Tagg: Patientsäkerhet

  • Prehospital qualitology – towards a harmonised conceptual framework for prehospital care quality and its evaluation

    Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…

    Pap, R.; McManamny, T.; Lloyd, R.; Blanchard, I.; King, R.; Coster, J. Prehospital qualitology – towards a harmonised conceptual framework for prehospital care quality and its evaluation. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261475270
  • The Prevalence of Adverse Events After Prehospital Neuromuscular Blockade-Assisted Airway Management

    Idag en intressant studie från USA, där benägenheten att intubera prehospitala patienter fortfarande tycks väsentligt högre än i Sverige. Hos var fjärde patient som muskelrelaxerades och intuberades inträffade en avvikelse i form av antingen hypoxi, hypotension eller bradykardi inom tio minuter efter muskelrelaxering. Åtgärden är ju ovanligare här och kompetenserna annorlunda, men det vore intressant med motsvarande siffror från svensk kontext.

    Spigner, M. F.; Green, A.; Naas, C. J.; Pojar, D.; Hughes, S.; Martinek, A.; Wang, H. E. The Prevalence of Adverse Events After Prehospital Neuromuscular Blockade-Assisted Airway Management. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2713128
  • CHARACTERISTICS OF RESPONSES FROM AN AUSTRALIAN EMERGENCY MEDICAL SERVICE THAT RESULTED IN NON-CONVEYANCE: A RETROSPECTIVE CROSS-SECTIONAL STUDY

    Nästan hälften av de icke-transporterade patienterna larmades ut som högsta prioritet i denna australiska studie. Hur ser det ut i Sverige? Intressant också att vanligaste huvudsymtomet hos icke transporterade patienter var smärta.

    King, R.; Lord, B.; Flanagan, B.; Obrescu, F. CHARACTERISTICS OF RESPONSES FROM AN AUSTRALIAN EMERGENCY MEDICAL SERVICE THAT RESULTED IN NON-CONVEYANCE: A RETROSPECTIVE CROSS-SECTIONAL STUDY. International Journal of Paramedicine 2026;15:153-166. doi:10.56068/EEGN4929
  • Agreement between EMS provider-assigned prehospital triage and initial emergency department triage in pediatric and adult EMS-transported encounters: A retrospective observational study

    Triage och reliabilitet samt agreement i dessa bedömningar har blivit lite av ett tema på sistone, så varför inte fortsätta på det när nu ytterligare en studie på temat dyker upp..? Från Sverige och Kanada blickar vi idag vidare mot Korea, där den nationella Korean Triage and Acuity Score använts på akutmottagningarna sedan 2016, men först nyligen implementerats för ambulanssjukvården i något som kallas Pre-KTAS. I denna retrospektiva studie omfattande 4.729 fall tittar författarna på överensstämmelse mellan den prehospitala och den intrahospitala bedömningen, uppdelat på vuxna patienter respektive pediatriska. I korthet fann de att överenstämmelsen var 47.7% för pediatriska patienter med tonvikt på att barnen fick högre prehospital triage samt 52.8% för vuxna patienter, med motsatt tonvikt mot att de vuxna fick lägre pre- än intrahospital triage. Nu är systemet nyimplementerat prehospitalt, och man kan tänka sig att denna studie är en viktig del i ett förbättringsarbete framåt för att öka överensstämmelsen, men om man lägger denna studie till de två tidigare studier jag nyligen läst på temat så får man nog bara konstatera att det finns stora förbättringspotentialer. Jag tänker också att detta är något man måste vara medveten om, då triage är ett oerhört starkt verktyg som kan ha enorm impact på patientens omhändertagande tidigt i vårdkedjan. Något som jag tycker vore intressant är en studie fokuserad på utvecklingen av patienternas triage över tid. Med vilka intervall följs triagen upp? Hur ofta ändras prioriteten vid uppföljning? Hur ofta beror denna ändring på faktiska ändringar i patientens tillstånd, och hur ofta beror det på interrater-skillnader i användningen av triagesystemet? Detta blir ju oerhört intressant ur riskperspektiv utifrån att det verkar relativt svårt, sett till flera olika system, att uppnå hög (interrater-)reliabilitet, vilket jag tänker stärker vikten av tät uppföljning.

