Tagg: Sjuksköterskor i ambulans

  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service

    Idag kommer en artikel på ett riktigt favoritämne: introduktion av nya kollegor i ambulanssjukvården. Detta är något jag varit mer eller mindre djupt insyltad i under minst 10 års tid, och något jag brinner varmt för. Författarna har med en kvalitativ intervjustudie (individuella intervjuer och fokusgrupper) beskrivit hur peer learning (PL – dvs. ”kamratlärande”) används och upplevs av såväl de nya kollegorna samt handledare vid introduktionsutbildning i ambulanssjukvården.

    Med kvalitativa studier finns vanligen ett djup som är svårt att förmedla i några enstaka punkter här, så liksom med lite tidigare sådana vill jag först och främst uppmana att läsa studien. Jag kan dock samtidigt konstatera att upplevelserna av PL framförallt tycks ha varit positiv, även om funderingar bl.a. kring ojämnheter i paren tycks ha kunnat vara en faktor ibland. Genom peer learning fick de nya kollegorna bygga sitt självförtroende successivt och jag tolkar det som att de fick en mycket mer aktivt lärande roll, jämfört med individuellt lärande med ex.vis lärlingsmodell.

    För egen del har jag en del egna erfarenheter av PL i ambulanssjukvård, då vi arbetat en del med det på min arbetsplats med mestadels goda resultat. Jag har då främst varit den som planerat introduktionen, men även deltagit i mindre grad som handledare. Det är därför intressant att läsa författarnas diskussion om hur handledarnas roll blev helt annorlunda, som facilitatorer (är det ett svenskt ord..? ni förstår nog!), stöd, bollplank i reflektion, garant för patientsäkerheten, m.m. PL är inte heller bara en handledningsmodell, utan den kräver utifrån mina erfarenheter mycket mer av handledare och av planeringen runt – samtidigt som vinsterna om man lyckas kan vara väldigt stora. Det framgår också av artikeln, att man behöver arbeta mycket mer strukturerat, medvetet pedagogiskt och bl.a. skapa utrymme för strukturerad reflektion. Sammantaget är min erfarenhet, vilket jag litegrann tycker bekräftas av artikeln, att PL kan vara framgångsrikt – men att det också kräver hög handledarkompetens (tänk handledarutbildning och erfarenhet!) och en helt annan medvetenhet i planering. Modellen är egentligen perfekt för ambulanssjukvård, där vi är vana att jobba i par (det är ju vår vardag, så passar perfekt att lära sig i par) och där man hela tiden kan ha en stöttande handledare i ryggen – till skillnad från på vårdavdelning där handledaren kanske inte är närvarande i situationerna. För er som inte testat detta i ambulanssjukvården tycker jag definitivt att det är värt att överväga, men underskatta inte vad det kräver av er organisation. Hög potential och en metod som kan ge trygghet, utveckling och bygga goda kulturer, men också förknippat med höga krav.

    Slutsvamlat av mig. Läs artikeln! 🙂

    Jepsen, K.; Falk, A.; Alm, A.; Wihlborg, J.; Lindström, V. Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service. BMC Medical Education 2026. doi:10.1186/s12909-026-08992-4
  • Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure

    Idag har jag läst en lite annorlunda artikel i form av en editorial från British Paramedic Journal. Ämnet de resonerar kring är utmaningarna med att jobba i gränslandet mellan klinik och akademi, med begränsad tid ute i den kliniska verkligheten. För mig är det högintressant då jag har 50% av min tid avsatt till doktorandstudier och därutöver lite instruktörstid, medförande att jag jobbar knapp halvtid ”på bil”. Jag har också många gånger resonerat kring detta med mig själv, och även gjort tappra försök att behålla så mycket klinisk tid som möjligt – främst för att jag tycker det är så roligt. Med det sagt tänker jag inte lägga ut så mycket mer här kring hur författarna resonerar, utan lämnar till dig att gå in och läsa artikeln. Trevlig helg!

    Wilson, C.; Wilkinson, J.; Hilton, E.; Prothero, L.; Seddon, S.; Blair, L.; Fitzpatrick, D. Between the ambulance and academia: rethinking identity and competence in paramedics with reduced clinical exposure. British Paramedic Journal 2026;10(4):3-7. doi:10.29045/14784726.2026.3.10.4.3
  • Striving for balance – A qualitative study to explore the experiences of nurses new to the ambulance service in Sweden

    Ett hjärteområde för mig är hur vi introducerar nya kollegor i ambulanssjukvården och får dem att trivas, må bra, stanna kvar och inte minst bli riktigt kompetenta. Den goda nyheten är att lyckas man med det ena, så lyckas man förmodligen också med det andra av bara farten!

    Det bedrivs en del intressant svensk forskning på området. Denna artikel ingår i Anna Hörbergs avhandlingsarbete och har några år på nacken, men den är en favorit jag återkommer till då den ger en ganska tydlig bild av de utmaningar det innebär att komma som ny i ambulanssjukvården. Jag vet ärligt talat inte hur många nya (och mer erfarna) kollegor jag diskuterat den med, med ständigt hög igenkänningsfaktor. Det finns uppföljande studier och nyare artiklar på samma område som avancerar vidare från denna ”bas”, och jag återkommer garanterat även till dessa under året. I mitt tycke är det obligatorisk läsning för den som arbetar med introduktion eller handledning av nya i ambulanssjukvård!

    Hörberg, A.; Lindström, V.; Kalén, S.; Scheja, M.; Vicente, V. Striving for balance – A qualitative study to explore the experiences of nurses new to the ambulance service in Sweden. Nurse Education in Practice 2017;27:63-70. doi:10.1016/j.nepr.2017.08.015