Idag kommer en artikel på ett riktigt favoritämne: introduktion av nya kollegor i ambulanssjukvården. Detta är något jag varit mer eller mindre djupt insyltad i under minst 10 års tid, och något jag brinner varmt för. Författarna har med en kvalitativ intervjustudie (individuella intervjuer och fokusgrupper) beskrivit hur peer learning (PL – dvs. ”kamratlärande”) används och upplevs av såväl de nya kollegorna samt handledare vid introduktionsutbildning i ambulanssjukvården.

Med kvalitativa studier finns vanligen ett djup som är svårt att förmedla i några enstaka punkter här, så liksom med lite tidigare sådana vill jag först och främst uppmana att läsa studien. Jag kan dock samtidigt konstatera att upplevelserna av PL framförallt tycks ha varit positiv, även om funderingar bl.a. kring ojämnheter i paren tycks ha kunnat vara en faktor ibland. Genom peer learning fick de nya kollegorna bygga sitt självförtroende successivt och jag tolkar det som att de fick en mycket mer aktivt lärande roll, jämfört med individuellt lärande med ex.vis lärlingsmodell.

För egen del har jag en del egna erfarenheter av PL i ambulanssjukvård, då vi arbetat en del med det på min arbetsplats med mestadels goda resultat. Jag har då främst varit den som planerat introduktionen, men även deltagit i mindre grad som handledare. Det är därför intressant att läsa författarnas diskussion om hur handledarnas roll blev helt annorlunda, som facilitatorer (är det ett svenskt ord..? ni förstår nog!), stöd, bollplank i reflektion, garant för patientsäkerheten, m.m. PL är inte heller bara en handledningsmodell, utan den kräver utifrån mina erfarenheter mycket mer av handledare och av planeringen runt – samtidigt som vinsterna om man lyckas kan vara väldigt stora. Det framgår också av artikeln, att man behöver arbeta mycket mer strukturerat, medvetet pedagogiskt och bl.a. skapa utrymme för strukturerad reflektion. Sammantaget är min erfarenhet, vilket jag litegrann tycker bekräftas av artikeln, att PL kan vara framgångsrikt – men att det också kräver hög handledarkompetens (tänk handledarutbildning och erfarenhet!) och en helt annan medvetenhet i planering. Modellen är egentligen perfekt för ambulanssjukvård, där vi är vana att jobba i par (det är ju vår vardag, så passar perfekt att lära sig i par) och där man hela tiden kan ha en stöttande handledare i ryggen – till skillnad från på vårdavdelning där handledaren kanske inte är närvarande i situationerna. För er som inte testat detta i ambulanssjukvården tycker jag definitivt att det är värt att överväga, men underskatta inte vad det kräver av er organisation. Hög potential och en metod som kan ge trygghet, utveckling och bygga goda kulturer, men också förknippat med höga krav.

Slutsvamlat av mig. Läs artikeln! 🙂