Tagg: Empati

  • What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation

    Om det var ett litet hallelujah-moment igår, så kommer ännu ett idag. Dagens författare har utforskat ett enormt angeläget ämne, nämligen vilken behandling, bemötande osv. som fungerar bra för barn med smärta när de behandlas av ambulanssjukvården. Som bekant underbehandlar vi barn rent farmakologiskt, men vi underbeforskar dem också och om forskningen kring vuxna med smärta i ambulanssjukvård är eftersatt så är situationen ännu värre på barnområdet. Detta gör dagens studie superintressant. Författarna har också använt en intressant metod, som jag får medge är ny för mig: ”realist evaluation”. I utförandet av studien har de mött 9 barn, 14 vårdnadshavare och 21 ambulanskliniker, vilket genererat 41 intervjuer/transkriptioner, två teckningar och en dagbok. De har också granskat ett stort antal journaler. De kom fram till att klinikerns roll var central, där utbildning och erfarenhet spelade stor roll, samt hur detta kunde omsättas i ett bemötande präglat av integritet, lugn, trygghet, humor och tillit. Det var också viktigt att förstå konsekvenserna av obehandlad smärta. Vårdnadshavarens roll belystes som viktig för att underlätta vården och bidra till tryggheten. Vad gäller själva smärtbehandlingen så berördes bland annat distraktion och betydelsen av katastrofiering, vilket är föga oväntat men mycket intressant. Jag tycker studien är mycket intressant och klart läsvärd för alla som som arbetar prehospitalt.

    Whitley, G. A.; Nicholls, G.; Baliousis, M.; Bujor, T.; Eaton, G.; Fryer, C.; Glassford, B.; Hepburn, S.; Hodgson, J.; Hutchinson, D.; Leighton, P.; Lord, B.; O’Shea, B.; Pilbery, R.; Redsell, S.; Nair, G. S.; Squires, G.; Sumera, K.; Siriwardena, A. N. What works well for children and young people suffering acute pain attended by ambulance? A realist evaluation. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01712-3
  • Compassion fatigue among emergency medical services personnel: an integrative review of contributing factors and consequences

    Dagens artikel är en integrative review som handlar om compassion fatigue hos ambulanspersonal. Den som hängt med här vet att jag varit i närheten av begreppet några gånger under året, men dagens studie tar lite mer ett helhetsgrepp och gör en ansats att beskriva faktorer som påverkar compassion fatigue och konsekvenser av fenomenet. I studien beskrivs fem övergripande teman kring compassion fatigue i form av traumatiska upplevelser, jobbrelaterade stressorer, självkritik, en ackumulerad emotionell börda och arbetsmiljö. Samtidigt sammanfattar författarna konsekvenser relaterade till fenomenet som dåligt psykologiskt välbefinnande, otillfredsställelse, sänkning av vårdkvaliteten, en ökad risk för utbrändhet och distansering från arbetet.

    Min övertygelse är att föreståelse för fenomenet compassion fatigue samt relaterade begrepp är viktigt inom ambulanssjukvården, och något man bör beakta både ur arbetsmiljö-/personalperspektiv och ur patientsäkerhetsperspektiv. Det finns också särskilt intressanta aspekter i den aktuella forskningen, där t.ex. en hög grad av självkritik lyfts fram som en av de starkast kopplade faktorerna till compassion fatigue. Kanske finns det anledning att till del omvärdera bilden av den luttrade och kanske rentav arroganta ambulansarbetaren som bara ”jobbat för länge”, och tänka att personens förhållningssätt på allvar är kopplade till en långvarig exponering för stressorer i jobbet..? Det är såklart inte ett helt nytt perspektiv, men något vi kanske diskuterar för lite och framförallt inte med fokus på relevanta åtgärder. Här borde finnas ett intresse från ambulansarbetsgivarna att bevaka medarbetarnas välmående och fundera över hur man kan minska saker som emotionell belastning på medarbetarna, både utifrån arbetsmiljö och patientsäkerhet. Läsvärt och tankeväckande tycker jag.