    Kim, M.; Moon, H. S.; Paek, S. Agreement between EMS provider-assigned prehospital triage and initial emergency department triage in pediatric and adult EMS-transported encounters: A retrospective observational study. PLOS One 2026;21(7):e0352969. doi:10.1371/journal.pone.0352969
  • A randomised study on the comparative performance of German paramedics after technical versus non-technicalskills training

    Ger träning av icke-tekniska färdigheter samma, bättre eller sämre effekt på teamprestationen som träning av tekniska färdigheter, i ett case där patienten söker för respiratoriska besvär? Ungefär detta har ett tyskt forskarlag undersökt i en randomiserad interventionsstudie på ambulanspersonal som inte är läkare, d.v.s. EMTs och paramedics/advanced paramedics. I bakgrunden kan nämnas att Tyskland år 2014 reformerade yrkesrollerna, där bl.a. advanced paramedics med en 3-årig utbildning infördes. Jag tolkar rollerna och denna bakgrund som delvis relevant för utfallet, och mer får man läsa i artikeln. Resultatet visade iallafall att det inte fanns någon större skillnad, när man analyserade time-key-item-product score vid simulerade scenarion sex månader efter träningen. Mer än hälften av teamen utförde 75% av de förväntade procedurerna (oavsett studiearm) och checklistor användes i låg grad. Nu undersöker ju inte studien checklistors effektivitet, men jag uppfattar att författarna konkluderar att ambulanssjukvården behöver mer checklistor för att säkerställa att rätt åtgärder utförs. Om man har koll på forskingen om patientsäkerhet är det ju lite att slå in en öppen dörr, så lämnar den diskussionen därhän. Däremot är det såklart intressant att skillnaden mellan grupperna är så låg. Jag tolkar inte detta så mycket som att träning av varken tekniska eller icke-tekniska färdigheter skulle vara oviktig, utan snarare dels som att en dags träning följt av ett halvårs uppehåll kanske indikerar en för låg träningsdos – att man måste träna och repetera oftare..? Men jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till tidigare forskning jag läst som indikerar att mer omfattande utbildning (alltså den mer omfattande grunden, ex.vis advanced paramedic, specialistsjuksköterska, osv) kanske påverkar mer än vad små, korta interventioner gör..? För egen del kan jag uppfatta att vi ibland internutbildar ihjäl oss i ambulanssjukvården. Jag vill inte tala emot någon utbildning, men min egen hypotes är att vi ska ha en hög grundläggande kompetensnivå som krav i verksamheten, komplettera detta med vardagliga och regelbundna övningar såsom mikroövningar etc som ger oss hög frekvens kring både technical och non-technical skills, samt såklart med rena patientsäkerhetsåtgärder såsom checklistor, kognitiva hjälpmedel, påminnelser i journalsystem, osv. Det utesluter såklart inte intern-/konceptutbildningar (som är bra för att höja lägstanivå och lära in algoritmer), men ska vi internutbilda fram allt i ambulanssjukvården så kommer vi inte hinna göra annat…

    Så, innevarande studies resultat är säkert högt beroende av kontext och metod, men jag tycker den väcker intressanta funderingar kring hur vi stärker kompetensen i ambulanssjukvården, och vad som organisatoriskt krävs…

    Eismann, H.; Halsen, J.; Robert, M.; Flentje, M. A randomised study on the comparative performance of German paramedics after technical versus non-technicalskills training. GMS Journal for Medical Education 2026;43(5). doi:no-doi-available
  • Inter-rater agreement of CTAS between paramedics and emergency department nurses

    Idag har jag läst en retrospektiv studie av interbedömarreliabilitet mellan paramedics och mottagande akutsjuksköterskor för triagesystemet CTAS (Canadian Triage and Acuity Scale). Totalt inkluderades 188.222 patienter från åren 2018-2022, där både CTAS-bedömning vid avfärd från hämtplats (paramedic) samt vid ankomst till akutmottagning (akut-ssk) fanns registrerade. Författarna beräknade angav en överensstämmelse om 68,7% och en viktad Cohen’s kappa på 0,53. För de mest akuta patienterna (CTAS 1) var överensstämmelsen dock bättre, 0.66, medan CTAS 4 endast hade 0,3 och CTAS 5 hade 0,34. Intressant är att i oeniga fall var triagen som akutsjuksköterskan gav patienten oftast högre, vilket ju ter sig lite oroväckande. För egen del tänker jag att det mest naturliga vore det omvända, då patienten torde kunna fått behandling och faktiskt förbättrats under transporten till sjukhuset. Vid flera dokumenterade medicinska tillstånd hos patienten var övrensstämmelsen också sämre, indikerande att komplexa tillstånd är svårare att triagera.

