Idag har jag läst en intressant svensk intervjustudie av Kauppi m.fl. Syftet var att utforska hur kliniskt verksam ambulanspersonal upplevde simulering med ”high fidelity”, framförallt utifrån realism och överensstämmande med verkligheten. Utan att gå för djupt in i resultatet så konkluderar författarna att studien påvisar värdet av noga konstruerade scenarion och vikten av psykologisk trovärdighet (fritt översatt) för att ge deltagarna en autentisk känsla och stimulera att de verkligen engagerar sig fullt ut i scenariot som om det vore verkligt. Det visade sig att användning av skådespelare snarare än dockor, att få göra hela arbetsflödet och en autentisk miljö var viktigare än att alla detaljer eller all utrustning var perfekt(a).

Jag tycker studien identifierar en del viktiga punkter och inte minst detta med arbetsflödet är intressant. Utifrån min erfarenhet som instruktör i ex.vis A-HLR och PEPP samt en del annan simulering så är det avgörande att skapa ett så komplett flöde som möjligt. Bara en sådan sak som att få larminfo som text, vilket omnämns i studien, snarare än återberättat av en instruktör, kan vara viktigt. För egen del kan jag inte låta bli att relatera till HLR-repetition vi körde under våren där vi samverkade med lokala simhallen och badvakterna och körde case på plats i simhallen, inklusive när patienter livräddades från botten. Deltagarna fick larmen i form av ett RAKEL-anrop och info på en inplastad lapp – inte perfekt och dynamiskt som på en skärm – men textbaserat och bättre än muntlig info från mig som instruktör. De hade en ambulans de fick köra fram och placera där de ville. Och de kom till en miljö där badvakter som samverkanspartners agerade och samverkade med deltagarna. Det är inget skryt, utan mer en parallell och ett konstaterande att jag drog många liknande slutsatser från detta utförande som också diskuteras i studien. Och jag kan ärligt säga att det var den överlägset mest realistiska simulering jag genomfört som reguljär träning vid upprepade tillfällen – annars har mer komplex scenarioträning mer varit ”one offs”. Studien förstärker mina intryck därifrån, och bekräftar vilka delar av scenarioträningen jag ska prioritera att förbättra framåt.

En sak jag måste säga att jag saknar i studien är dock information och diskussion om deltagarnas simuleringskompetens. Detta är ett begrepp som vi ofta pratar om i instruktörssammanhang, och som jag tror är en annan viktig komponent för lyckad simulering. Med simuleringskompetens menar jag vilken vana man har att simulera, gå in i rollen som aktör i ett scenario och utföra den realistiskt, trots vissa oundvikliga brister i miljön. Jag har inte evidens bakom detta, men jag hävdar att man med högt simuleringskompetenta kollegor kan få ut väldigt mycket av en väldigt enkel simulering med ”low fidelity”, medan man med mindre simuleringskompetenta kollegor kan få ut betydligt mindre, även om scenariot är av ”high fidelity”. En beskrivning av simuleringsvanan hos deltagarna vore därför en viktig del av settingen i min värld, och något man kan diskutera utifrån. Författarna nämner förförståelse utifrån tidigare simuleringar, men jag skulle nästan vilja påstå att graden av ”high fidelity” och simuleringskompetens i vissa avseenden är två faktorer i samma ekvation för en lyckad simulering, och att beroendet däremellan när man analyserar resultatet därför är väldigt starkt. Att deltagare simulerar regelbundet skulle jag personligen säga är starkaste faktorn för att framgångsrikt kunna simuleringsträna och dra med sig mycket lärdomar.

Oavsett, läsvärd studie om du arbetar med simulering för prehospital personal!