    Ciriaco, R. N.; Cordero, R. P.; Aslam, Y. M.; Javines, R. G.; Molina, E. P.; Canapi, J. B.; Abubakar, A. Compassion fatigue among emergency medical services personnel: an integrative review of contributing factors and consequences. Emergency Care Journal 2026. doi:10.4081/ecj.2026.15994
  • “Sometimes my job is like doing a quiz but never getting the answers”: Emergency nurses’ experience of patient outcome ambiguity – a survey study

    Möjligheterna att följa upp sitt arbete i ambulanssjukvården varierar ju i Sverige och har varit ett omdiskuterat ämne under åren. Därför tycker jag dagens studie är intressant, då den berör just ovissheten kring patientutfall hos akutsjuksköterskor och vad denna ovisshet medför. Studien är gjord i Australien och innefattade enkäter med både kvantitativt och kvalitativt innehåll. Trots att studien kommer från annan geografisk kontext så bedömer jag den som relativt överförbar på Sverige, och jag misstänker också att många delar är överförbara till ambulanssjukvård trots att studien är inriktad på akutsjuksköterskor. Innebörden av ovisshet kring patientens utfall torde vara likartad i pre- och intrahospital akutsjukvård. För svenska arbetsgivare, särskilt de som inte möjliggör uppföljning eller feedback på patientmöten, torde studien vara högintressant.

    Resultatet visar att ovissheten om patientutfall påverkade både professionella och personliga aspekter hos personalen. Ett stort fokus fanns på lärande och önskan att göra bättre i framtida fall – mer än tre fjärdedelar av respondenterna menade att det påverkade olika professionella aspekter. Mer än hälften att osäkerheten det påverkade nöjdheten med arbetet och hos nästan tre fjärdedelar fanns emotionella aspekter. Hälften uppgav att det också påverkade deras sömn. Författarna fann att extrema händelser påverkade emotionella delar extra mycket, och jag förstår det som att extrema händelser helt enkelt gavs extra (och kanske oproportionerligt) stor uppmärksamhet och därför medförde ett ännu större behov av uppföljning för att undvika negativa emotionella konsekvenser.

    Slutsatsen för mig blir att ”blindheten” kring outcome ter sig förödande för den professionella identiteten, men också att det är en viktig faktor för välmående och resiliens hos personalen. Att emotionella aspekter är en del av detta torde vara oundvikligt och något att hantera snarare än motverka, och att extrema händelser sticker ut ter sig naturligt. Jag menar… Vem har inte ett antal händelser som man minns extra påtagligt? Det torde vara en del av vår mänskliga hjärnas natur, även om den faktiska påverkan eller möjlighet till påverkan av utfallet som man som kliniker haft i situationen egentligen kanske relativt liten jämfört med den påverkan man kan göra på ”vardagspatienterna” som man träffar dagligdags. Det jag menar med detta är att emotionell koppling ju inte alls behöver vara kopplad till nån slags ”objektiv relevans” i form av möjligheter att göra skillnad – istället handlar det om att vi är människor, där empati och känslomässiga aspekter är centrala för vår yrkesroll, och som därför oundvikligen också får konsekvenser för oss som vårdare. En inte alltför vild gissning är ju därför också att möjligheten att följa upp kan påverka saker som sjukskrivningstal, risk för compassion fatigue, m.m., utöver att det ter sig som en uppenbar begränsning för lärande i arbetet. Vill vi ha välmående personal som dessutom har möjlighet att utveckla klinisk erfarenhet i så hög takt som möjligt så borde vi vara angelägna om möjligheten att i efterhand ta reda på patientens outcome. Detta ter ju sig vara en självklarhet inom läkarprofessionen, och då lagstiftningen är densamma har jag ibland svårt att förstå att det ens är en fråga i ambulanssjukvården?

    Nåja… Det blev lite personliga utläggningar kring detta idag, och med det sagt så är dagens artikel utmärkt lördagsläsning.

    Caulfield, R.; Fethney, J.; Ogilvie, R.; Gullick, J.; Wiseman, T. “Sometimes my job is like doing a quiz but never getting the answers”: Emergency nurses’ experience of patient outcome ambiguity – a survey study. International Emergency Nursing 2026;87:101861. doi:10.1016/j.ienj.2026.101861
  • Who gets to be sick?

    Som trogna läsare vet går jag ibland ifrån de ”vanliga” vetenskapliga artiklarna och publicerar editorials etc. Idag är en sådan dag, då Batt m.fl. skriver en intressant text i Paramedicine som utmanar våra fördomar och vårt tänkande. De diskuterar de patienter som vi så ofta hör talas om som mångringare och eller illegitima (för-)brukare av ambulanssjukvårdens resurser. Och, diskuterar författarna, kanske är det inte patienterna det är fel på – utan systemet..? Den åsikten är kanske inte superkontroversiell, men författarna tar också detta vidare på ett bra sätt i en diskussion om vad som krävs för att ”förtjäna” ambulanssjukvård, vad som händer när vi misstror våra patienters berättelse och om det faktiskt kan vara så att vården ibland saknar det språk och den förståelse för tillståndens komplexitet som krävs för att förstå och hantera patientens sjukdom..? Det är lätt att avfärda det man inte förstår, vet hur man ska hantera eller som inte passar in i mallen… En bra text som påminner oss om komplexiteten i den uppgift vi är satt att genomföra och stimulerar till kritiskt tänkande!

