Tagg: Vårdarperspektiv

  • What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation

    Om det var ett litet hallelujah-moment igår, så kommer ännu ett idag. Dagens författare har utforskat ett enormt angeläget ämne, nämligen vilken behandling, bemötande osv. som fungerar bra för barn med smärta när de behandlas av ambulanssjukvården. Som bekant underbehandlar vi barn rent farmakologiskt, men vi underbeforskar dem också och om forskningen kring vuxna med smärta i ambulanssjukvård är eftersatt så är situationen ännu värre på barnområdet. Detta gör dagens studie superintressant. Författarna har också använt en intressant metod, som jag får medge är ny för mig: ”realist evaluation”. I utförandet av studien har de mött 9 barn, 14 vårdnadshavare och 21 ambulanskliniker, vilket genererat 41 intervjuer/transkriptioner, två teckningar och en dagbok. De har också granskat ett stort antal journaler. De kom fram till att klinikerns roll var central, där utbildning och erfarenhet spelade stor roll, samt hur detta kunde omsättas i ett bemötande präglat av integritet, lugn, trygghet, humor och tillit. Det var också viktigt att förstå konsekvenserna av obehandlad smärta. Vårdnadshavarens roll belystes som viktig för att underlätta vården och bidra till tryggheten. Vad gäller själva smärtbehandlingen så berördes bland annat distraktion och betydelsen av katastrofiering, vilket är föga oväntat men mycket intressant. Jag tycker studien är mycket intressant och klart läsvärd för alla som som arbetar prehospitalt.

    Whitley, G. A.; Nicholls, G.; Baliousis, M.; Bujor, T.; Eaton, G.; Fryer, C.; Glassford, B.; Hepburn, S.; Hodgson, J.; Hutchinson, D.; Leighton, P.; Lord, B.; O’Shea, B.; Pilbery, R.; Redsell, S.; Nair, G. S.; Squires, G.; Sumera, K.; Siriwardena, A. N. What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01712-3
  • Compassion fatigue among emergency medical services personnel: an integrative review of contributing factors and consequences

    Dagens artikel är en integrative review som handlar om compassion fatigue hos ambulanspersonal. Den som hängt med här vet att jag varit i närheten av begreppet några gånger under året, men dagens studie tar lite mer ett helhetsgrepp och gör en ansats att beskriva faktorer som påverkar compassion fatigue och konsekvenser av fenomenet. I studien beskrivs fem övergripande teman kring compassion fatigue i form av traumatiska upplevelser, jobbrelaterade stressorer, självkritik, en ackumulerad emotionell börda och arbetsmiljö. Samtidigt sammanfattar författarna konsekvenser relaterade till fenomenet som dåligt psykologiskt välbefinnande, otillfredsställelse, sänkning av vårdkvaliteten, en ökad risk för utbrändhet och distansering från arbetet.

    Min övertygelse är att föreståelse för fenomenet compassion fatigue samt relaterade begrepp är viktigt inom ambulanssjukvården, och något man bör beakta både ur arbetsmiljö-/personalperspektiv och ur patientsäkerhetsperspektiv. Det finns också särskilt intressanta aspekter i den aktuella forskningen, där t.ex. en hög grad av självkritik lyfts fram som en av de starkast kopplade faktorerna till compassion fatigue. Kanske finns det anledning att till del omvärdera bilden av den luttrade och kanske rentav arroganta ambulansarbetaren som bara ”jobbat för länge”, och tänka att personens förhållningssätt på allvar är kopplade till en långvarig exponering för stressorer i jobbet..? Det är såklart inte ett helt nytt perspektiv, men något vi kanske diskuterar för lite och framförallt inte med fokus på relevanta åtgärder. Här borde finnas ett intresse från ambulansarbetsgivarna att bevaka medarbetarnas välmående och fundera över hur man kan minska saker som emotionell belastning på medarbetarna, både utifrån arbetsmiljö och patientsäkerhet. Läsvärt och tankeväckande tycker jag.