    Jag tycker det är lite intressant att jämföra detta mot SATS-studien av Deshayes et al från min egen region som jag skrev om för några veckor sedan. Jag tolkar det som att Ferron et al ser aningens mer positivt på sitt resultat, men i stora drag skulle jag säga att bristerna ter sig ganska likvärdiga. Att de mest kritiska patienterna är lätta att triagera lika torde inte vara någon stor skräll. Det är ju de tveksamma och inte uppebart dåliga fallen som vanligtvis är svåra. Sammantaget pekar det hela, som jag också resonerade lite om då, på att prehospital triage är svår att uppnå hög reliabilitet i och särskilt då vid måttligt akut sjuka patienter. Ska vi förlita oss på triagesystem i det prehospitala fältet är min övertygelse att vi behöver forska mycket mer på dem och tänka mer kritiskt. Det som stämmer i en sjukvårdskontext behöver inte stämma i en annan. Vi måste även tänka kritiskt kring triagesystemet i alla sammanhang. Vid avvikelseutredningar rörande fördröjd behandling etc så borde en punkt att utreda automatiskt vara huruvida triagesystemet kunde ha bidragit till att fånga upp patienten. Jag har ingen aning hur det funkar på annat håll, men där jag arbetar skulle jag säga att finns en bit kvar på det området… Läsvärd artikel, särskilt som jämförelse mot nämnda SATS-artikel!

    Ferron, R.; Strum, R. P.; Worster, A.; Agarwal, G.; Miller, P. Q.; Bielska, I. A. Inter-rater agreement of CTAS between paramedics and emergency department nurses. Paramedicine 2026. doi:10.1177/27536386261461783
  • AI-enhanced ECG for acute coronary syndrome triage: A state-of-the-art review

    Jag har inte fått något hårt slag i huvudet även om man kan tro det, här kommer nämligen ännu en uppdatering kring AI i enlighet med gårdagens tema 🙂 Dagens studie är en review kring AI-baserad prehospital EKG-tolkning, och hur denna kan användas för att aktivera PCI-flöde samt utesluta akut hjärtinfarkt (det senare i kombination med högkänsligt troponin). Jag skriver ingen lång text om resultatet idag, men summan är iallafall att författarna ser AI-tolkning av EKG som en lämplig second opinion i klinisk verksamhet gällande inklusion till koronarangiografi samt för uteslutande av akut hjärtinfarkt – det senare om det kombineras med högkänsligt troponin för att uppnå tillräcklig sensitivitet (>99%). AI-tolkning av EKG bör dock enligt författarna även fortsatt ses som ett verktyg under utveckling, och stora randomiserade studier behövs för att säkerställa att sensitiviteten är tillräcklig i stora och heterogena populationer.

    Garg, K.; Bhanushali, V.; Gautam, N.; Sawalha, K.; Rana, A.; Agrawal, A.; Spraggins, R. F.; Bruich, L.; Alhwarat, B.; Almasri, M.; Saucedo, J. F.; AbuHalimeh, A.; Tayal, B.; Rahman, F.; Al'Aref, S. J. AI-enhanced ECG for acute coronary syndrome triage: A state-of-the-art review. Cardiovascular Revascularization Medicine 2026. doi:10.1016/j.carrev.2026.06.015
  • Comparative performance of manual triage systems and ML models in predicting clinical outcomes among patients transported to the emergency department by emergency medical services

    Jag har ju kanske varit lite AI-skeptiker i många avseenden här på prehospitalt (även om jag använder AI en del i vardagen och även driver mycket av funktionaliteten när jag lägger ut inlägg här med AI för att göra det tidseffektivt). Iallafall, idag kommer ändå en studie på maskinlärande och hur detta kan användas för triage och/eller förutsägande av kortsiktiga negativa outcomes (mortalitet eller intensivvårdsbehov) hos prehospitala patienter. Författarna triagerade patienter med tre olika triagesystem (Manchester Triage System, Emergency Severity Index och Turkish Ministry of Health Triage System) och jämförde med den prediktiva kapaciteten hos olika maskininlärningsmodeller baserade på Random Forest, Gradient Boosting Machine och CatBoost. Det senare är kanske grekiska, men det intressanta är att maskininlärningsmodellerna uppvisade bra prestanda med AUROC >0.8. Det gick inte att påvisa att maskininlärningen var signifikant bättre än den manuella triagens förmåga att identifiera negativ outcome, men inte heller sämre. Författarna argumenterar alltså för att maskininlärningsmodeller kan utgöra ett gott tillskott som ”second opinion” till vanlig triage. Detta är något jag själv definitivt tror på som framtiden, att integrera AI i våra ambulansjournalsystem för att föreslå tänkbara differentialdiagnoser och minska risken att något i patientens tillstånd förbises exempelvis i triage. Beslutet på klinikern, men med stöd av AI. Tekniken finns ju, så det är nästan förvånande att det inte redan är här!?