    Batt, A. M.; Harring, A. K. V.; Bolster, J. L. Who gets to be sick?. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261497240
  • Paramedic Perspectives on Managing Agitation in Older Adults: A Descriptive Mixed-Methods Cross-Sectional Survey in Alberta, Canada

    Idag en lite intressant studie från Kanada som berör agitation hos äldre. Anledningen att jag finner den intressant rä att den diskuterar olika ”restraints”, typ fysisk fasthållning, som lösning på problemet – vilket enligt deltagarna i studien upplevdes vanligt. Detta är ju något som vi inte i någon högre grad ägnar oss åt i Sverige då lagen inte riktigt tillåter detta, men i enstaka fall kan jag ju uppleva att man hamnar i situationer där det faktiskt blir en fråga. Jag är med detta sagt lite fascinerad av att det låter som en så vanlig fråga för ambulanspersonalen i studien, och för mig var det intressant läsning utifrån detta, då jag tänker att det återspeglar olika kulturer, juridiska spelrum, osv. Jag vill inte verka dömande när jag skriver detta, för i studien framkommer ju också hur ambulanspersonalen reflekterar över hur de är otillräckligt utbildade för ändamålet, reflektion kring risker för fysisk och i ännu högre grad moralisk skada, osv. Det är bra ibland med andra perspektiv, helt enkelt, och det tycker jag denna studie gav…

    Shah, F. I.; Lee, R.; Reich, K.; Crowder, K.; VandenBerg, S.; Schonnop, R.; Ismail, Z.; Lang, E.; Holroyd-Leduc, J.; Lee, J. S.; McGillivray, M.; McLane, P.; Silvius, J. L.; Ewa, V.; Bakal, J.; Seitz, D. P.; Watt, J. A.; Hoben, M.; Blanchard, I. E.; Goodarzi, Z. Paramedic Perspectives on Managing Agitation in Older Adults: A Descriptive Mixed-Methods Cross-Sectional Survey in Alberta, Canada. The Journal of Emergency Medicine 2026;87:14-30. doi:10.1016/j.jemermed.2026.04.022
  • Fear of Being Judged: A Phenomenological Hermeneutical Study of Encountering Ambulance Staff When Living in Stigmatized Neighbourhoods

    Idag en ny artikel från Sara Björklunds forskning om stigmatisering och människor i utsatta områden, samt hur de upplever ambulanssjukvården. I detta fallet en kvalitativ undersökning som belyser att människor i dessa områden utöver en oro/rädsla för sin hälsa också tvingas hantera en oro att symtomen inte ska tas på allvar och att man ska dömas utifrån sin etnicitet, kultur eller helt enkelt området där man bor. Studien belyser också hur ett empatiskt agerande från ambulanspersonalen kan minska dessa negativa upplevelser, och istället skapa ett tryggt vårdmöte. Mycket intressant, relevant och beklagligt får väl bli sammanfattningen.

    Björklund, S.; Hagell, P.; Hagell, P. L.; Holmberg, M. Fear of Being Judged: A Phenomenological Hermeneutical Study of Encountering Ambulance Staff When Living in Stigmatized Neighbourhoods. Scandinavian Journal of Caring Sciences 2026;40(3). doi:10.1111/scs.70311
  • Empathy towards the older person in paramedic-led out-of-hospital healthcare: A scoping review

    Vad vet vi om empati i den prehospitala vården av den äldre patienten? Det frågade sig dessa australiska forskare och gjorde en scoping review. Ämnet har delvis berörts här innan och kanske framkommer inget supernytt, men jag lyfter artikeln då jag tror ämnet förtjänar mer forskningsfokus. Här finns också tydliga potentiella barriärer i resursslimmade organisationer, då exempelvis tid identifieras som viktig faktor för empatisk vård. Viktigt tänker jag att vi identifierar hur vi kan göra / bibehålla(?) vården effektiv och empatisk – inte det ena eller det andra.

    Tunks Leach, K. J.; Devenish, S.; Gupta, M.; Krygger, D.; Levett-Jones, T.; King, R. Empathy towards the older person in paramedic-led out-of-hospital healthcare: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.05.003