utan ett statement från ledare inom europeisk ambulanssjukvård rörande PDV-händelser. Uttalandet gjordes 2023 och har ett par år på nacken, men det är läsvärt och berör våra grundläggande utmaningar kring denna typ av händelser. Bland författarna finns Pierre Carli från SAMU i Paris, som jag själv hade nöjet att lyssna på kring samma tema i samband med EMS2025-kongressen, Stephen Sollid som har en ledande position inom norsk luftambulans och Freddy Lippert från Danmark som leder den europeiska EMS-organisationen. Så ingen studie som sagt, men definitivt människor som vet vad de pratar om.

    Bland det som diskuteras finns zonindelning och vilken typ av enheter som ska jobba var, THREAT-akronymen och förbättringspotentialer i dagens system såsom ledning och samverkan, ledarskap/prioritering i olika tidsmässiga faser av händelsen och överväganden kopplade till det faktum att konventionell ambulanssjukvård utan taktisk träning i många/de flesta fall kommer vara först på plats. För den som vill spinna vidare på skyddsväst-diskussionen finns här också ett tydligt statement från gruppen: ”Providing standard EMS teams with protective equipment (eg helmet, ballistic vest) without proper training is a false security”. Exakt vad ”proper training” är klargörs inte, men av tidigare text i dokumentet framgår ganska tydligt att det handlar om taktisk träning typ TECC och inte konventionell ambulanssjukvård utan sådan utbildning. Uttalandet är såklart fokuserat på just PDV-händelser och berör inte vardagen i ambulanssjukvården, men givet att tidigare inlägg vållat viss diskussion tänkte jag att detta kanske kan ge mer bränsle. Utan diskussion och reflektion kommer vi ju ingen vart… 🙂

    Sammantaget är dock det intressanta inte alls frågan om skyddsutrustning för mig, utan ställningstagandet till de grundläggande utmaningarna och vad ambulanssjukvården bör fokusera på. Läsvärt!

    Carli, P.; O’Donnell, C.; Moore, F.; Kuisma, M.; Corral, E.; Ward, J.; Smeekes, M.; Sollid, S.; Poloczek, S.; Lippert, F. Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter. Journal Européen des Urgences et de Réanimation 2023;35(1):28-31. doi:10.1016/j.jeurea.2023.04.005
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
  • Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review

    Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?

    Hugelius, K.; Becker, J. Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566
  • European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study

    Dagens artikel behandlar ett ämne som långt ifrån alla av oss upplevt, men många av oss fasar och förbereder oss för; terrorism och pågående dödligt våld. I fokusgrupper har forskarna avhandlat olika ämnen på temat för att skapa insikter i hur samverkan sker mellan olika verksamheter. Ett nyckelfynd var att mycket vård lämnades åt polisen inte bara i het utan även i varm zon, vilket skapade en flaskhals då polisen inte ägnade sig åt sådan vård förrän efter att lång tid förflutit, medförande fördröjd vård för patienterna. Denna problematik är ju inte okänd i PDV-sammanhang, men mycket angelägen att beforska och hantera. Brist på gemensam utbildning och övning i samverkan mellan organisationer, omnämns bland studiens slutsatser! Känns detta igen?

    Raub, D.; Bentele, M.; Robinson, Y. European perspectives on pre-hospital interagency collaboration during terrorist incidents: a focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01482-4