Tagg: Kompetens

  • Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process

    Idag har jag läst en svensk artikel från 2023 som rör ambulanspersonalens ansvar kring patienter kopplat till den suicidala processen. Intervjuer genomfördes med 27 ambulanspersonal. I resultatet identifierades tre kategorier av hur ansvaret beskrevs av ambulanspersonalen, på ett kontinuum från ”konventionellt ansvar” via ”konditionellt ansvar” och till ”etiskt ansvar” i andra änden av kontinuumet. Konventionellt ansvar beskrevs som att ansvaret var att följa rutiner och riktlinjer, där fokus var vård av somatiska besvär, och att besvär relaterade till psykiatri och mående i hög grad var någon annans ansvar som ambulanspersonalen saknade kompetens för. Det konditionella ansvaret beskrevs som att ambulanspersonalen upplevde ett begränsat ansvar för det psykiska måendet, kopplat till vissa situationer där särskilda villkor var uppfyllda. Här beskrevs bland annat hur man ibland undvek att fråga om måendet, grundat i att man var orolig för vad svaret skulle bli och vad man skulle göra utifrån detta. I det etiska ansvaret beskrevs istället hur ambulanspersonalen såg ett ansvar för relationen med patienten, och att det var personalens ansvar att skapa trygghet så patienten kunde öppna sig och berätta sin historia. I detta förlopp beskrevs hur ambulanspersonalen själv upplevde sig sårbar i konversationen.

    Som så många kvalitativa studier är det svårt att förmedla en bra helhet, och jag föreslår såklart att studien läses i sin helhet. Vad som förvånade mig var i hur hög utsträckning många av citaten i ena änden av kontinuumet distanserade sig från patienten. Absolut vet jag att vi i ambulanssjukvården har varierande inställning och arbetssätt gentemot patienter med psykisk sjukdom eller dåligt mående, men att man helt antyder att det inte alls skulle ingå i ambulanssjukvårdens ansvar att ta hand om de psykiska bitarna, eller det faktum att man tyckte att man inte kan ge vissa (återkommande) patienter för mycket uppmärksamhet, för då ringer de bara igen, känns tråkigt. Jag är kanske naiv, men jag hoppades vi kommit längre än att dessa inställningar skulle skina igenom så tydligt i en studie… Det förvånar mig också lite att man i så pass hög utsträckning anser att vi inte har kompetens nog att ta hand om patientgruppen. Absolut, jag har massor jag vill lära mig om psykiatri och jag vet mina begränsningar, men att ta hand om suicidnära personer fick relativt mycket plats i min specialistsjuksköterskeutbildning och för mig är det helt främmande att avsäga mig ansvaret för dessa grundat i kompetensbrist. Om jag upplevde mig ha sådana skulle jag göra något åt det snarast. Inte menat på något dömande sätt, men med tanke på hur pass stor andel av patienterna i ambulanssjukvården som söker pga psykiatri, så är det ju ett problem ungefär lika stort som om man skulle uppleva sig sakna kompetens att ta hand om traumapatienter, huvudvärk, ryggsmärta eller liknande.

    Hammarbäck, S.; Holmberg, M.; Wiklund Gustin, L.; Bremer, A. Ambulance clinicians’ responsibility when encountering patients in a suicidal process. Nursing Ethics 2023;30(6):857-870. doi:10.1177/09697330221149102
  • Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level

    Idag en fantastiskt fin studie på ett ämne väldigt närliggande mitt eget forskningsområde, nämligen den prehospitala behandlingen av akut buksmärta. Det är en studie som väcker mycket tankar, och jag tar mig friheten att brodera ut texten och resonemangen lite.

