Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Artikeln föreslår ett harmoniserat ramverk som tydliggör vad ”kvalitet” innebär i modern prehospital vård och hur den kan utvärderas balanserat. Kvalitet definieras som flerdimensionell med säkerhet integrerad, och prioriteringar kan skilja mellan intressenter. Donabedians struktur–process–utfall används för att styra indikatorval, med varning för ensamma proxymått och utfall påverkade efter vårdfasen.
– Föreslår en flerdimensionell definition av prehospital vårdkvalitet där säkerhet är en kärndimension.
– Betonar att olika intressenter prioriterar kvalitetsdimensioner olika och kan vara mål för förbättringsinsatser.
– Rekommenderar balanserad mätning enligt Donabedians struktur–process–utfall och varnar för enstaka proxyindikatorer.
– Lyfter teknikens roll i hur kvalitet uppfattas, mäts och kan stödja kvalitetssäkring/förbättring.
Vi firar påsk med en lite annorlunda läsning, som i sig inte är en studie, utan ett statement från ledare inom europeisk ambulanssjukvård rörande PDV-händelser. Uttalandet gjordes 2023 och har ett par år på nacken, men det är läsvärt och berör våra grundläggande utmaningar kring denna typ av händelser. Bland författarna finns Pierre Carli från SAMU i Paris, som jag själv hade nöjet att lyssna på kring samma tema i samband med EMS2025-kongressen, Stephen Sollid som har en ledande position inom norsk luftambulans och Freddy Lippert från Danmark som leder den europeiska EMS-organisationen. Så ingen studie som sagt, men definitivt människor som vet vad de pratar om.
Bland det som diskuteras finns zonindelning och vilken typ av enheter som ska jobba var, THREAT-akronymen och förbättringspotentialer i dagens system såsom ledning och samverkan, ledarskap/prioritering i olika tidsmässiga faser av händelsen och överväganden kopplade till det faktum att konventionell ambulanssjukvård utan taktisk träning i många/de flesta fall kommer vara först på plats. För den som vill spinna vidare på skyddsväst-diskussionen finns här också ett tydligt statement från gruppen: ”Providing standard EMS teams with protective equipment (eg helmet, ballistic vest) without proper training is a false security”. Exakt vad ”proper training” är klargörs inte, men av tidigare text i dokumentet framgår ganska tydligt att det handlar om taktisk träning typ TECC och inte konventionell ambulanssjukvård utan sådan utbildning. Uttalandet är såklart fokuserat på just PDV-händelser och berör inte vardagen i ambulanssjukvården, men givet att tidigare inlägg vållat viss diskussion tänkte jag att detta kanske kan ge mer bränsle. Utan diskussion och reflektion kommer vi ju ingen vart… 🙂
Sammantaget är dock det intressanta inte alls frågan om skyddsutrustning för mig, utan ställningstagandet till de grundläggande utmaningarna och vad ambulanssjukvården bör fokusera på. Läsvärt!
Europeiska EMS-ledare analyserar organisatoriska arbetssätt för prehospital vård vid terrorattack med aktiv skytt. Målet är att snabbt rädda liv genom tidig blödningskontroll och snabb transport till närmaste traumamottagande sjukhus, samtidigt som EMS skyddas för att inte bli ytterligare offer. Då Europa har mindre erfarenhet betonas behov av utbildning och samverkan med polis, och enkla åtgärder för europeiska system.
– Fokus på tidig blödningskontroll och snabb transport för att bevara liv.
– Säkerhet för EMS-personal måste vägas mot snabb medicinsk insats.
– Europeiska system kan sakna rutin; behov av träning och interoperabilitet med polis.
– Uttalandet syftar till att omvärdera grundorganisation och lyfta enkla, generella åtgärder.
Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!
Texten diskuterar hur paramedicin breddats till akademi, forskning och andra portföljroller, vilket ofta minskar klinisk exponering och kan påverka kompetens, självförtroende och yrkesidentitet. Den betonar att problemet även gäller t.ex. landsbygd, secondments och återgång efter frånvaro. Författarna efterlyser stödjande strukturer: skyddad CPD, sim/”deliberate practice”, samarbete mellan lärosäten och arbetsgivare och mindre fokus på godtyckliga skiftkvoter.
– Minskad klinisk exponering kan leda till kunskaps-/färdighetsförlust och identitetsosäkerhet, särskilt hos kliniska akad
– Problemet är systemiskt och drabbar fler grupper än akademiska paramediker (landsbygd, frånvaro, handover-förseningar).
– Kompetens bör stödjas via strukturerad CPD, simulation, feedback och mentorskap snarare än enbart antal kliniska pass.
– Lärosäten och arbetsgivare bör skapa flexibla dual-role/joint-appointment upplägg och skyddad tid för klinik/utveckling.
Dagens artikel är en editorial, och som sådan inte en självklar publicering för prehospitalt. Jag lovar att dylika inlägg inte kommer växa på träd här! Mitt intresse för prehospital smärta och det faktum att samtliga de tre observationsstudier som författarna bygger sin argumentation på är omskrivna av mig på Prehospitalt (de norska methoxyfluran-studierna samt ”fentanylklubba-studien”, se Smärtlindring och läkemedel) gör dock att det känns värt. Framförallt driver författarna dock en intressant linje, som även jag tror är ett av recepten för mer framgångsrik prehospital smärtlindring framöver.
Författarna argumenterar för:
Jag har flertalet gånger på sistone argumenterat med kollegor som i alltför hög grad fastnar i preparat-diskussioner när vi pratar om smärtlindring, trots att verktygslådan vi besitter iallafall i min organisation är relativt bred. Därför fångade författarna mig slutgiltigt när de avslutar med följande mening i sista stycket:
”Ultimately, the issue is not a lack of pain relief options but the ongoing belief that managing pain is optional or secondary.”
Den tycker jag vi alla tar med oss som en liten karamell in i helgen! 🙂
Artikeln argumenterar för att prehospital oligoanalgesi kvarstår och att smärtlindring bör ses som ett patientcentrerat utfall (meningsfull smärtreduktion, mindre oro, få biverkningar). Med stöd av två nyligen publicerade observationsstudier om icke‑intravenös analgesi (OTFC och inhalerat metoxyfluran) betonas att effektiv, jämlik smärtlindring kan starta vid första kontakt utan att invänta IV-access eller läkarteam.
– Fokus bör flyttas från processmått till patientens upplevda smärtlindring och trygghet.
– Icke-intravenösa alternativ kan möjliggöra tidig analgesi utan att förlänga tid på skadeplats.
– Observationsfynden talar för likvärdig effekt/säkerhet över ålder och kön men kräver försiktig tolkning.
– Efterlyser fler randomiserade studier och bättre data om funktion, upplevelse och resursåtgång.
Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.
Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:
Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…
PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.
Efter Columbine 1999 förändrades polisens förberedelser för skol- och platsattacker. Artikeln, skriven som en kommentar från ledningen för ALERRT (bildat 2002), beskriver hur utbildningsprotokoll för insats vid ”active shooter” utvecklats under två decennier. Fokus ligger på framväxten av teaminsatser, ensam polis-insats, medicinska åtgärder, integrerad samverkansträning och civil respons.
– Columbine blev en katalysator för nya utbildningsprotokoll i USA.
– ALERRT har haft en central roll och utsågs 2013 till nationell standard av FBI.
– Protokollen har breddats till att omfatta soloinsats, medicinska moment och integrerad respons.
– Civila åtgärder/”civilian response” inkluderas numera i träningen.