Tagg: Sömn

  • “Sometimes my job is like doing a quiz but never getting the answers”: Emergency nurses’ experience of patient outcome ambiguity – a survey study

    Möjligheterna att följa upp sitt arbete i ambulanssjukvården varierar ju i Sverige och har varit ett omdiskuterat ämne under åren. Därför tycker jag dagens studie är intressant, då den berör just ovissheten kring patientutfall hos akutsjuksköterskor och vad denna ovisshet medför. Studien är gjord i Australien och innefattade enkäter med både kvantitativt och kvalitativt innehåll. Trots att studien kommer från annan geografisk kontext så bedömer jag den som relativt överförbar på Sverige, och jag misstänker också att många delar är överförbara till ambulanssjukvård trots att studien är inriktad på akutsjuksköterskor. Innebörden av ovisshet kring patientens utfall torde vara likartad i pre- och intrahospital akutsjukvård. För svenska arbetsgivare, särskilt de som inte möjliggör uppföljning eller feedback på patientmöten, torde studien vara högintressant.

    Resultatet visar att ovissheten om patientutfall påverkade både professionella och personliga aspekter hos personalen. Ett stort fokus fanns på lärande och önskan att göra bättre i framtida fall – mer än tre fjärdedelar av respondenterna menade att det påverkade olika professionella aspekter. Mer än hälften att osäkerheten det påverkade nöjdheten med arbetet och hos nästan tre fjärdedelar fanns emotionella aspekter. Hälften uppgav att det också påverkade deras sömn. Författarna fann att extrema händelser påverkade emotionella delar extra mycket, och jag förstår det som att extrema händelser helt enkelt gavs extra (och kanske oproportionerligt) stor uppmärksamhet och därför medförde ett ännu större behov av uppföljning för att undvika negativa emotionella konsekvenser.

    Slutsatsen för mig blir att ”blindheten” kring outcome ter sig förödande för den professionella identiteten, men också att det är en viktig faktor för välmående och resiliens hos personalen. Att emotionella aspekter är en del av detta torde vara oundvikligt och något att hantera snarare än motverka, och att extrema händelser sticker ut ter sig naturligt. Jag menar… Vem har inte ett antal händelser som man minns extra påtagligt? Det torde vara en del av vår mänskliga hjärnas natur, även om den faktiska påverkan eller möjlighet till påverkan av utfallet som man som kliniker haft i situationen egentligen kanske relativt liten jämfört med den påverkan man kan göra på ”vardagspatienterna” som man träffar dagligdags. Det jag menar med detta är att emotionell koppling ju inte alls behöver vara kopplad till nån slags ”objektiv relevans” i form av möjligheter att göra skillnad – istället handlar det om att vi är människor, där empati och känslomässiga aspekter är centrala för vår yrkesroll, och som därför oundvikligen också får konsekvenser för oss som vårdare. En inte alltför vild gissning är ju därför också att möjligheten att följa upp kan påverka saker som sjukskrivningstal, risk för compassion fatigue, m.m., utöver att det ter sig som en uppenbar begränsning för lärande i arbetet. Vill vi ha välmående personal som dessutom har möjlighet att utveckla klinisk erfarenhet i så hög takt som möjligt så borde vi vara angelägna om möjligheten att i efterhand ta reda på patientens outcome. Detta ter ju sig vara en självklarhet inom läkarprofessionen, och då lagstiftningen är densamma har jag ibland svårt att förstå att det ens är en fråga i ambulanssjukvården?

    Nåja… Det blev lite personliga utläggningar kring detta idag, och med det sagt så är dagens artikel utmärkt lördagsläsning.

    Caulfield, R.; Fethney, J.; Ogilvie, R.; Gullick, J.; Wiseman, T. “Sometimes my job is like doing a quiz but never getting the answers”: Emergency nurses’ experience of patient outcome ambiguity – a survey study. International Emergency Nursing 2026;87:101861. doi:10.1016/j.ienj.2026.101861