    Författarna har undersökt sjuksköterskors följsamhet till behandlingsriktlinjer för buksmärta och huruvida denna är associerad med utbildningsnivå. Totalt 600 fall inkluderades och fynden är onekligen intressanta:

    • Sjuksköterskorna som inkluderades hade i genomsnitt 13 års sjuksköterskeerfarenhet. 61% hade en specialistutbildning, ambulanssjuksköterska var (överlägset) vanligast.
    • 71% av uppdragen inträffade mellan 07-22, d.v.s. dagtid. 31% var prio 1 ut, men endast 3% prio 1 in. Prio 2 ut var vanligast; 67%. 85% transporterades till akutmottagning. 19% av patienterna diagnosticerades med ett tidskritiskt tillstånd.
    • Följsamheten till riktlinker var icke-optimal i flera avseenden:
      • Smärtintensitet dokumenterades i 36% av fallen.
      • 72% av patienterna med smärta NRS >= 4 erhöll farmakologisk smärtlindring.
      • Bukpalpation utfördes i 70% av fallen.
      • Auskultation av buken utfördes i 31% av fallen.
      • Avföringsanamnes dokumenterades i 70% av fallen, miktion 48%.
      • Blodsocker mättes i 60% av fallen, laktat i 9% av fallen.
    • Sjuksköterskor med specialistutbildning gav i högre grad smärtlindring och i högre dos men utförde också viktiga undersökningar såsom bukpalpation, glukosmätning och laktatmätning i högre grad.

    I studien finns mycket intressant kring följsamhet till riktlinjer och behandling av buksmärta i ambulanssjukvården. Det viktigaste intrycket för min del är dock kompetensens betydelse för den vårdkvalitet som levereras. I dagens tider av svår personalbrist upplever jag detta som bortglömt i den svenska debatten. Ambulanssjukvård handlar inte bara om att få fram en ambulans till patienten, utan vilken vård som levereras. Studien inkluderar ju erfarna sjuksköterskor (13 år snitt-erfarenhet), så ett rimligt antagande torde vara att en stor del av deltagarna torde ha adekvata förutsättningar att göra rätt. Innevarande studie ger en ganska tydlig fingervisning att erfarenhet ensamt kanske inte alltid räcker, utan att specialistkompetens också kan vara en faktor i att säkra adekvat omhändertagande. Ändå finns regioner som inte har varken mål eller krav på specialistsjuksköterskekompetens i ambulanssjukvården. Min egen region exempelvis ligger tyvärr överlägset längst ner i den statistiken, om man tittar på siffror i en studie av Wallin m.fl. från 2022. Här finns tydlig förbättringspotential, och för att säkra hög vårdkvalitet till patienterna borde politiken gå in och kravställa tydligt inte bara kring responstider och annat, utan även kring vilken kompetens som patienter ska möta i den prehospitala vården. I den vägledning för omhändertagande av den tidskritiskt sjuka eller skadade patienten som Kunskapsstyrning vård (vilket ju drivs av Sveriges regioner i samverkan) släppte förra året sattes målbilden till att denne patient ska få tillgång till två specialistutbildade sjuksköterskor, och att varje ambulans ska bemannas med minst en dito. Kloka människor har skrivit denna vägledning, och dagens studie tyder ju på att målbilden inte på något vis är tagen ur luften. Detaljerna kan man diskutera, men jag måste säga att jag saknar detta perspektiv i debatten..? De få gånger jag hör det debatteras på arbetsplatser upplever jag alltför ofta att debatten tolkas personligt som kritik mot kollegor utan specialistkompetens, vilket det naturligtvis inte handlar om. För mig är det sandlådenivå, och fokus ska vara på patienternas bästa. Specialistkompetens är en faktor på systemnivå, där vi har potential att höja kvaliteten på den vård som når fram till patienterna med positiva effekter för patient, närstående och med all sannolikhet samhällsekonomi som följd.

    Dannvall, C.; Öhman, H.; Herlitz, J.; Hagiwara, M. A.; Magnusson, C. Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level. Australasian Emergency Care 2025;28(4):314-321. doi:10.1016/j.auec.2025.06.007
  • Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review

    Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

    När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?

    Gray, B.; Gupta, M.; King, R. Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.03.002
  • Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care

    Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.

    Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:

    • Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
    • Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
    • Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.

    Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).

    Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.

