Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

• I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
• Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
• Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
• Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.