    Ciriaco, R. N.; Cordero, R. P.; Aslam, Y. M.; Javines, R. G.; Molina, E. P.; Canapi, J. B.; Abubakar, A. Compassion fatigue among emergency medical services personnel: an integrative review of contributing factors and consequences. Emergency Care Journal 2026. doi:10.4081/ecj.2026.15994
  • The Meaning of Establishing and Maintaining a Caring Relationship in the Prehospital Context as Experienced by Specialist Ambulance Nurses

    Idag en intressant artikel från Rantala m.fl. där de intervjuat ambulanssjuksköterskor om deras perspektiv på hur man etablerar och underhåller en vårdrelation i prehospital vård. Kvalitativa artiklar alltid svåra att ge bra referat kring och för djupare förståelse gå till artikeln, men i korthet kan man säga att resultatet fokuserar på en strävan efter samsyn med patient och närstående, samt att det också finns vårdmöten där denna samsyn av olika skäl inte uppnås – exempelvis hos ”mångringare” där bias hos ambulanssjuksköterskan kan bidra till att underminera vårdrelationen. Intressanta och ytterst rimliga perspektiv framkommer, som kan vara väl värda att fundera över i en reflektion kring professionen. Min personliga uppfattning är att vi behöver reflektera mer kring detta, den makt och påverkan vi har när vi kliver in till patienter, samt hur vi kan och bör förhålla oss till detta. Läs! 🙂

    Rantala, A.; Andreasson, E.; Dahlgren, L.; Forsberg, A. The Meaning of Establishing and Maintaining a Caring Relationship in the Prehospital Context as Experienced by Specialist Ambulance Nurses. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2026;40(3). doi:10.1111/scs.70301
  • The professional identity of dual-qualified nurse-paramedics: A descriptive phenomenological study

    Idag har jag läst en artikel från ett helt annat system än det svenska, nämligen från Australien och på temat dubbelkvalificerade nurse-paramedics och hur dessa såg på sin professionella identitet som dubbelkvalificerad. Detta förekommer ju naturligt inte i Sverige då vi inte använder oss av paramedics (undantaget att jag vet någon enstaka ambulanspersonal med paramedic-kvalifikation från annat land), men jag fann det ändå intressant att läsa om intressekonflikterna, rollkonflikterna och de utmaningar som förknippades med detta. Dels ger det en uppfattning om olika kulturer och roller i branschen, men jag tänker också att det finns överförbara saker och jämförelser man kan dra mot konflikter mellan yrkesroller i vår kontext – få verksamma i ambulanssjukvården har väl ändå missat att kompetens är en fråga som bär viss laddning…

    Jag tänker att jag inte behöver berätta mer än så om resultatet, utan tänker mig att dagens artikel kanske är lite fördjupade för den som tycker detta låter intressant – och då rekommenderar jag verkligen att gå in och läsa. Generellt sett så tycker jag dubbelkompetens är intressant oavsett vilka två kompetenser det gäller, eftersom människor som bär olika professionella perspektiv ofta kommer med intressanta reflektioner. God läsning och trevlig helg!

    Fitzgibbon, C.; Clarkson, G.; Thyer, L. The professional identity of dual-qualified nurse-paramedics: A descriptive phenomenological study. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261493074
  • Paramedic Perspectives on Managing Agitation in Older Adults: A Descriptive Mixed-Methods Cross-Sectional Survey in Alberta, Canada

    Idag en lite intressant studie från Kanada som berör agitation hos äldre. Anledningen att jag finner den intressant rä att den diskuterar olika ”restraints”, typ fysisk fasthållning, som lösning på problemet – vilket enligt deltagarna i studien upplevdes vanligt. Detta är ju något som vi inte i någon högre grad ägnar oss åt i Sverige då lagen inte riktigt tillåter detta, men i enstaka fall kan jag ju uppleva att man hamnar i situationer där det faktiskt blir en fråga. Jag är med detta sagt lite fascinerad av att det låter som en så vanlig fråga för ambulanspersonalen i studien, och för mig var det intressant läsning utifrån detta, då jag tänker att det återspeglar olika kulturer, juridiska spelrum, osv. Jag vill inte verka dömande när jag skriver detta, för i studien framkommer ju också hur ambulanspersonalen reflekterar över hur de är otillräckligt utbildade för ändamålet, reflektion kring risker för fysisk och i ännu högre grad moralisk skada, osv. Det är bra ibland med andra perspektiv, helt enkelt, och det tycker jag denna studie gav…