    Gustavsen, A.; Simensen, R. Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01608-2
  • Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study

    Dagens studie är en väldigt spännande sådan på temat POCUS, alltså ultraljud (point-of-care ultrasound) i prehospital miljö och med icke-läkare som utförare. Författarna gav paramedics i Tyskland en strukturerad utbildning inkl. både teoretisk och praktisk träning. Sedan följde de upp användningen av ultraljud i två år, där klinikerna fick ha med sig ultraljudsapparaten i sitt prehospitala dagliga arbete och använda den där de bedömde det indicerat. De protokoll som inkluderades i träningen var lungultraljud (LUS), eFAST vid trauma, ultraljud av hjärtat (FoCUS), ultraljud vid chock och hypotension (RUSH), ultraljud för intravenös nålsättning (USGIV) och ekokardiografi vid avancerad hjärt-lungräddning (ELS). Sammanfattningsvis visade sig POCUS vara fullt möjligt att lära paramedics med en rimlig nivå av diagnostisk säkerhet (sensitivitet 88% och specificitet 93% om man ser till alla undersökningar). Personalens inställning till ultraljud blev också betydligt mer positiv i och med träningen.

    Alla får läsa studien och värdera siffrorna för egen del, där finns siffror och diskussion kring varje respektive undersökning. Jag är själv inte särskilt kompetent på området, men är ganska övertygad sedan ett antal år att ultraljud är något som kommer finnas i varje ALS-ambulans i framtiden. Känner att det börjar bli hög tid att lära sig detta på något vis, så ska nog försöka fördjupa mig på ämnet i framtiden… Mer forskning behövs naturligtvis här såsom på många områden, så vi vet hur vi kan implementera kunskaperna bäst.

    Boehm, A.; Bexten, T.; Stanley, M.; Westphal, D.; Buder, R.; Konrad-Borgstaedt, F.; Benoehr, P. Feasibility and diagnostic accuracy of paramedic-performed prehospital point-of-care ultrasound: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01595-4
  • Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum

    Flitiga läsare vet att någon gång ibland kommer det ju artiklar här som inte riktigt passar in i den vanliga ”vetenskaplig artikel”-mallen. Idag är en sådan dag… Här skriver Joe Frankland om ”the hidden curriculum”, om hur olika organisatoriska och arbetsplatskulturella strukturer och normer samt även till inte så liten del traditioner formar uppfattningen om vad som värderas respektive inte värderas i ambulanssjukvården. Artikeln har fokus på ”paramedic practice”, men i många avseenden (inte alla) är nog innehållet översättbart på svensk ambulanssjukvård, skulle jag vilja säga. Jag läste artikeln och även om den i sak inte innehåller något nytt så tycker jag den fungerade bra som en liten påminnelse om att tänka kritiskt kring det arbete vi utför och inte minst de värderingar vi överför på nya kollegor. Det är någonting som jag upplever behövs, där jag beklagligtvis än idag hör exempel på gamla stofiler som försöker trycka ner nya kollegor som försöker etablera sig i yrket. This one is for you 🙂 Och jag lovar att vi kommer tillbaka till gammalt hederligt, vetenskapligt stoff redan imorgon…!

    Frankland, J Hidden in plain sight: exploring the paramedic’s secret curriculum. Journal of Paramedic Practice 2026. doi:10.12968/jpar.2026.18.4.CPD1
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care

    Idag kommer posten i sista minuten, och det beror på att jag ägnat dagen åt föreläsningar och diskussion kring forskningsetik, som del av mina studier. Så, vad passar väl bättre än en artikel kring etiska utmaningar i ambulanssjukvård? Inget tänker jag, så dagens artikel är en där författarna har utforskat olika handlingsalternativ i en etiskt utmanande omvårdnadssituation i ambulanssjukvården. Detta gjorde de genom att genomföra ett antal Ethics Case Reflection (ECR)-sessioner med ambulanspersonal utifrån metoden 6SM (6-step model), där de utgick från ett videoinspelat case (med skådespelare).

