Tagg: Erfarenhet

  • Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum

    Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!

    Frankland, J Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum. Journal of Paramedic Practice 2026. doi:10.12968/jpar.2026.18.4.CPD1
  • Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study

    Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.

    Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.

    Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!

    Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?

    Fothergill, R.; Dodd, M.; Clayton, T.; Mellett-Smith, A. Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
  • Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741
  • Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients

    Dagens studie är från Sverige, kvalitativ, baserad på semi-strukturerade intervjuer och belyser ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att hänvisa till egenvård hos äldre, sköra patienter. Detta är ju en oerhört central del av vårt jobb med tanke på att ca 70% av våra patienter är geriatriska, och väldigt många både sköra och multisjuka. Precis som diskuterats i tidigare artiklar publicerade här på Prehospitalt så betonas vikten av samspel med närstående, för att kunna hänvisa tryggt i många fall. Det är också tydligt hur svår denna uppgift är, och informanterna berör bland annat svårigheten som uppstår när patientens förväntningar inte alls motsvarar det som vården kan erbjuda, jag tänker exempelvis på när förväntan finns att icke akuta åkommor ska utredas och åtgärdas på jourtid på akutmottagning. En annan viktig sak som diskuteras är den ganska vanliga otillräckligheten i samarbete mellan olika vård- och omsorgsinstanser, där förbättringar och utsuddade gränser förmodligen skulle gynna denna patientgrupp enormt, tänker jag. Sammanfattningsvis kanske denna artikel inte innehåller jättemånga stora nyheter för oss som jobbar med detta dagligdags, men vikten av att befästa dessa kunskaper och erfarenheter i forskning är oerhört hög, för att man med tyngd ska kunna påvisa behovet att förbättra exempelvis nyss nämnda samarbete. In och läs, säger jag!

    Norberg Boysen, G.; Svensson, E.; Heldtander, C.; Herlitz, J.; Olander, A. Balancing care needs – a qualitative study on prehospital emergency nurses’ experiences of providing self-care advice and home referrals for frail older patients. BMC Emergency Medicine 2025;25(1). doi:10.1186/s12873-025-01355-0
  • Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review

    Vilka utmaningar är vanliga vid prehospitala masskadesituationer (MCI)? Den frågan ställde sig Karin Hugelius och Julia Becker i dagens studie, som är en systematisk integrativ litteraturstudie. I resultatet framkommer många av de ”vanliga” teman man kan förvänta sig, där exempelvis tillräckligt säker-begreppet och situationsmedvetenhet diskuteras. Jag tänkte dock zooma in på en liten, liten del av studien som jag tycker är intressant, nämligen att att författarna belyser erfarenhet som viktig faktor i hanteringen av en MCI. Erfarenhet är ett svårt ord som ofta missbrukas i ambulanssjukvården, då ”år i yrket” gärna felaktigt översätts till erfarenhet, vilket inte automatiskt stämmer. Det förtar dock inte värdet av erfarenhet i ordets rätta bemärkelse och i kombination med andra typer av kunskaper. I studien diskuteras hur standardplanen behöver anpassas till den aktuella händelsen, hur improvisation blir viktigt, situationsmedvetenhet och vikten av att förutse utmaningar längre fram i det prehospitala förloppet – som nästan alltid är dynamiskt. I den kontexten diskuterar författarna begreppet erfarenhet, vilket för mig känns relevant och ibland underskattat i dagens prehospitala vård, där vardagen utgör största delen och känslan lätt blir att personalen ses som enkelt utbytbar. Jag tror inte att någon ifrågasätter vikten av erfarenhet för att hantera en MCI, så detta kan ses som att slå in en öppen dörr. Min poäng är dock att jag tror att vi inte ger (riktig) erfarenhet tillräckligt mycket uppmärksamhet i vår dagliga planering, personalpolitik, osv. Hur säkerställer vi att rätt person, med förmåga att faktiskt göra goda prediktioner av utmaningarna om 15, 30, 60, 180 och 360 minuter, finns där vid en MCI?

    Hugelius, K.; Becker, J. Common Challenges in the Prehospital Management of Mass-Casualty Incidents: A Systematic Integrative Review. Prehospital and Disaster Medicine 2024;39(4):301-309. doi:10.1017/s1049023x24000566