    Shah, F. I.; Lee, R.; Reich, K.; Crowder, K.; VandenBerg, S.; Schonnop, R.; Ismail, Z.; Lang, E.; Holroyd-Leduc, J.; Lee, J. S.; McGillivray, M.; McLane, P.; Silvius, J. L.; Ewa, V.; Bakal, J.; Seitz, D. P.; Watt, J. A.; Hoben, M.; Blanchard, I. E.; Goodarzi, Z. Paramedic Perspectives on Managing Agitation in Older Adults: A Descriptive Mixed-Methods Cross-Sectional Survey in Alberta, Canada. The Journal of Emergency Medicine 2026;87:14-30. doi:10.1016/j.jemermed.2026.04.022
  • Cross-sectional study of workplace violence prevention training among emergency medical services personnel and students

    Om en vecka från imorgon är det ett år sedan vi förlorade Helena, så även om det av och till blir mycket hot- och våld här så fortsätter jag på det temat en dag till med gott samvete. Idag en studie där finsk ambulanspersonal (samt -studenter) fått svara på vilken träning de fått i att hantera hot- och våld. Det tycks som att välstrukturerad träning finns, men att den ändå är otillräcklig i omfattning samt heterogen. Hur skulle motsvarande resultat sett ut i Sverige? Tål att tänkas på…

    Windahl, T.; Hämäläinen, J.; Venesoja, A. Cross-sectional study of workplace violence prevention training among emergency medical services personnel and students. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01592-x
  • Impact of Workplace Violence Against Emergency Medical Services (EMS)

    Vad innebär hot och våld på arbetsplatsen för personalen i ambulanssjukvården, och vilka konsekvenser får det? Denna studie, förvisso från en USA-kontext, ger en dyster bild där informanterna uttrycker hur samhället och patienter/anhöriga tappat respekten för ambulanssjukvården, och beskrev hur de inte ens tänkt på verbalt våld som våld, eftersom det var så vanligt. Jag hoppas vi inte riktigt är där i Sverige än, och upplever det inte själv så, men tyvärr tror jag denna artikel är läsvärd och något vi absolut måste fundera över.

    McGuire, S. S.; Lampman, M. A.; Smith, O. A.; Clements, C. M. Impact of Workplace Violence Against Emergency Medical Services (EMS). Prehospital Emergency Care 2024;29(2):129-137. doi:10.1080/10903127.2024.2381218
  • The role of tactical police medics in the prehospital environment: results from an interview study

    Vad tycker taktiska sjukvårdare hos polisen om sin utbildning, roll och samarbetet med den icke-polisiära prehospitala vården? Lite av det svarar dagens intervjustudie på. Kanske är den lite ”i prehospitalts utkant”, men jag tänker att Sverige har en resa att göra kring hur vi hanterar händelser där taktisk sjukvård är aktuell såsom ex.vis de högaktuella skoldåden i Fagersta och Örebro. Därför är det intressant att börja fundera kring vilka yrkesroller som finns, vilka organisationer som är inblandade, och hur gränssnitten däremellan behöver vara. Denna artikel kommer inte direkt besvara några av dessa frågor, men om du som jag är intresserad av området tänker jag att den är en bra kontext-givande artikel som kanske kan bidra till större helhetsförståelse..? In och läs om du är intresserad!

    Widman, L.; Hagiwara, M. A.; Lindell, F.; Wildar, C.; Bäckström, D. The role of tactical police medics in the prehospital environment: results from an interview study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01621-5
  • A pilot randomized feasibility clinical trial of intranasal vs. intravenous naloxone in pediatric opioid poisoning

    Idag en norsk-iransk, mindre (feasibility-)RCT med pediatriskt fokus (i akutmottagningskontext). Forskarna har 1:1-randomiserat barn 1-12 år med misstänkt opioidförgiftning till intranasal respektive intravenös administration av naloxon. Jag kan tycka studien är lite meckigt gjord, men de kom iallafall fram till att intranasal administration var feasible, förknippad med rimligt hög föräldranöjdhet och framförallt gav den en effekt jämförbar med iv-administration, samtidigt som tiden från beslut till administration var betydligt kortare. Ett bifynd var att anslagstiden vid iv administration var mycket, mycket snabbt, något som författarna berör i diskussionen och som iallafall jag fann intressant. Läsvärt!