    Den trogne läsaren vet att jag tycker det är vanskligt att sammanfatta resultat från kvalitativa studier, och jag kan meddela att det i särskilt hög grad gäller en studie som tar sig an etiska dilemman och handlingsalternativ. Jag tänker därför inte göra detta med någon nämnvärd detaljnivå. Det som kan nämnas är att deltagarna uppfattade det etiska dilemmat i caset som framförallt rörande den äldre personens autonomi, och de identifierade ett ganska stort antal handlingsalternativ – som också var tämligen heterogena. Jag skulle säga att studien belyser hur etiskt komplex ambulanssjukvård ofta är, där man kommer in i en kritisk fas av människors liv, i vitt skilda situationer, och med bristande information ska fatta ett beslut där man samtidigt ofta är en ”spindel i nätet” som på något vis ska koordinera patientens väg in i alternativt vidare i vårdapparaten. Ofta behövs inte en enskild strategi för att göra detta, utan man behöver kombinera olika arbetssätt, strategier och idéer i ett komplext samspel där patientens vilja, närstående och vårdapparatens begränsningar alla på något sätt behöver beaktas för att resultatet ska bli bra. För egen del blev jag också nyfiken på ECR-konceptet. Jag är som tidigare omnämnts här på Prehospitalt en stark anhängare av strukturerad reflektion, och att tillämpa det på temat etiska dilemman ter sig både intressant och prioriterat med tanke på vårt arbetes komplexitet. Jag ser fram emot att läsa mer på etiktemat framöver!

    Bennesved, A.; Bremer, A.; Svensson, A.; Rantala, A.; Holmberg, M.; Björk, J. Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care. Nursing Ethics 2025. doi:10.1177/09697330251403138
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798
  • Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service

    Idag kommer en artikel på ett riktigt favoritämne: introduktion av nya kollegor i ambulanssjukvården. Detta är något jag varit mer eller mindre djupt insyltad i under minst 10 års tid, och något jag brinner varmt för. Författarna har med en kvalitativ intervjustudie (individuella intervjuer och fokusgrupper) beskrivit hur peer learning (PL – dvs. ”kamratlärande”) används och upplevs av såväl de nya kollegorna samt handledare vid introduktionsutbildning i ambulanssjukvården.

    Med kvalitativa studier finns vanligen ett djup som är svårt att förmedla i några enstaka punkter här, så liksom med lite tidigare sådana vill jag först och främst uppmana att läsa studien. Jag kan dock samtidigt konstatera att upplevelserna av PL framförallt tycks ha varit positiv, även om funderingar bl.a. kring ojämnheter i paren tycks ha kunnat vara en faktor ibland. Genom peer learning fick de nya kollegorna bygga sitt självförtroende successivt och jag tolkar det som att de fick en mycket mer aktivt lärande roll, jämfört med individuellt lärande med ex.vis lärlingsmodell.

    För egen del har jag en del egna erfarenheter av PL i ambulanssjukvård, då vi arbetat en del med det på min arbetsplats med mestadels goda resultat. Jag har då främst varit den som planerat introduktionen, men även deltagit i mindre grad som handledare. Det är därför intressant att läsa författarnas diskussion om hur handledarnas roll blev helt annorlunda, som facilitatorer (är det ett svenskt ord..? ni förstår nog!), stöd, bollplank i reflektion, garant för patientsäkerheten, m.m. PL är inte heller bara en handledningsmodell, utan den kräver utifrån mina erfarenheter mycket mer av handledare och av planeringen runt – samtidigt som vinsterna om man lyckas kan vara väldigt stora. Det framgår också av artikeln, att man behöver arbeta mycket mer strukturerat, medvetet pedagogiskt och bl.a. skapa utrymme för strukturerad reflektion. Sammantaget är min erfarenhet, vilket jag litegrann tycker bekräftas av artikeln, att PL kan vara framgångsrikt – men att det också kräver hög handledarkompetens (tänk handledarutbildning och erfarenhet!) och en helt annan medvetenhet i planering. Modellen är egentligen perfekt för ambulanssjukvård, där vi är vana att jobba i par (det är ju vår vardag, så passar perfekt att lära sig i par) och där man hela tiden kan ha en stöttande handledare i ryggen – till skillnad från på vårdavdelning där handledaren kanske inte är närvarande i situationerna. För er som inte testat detta i ambulanssjukvården tycker jag definitivt att det är värt att överväga, men underskatta inte vad det kräver av er organisation. Hög potential och en metod som kan ge trygghet, utveckling och bygga goda kulturer, men också förknippat med höga krav.

    Slutsvamlat av mig. Läs artikeln! 🙂

    Jepsen, K.; Falk, A.; Alm, A.; Wihlborg, J.; Lindström, V. Learning the role together: experiences of using peer learning in the introductory training of newly employed nurses in the ambulance service. BMC Medical Education 2026. doi:10.1186/s12909-026-08992-4