Idag har jag läst en fyra-rundors Delphi-studie från USA kring kontinuerlig kompetensutveckling/kompetenssäkring av ambulanspersonal, alltså: Hur man får ambulanspersonalen att bibehålla och utveckla sin kompetens även efter den initiala/grundläggande utbildningen. Jag uppfattar detta ämne som oerhört intressant, och något som grubblas över på varje ambulansstation runtom i landet. Deltagarna i studien enades om fem grundprinciper:
- Kompetensutvecklingens innehåll ska vara evidensbaserat.
- Kliniskt verksam ambulanspersonal måste ha en aktiv roll i att utveckla kompetensmodellen.
- Kompetensutveckling bör styras av kvalitetssäkrings-/kvalitetsutvecklingsdata från verksamheten, indikerande att kompetensutvecklingen ska riktas in på områden med vanligt förekommande uppgifter/problem.
- Bedömningen bör vara icke bestraffande och utvecklingsinriktad. Utbildningsinsatserna ska inte främst upplevas som kontroll eller sanktion.
- Kompetensmodellen måste vara praktiskt genomförbar och skalbar.
Utöver dessa grundprinciper identifierades fyra mer operativa strategier, som handlade om att använda simuleringsbaserade tillvägagångssätt, att se på kompetensutveckling som en process över tid, att använda sig av mikrolärande i vardagen och att använda sig av teknik i lärande.
Jag tycker det finns några intressanta punkter i detta. Evidensbasering kan tyckas vara en självklarhet, men min personliga uppfattning är att vi är dåliga på detta i ambulanssjukvården. Ofta finns en evidensbaserad bas någonstans, men genom alla år jag jobbat med utbildning har jag ofta saknat ett evidensbaserat resonemang – inte främst i det som lärs ut, utan mer i planeringen av vad/hur/varför. Här kommer även delen om QA-/QI-data in, vilket är intressant. I min verksamhet görs en del utbildningsinsatser utifrån områden identifierade via avvikelser, men ska jag vara ärlig så tror jag inte detta ger hela bilden av var behov finns. Allt återspeglas inte i avvikelser, oavsett om det borde göra det eller inte. En viktig del för att på allvar grunda utbildningar i data är således att samla in data. Vi pratar ofta om detta i HLR-sammanhang, ”att mäta för att veta”, och att det är grunden till förbättring. Här finns enorm förbättringspotential i ambulans-Sverige, misstänker jag!
Spännande studie med en del tänkvärda riktningar. Hur många ambulansorganisationer i Sverige har ens en väl genomarbetad utbildningsstrategi av det här slaget, där man snarare än att lista ett gäng konceptutbildningar diskuterar strategiska punkter såsom de presenterade ovan? Vad utbildning i verksamheten ska grundas på, vilken slags utbildningsfilosofi (lärande, ej bestraffande!) utbildningarna ska grunda sig på, osv? Här finns chanser att skapa något mer grundat, genomtänkt, skulle jag säga! Iallafall i den organisation där jag arbetar (och länge varit del av vår utbildningsgrupp, till relativt nyligen)…
Glad midsommar, särskilt till er som jobbar! ☀️⛰️🌊🌸🌻🌳
(Sjukt att jag har gjort detta VARJE dag sen nyår, för övrigt…! 🙈🚑☀️❄️)