    Gholami, N.; Skulberg, A. K.; Farnaghi, F.; Zamani, N.; Kolahi, A.; McDonald, R.; Hassanian-Moghaddam, H. A pilot randomized feasibility clinical trial of intranasal vs. intravenous naloxone in pediatric opioid poisoning. Drug and Alcohol Dependence 2026;286:113259. doi:10.1016/j.drugalcdep.2026.113259
  • Workplace violence from the ambulance personnel’s perspective, a qualitative study

    Ojoj, idag kommer en studie på våldstema (det var ett tag sen nu!) som jag tycker är högintressant, men som jag också tror kan provocera en del kollegor rejält. Det handlar om ett gäng Örebro-forskare (tror jag) som i fokusgrupper undersökt ambulanspersonalens uppfattning om varför våldsincidenter uppstår. Deltagarna skulle ha jobbat i ambulanssjukvården minst två år, och själv ha varit utsatta för våld i arbetet någon form. Resultatet är tre teman som handlar om att brist på kompetens och vilja kan leda till våld, att oförmåga att hantera sina egna känslor hos ambulanspersonalen kan leda till våld och att begränsad kontroll i oförutsägbara situationer kan leda till våld. Flera av huvudfynden handlar alltså om hur vårt eget beteende faktiskt riskerar leda till våld och att detta kan mötas med bl.a. kompetens. För egen del så är jag helt övertygad om att detta stämmer och att vi måste reflektera över det, men misstänker att det kanske inte faller i lika god jord hos andra. Sen ska man såklart komma ihåg, vilket är viktigt på hot- och våldstemat, att det är en komplex sak där inte ett ensamt svar finns eller en sak löser hela problemet. Jag följer mediedebatten dagligen och kan inte låta bli att förundras över hur många – inte minst egna kollegor – som verkar tycka detta är en skitenkel grej. Hallå? Om det var skitenkelt hade saken redan varit löst, såklart. Jag tycker definitivt att vår arbetsmiljö är av högsta prioritet, men jag är mycket ödmjuk över att ambulanssjukvård nog inte kan bli helt riskfri, och att detta är svåra problem att lösa. För att återkoppla till artikeln så menar jag att det såklart finns oberäkneliga patienter och miljöer, de som ryms i tredje kategorin, där det kanske inte spelar någon roll alls hur vi som ambulanspersonal bemöter eller agerar mot patienten, vi blir utsatta ändå. Detta är såklart den farligaste delen och den svåraste att lösa, även om delar av det kan lösas med situationsmedvetenhet. Det begreppet diskuteras av författarna och man relaterar till hur situationsmedvetenhet faktiskt är kompetensrelaterat och något man kan förbättra med relativt små utbildningsinsatser. Dock… Studiens första och andra kategori är för mig kanske än mer intressanta då de sannolikt ännu enklare kan påverkas av oss själva, som individer och ambulanspersonal. Kanske borde vi fundera lite mer på detta..? Att det sedan finns enstaka hot- och våldssituationer där vårt agerande, vår kompetens, etc. inte räcker oavsett hur hög den kan vara, utan där andra delar av systemet måste skydda oss, det är nog bara så det är. Där gäller det nu att det prehospitala systemet och arbetsgivarna i framtiden erbjuder lösningar som minimerar riskerna. Men det uppfattar jag utanför artikelns fokus, så nog med mitt svamlande. Gå nu in och läs artikeln istället! 🙂

    Viking, M.; Hugelius, K.; Höglund, E.; Kurland, L. Workplace violence from the ambulance personnel’s perspective, a qualitative study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01680-8