    Selvi, H.; Kalafat, U. M.; Fettahoğlu, S.; Fettahoğlu, S. T.; Yeniyurt, B.; Güner, M.; Bala, E. D.; Basa Kalafat, A. F.; Tapkan, R. B.; Doğan, S. Comparative performance of manual triage systems and ML models in predicting clinical outcomes among patients transported to the emergency department by emergency medical services. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01595-8
  • Pain has limited predictive value for fractures following falls in older people: insight from a retrospective study

    Idag har jag läst en studie om hur smärta i olika regioner, identifierat av undersökande läkar på akuten, korrelerar mot tecken på faktiska frakturer i området efter lågenergitrauma. I korthet kan man säga att smärta i ett område i hög grad korrelerade mot att patienten fick röntgenundersökning av aktuellt område, särskilt stark var denna korrelation för halsrygg (0.99). Som prediktor för fraktur var smärtan dock begränsad; i revben/thorax och bäcken var sensitiviteten hög (0.98) – indikerande att de flesta med fraktur hade dokumenterad smärta. I bröstrygg var siffran dock bara 0.78. Specificiteten var också låg, säsmst i bäcken med 0.09 till 0.47 i bröstryggen. Således hade alltså många utan fraktur också smärta, och några med fraktur i bröstryggen hade inte smärta… Uttryckt i likelihood ratio var sambandet mellan smärta och fraktur svagt och area under the curve (AUC) var mellan 0,51-0,62 – d.v.s. nära slump-värde. Frånvaro av smärta tycktes ha ett något starkare samband med frånvaro av fraktur, däremot finns en osäkerhet i detta eftersom det kan ha funnits patienter utan smärta som ej bilddiagnosticerats och därmed ej inkluderats i studien.

    Vad innebär detta för ambulanssjukvården? Jo, studien är som sagt från akuten och baseras på undersökningar av läkare samt bilddiagnostik, men jag tänker att den säger en del om att smärta är ett osäkert tecken, att vi behöver vara relativt inklusiva för att inte missa frakturer, och att vi därmed kommer inkludera många patienter med smärta men utan frakturer till vidare undersökningar… Särskilt bröstrygg tycks vara ett område att vara försiktig med, där risken att missa en fraktur pga avsaknad av smärta är högre. Kanske kan fynden i någon mån relateras lite till gårdagens studie om bäckengördel, i form av att den berör svårigheten med diagnostik av frakturer..?

    Pedersen, V.; Lampart, A.; Wania, R.; Arnold, I.; Maeder, N.; Niedermeier, S.; Stahl, R.; Trumm, C.; Kammerlander, C.; Boecker, W.; Nickel, C. H.; Bingisser, R.; Klein, M. Pain has limited predictive value for fractures following falls in older people: insight from a retrospective study. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01644-2
  • Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review

    Dagens studie är svensk och rör akutmottagningar. Dessa existerar ju dock i relativt nära symbios med ambulanssjukvården, så jag tänker att berättigandet att ta upp studien här på prehospitalt är stort. Den aktuella studien är en systematisk översikt som undersöker kliniska nyttor och risker med att samlokalisera akutmottagningar med primärvårdsdrivna alternativ, typ närakut/familjeläkarjour, där alla patienter triageras i samma triagefunktion och sedan hänvisas till respektive enhet. Författarna har valt att endast inkludera studier med kontrollgrupp, och de viktigaste utfallen var mortalitet och allvarliga negativa händelser. Andra utfall var vistelsetid på akuten, tid till läkare, patientnöjdhet, resursanvändning, oplanerade återbesök m.m. Dessvärre visade sig evidensläget vara mycket begränsat. Trots en bred sökning i ett antal databaser uppfyllde endast en studie inklusionskriterie. Detta var en studie från barnakuten i Malmö, där jämförelser före- och efter implementering av en primärvårdsenhet gjorts. I den studien minskade vistelsetiden på akuten efter införande av närakut, inte fullt en halvering men närapå… Evidensstyrkan bedöms dock som mycket låg, och de mest centrala utfallen rörande säkerhet i form av mortalitet och allvarliga negativa händelser saknades i studien. Sammantaget så skiljer sig de studier som finns på området väldigt mycket åt, och håller varierande kvalitet. Det tycks finnas en tydlig kunskapslucka kring vilka kliniska fördelar och risker som finns med att samlokalisera primärvårdsdriven närakut med akutmottagningar. Mer studier tycks behövas. Jag tänker att en design med interrupted time series där man jämför upprepade mätpunkter (så trender kan identifieras) före och efter ett införande, kanske är ett alternativ…? Eller klusterrandomisering? Även författarna diskuterar såklart detta, ska sägas, och det som är solklart är att mer kunskap behövs. Detta är ju ändå ett vanligt förekommande fenomen, så rent samhällsekonomiskt är det lite sjukt att det inte är mer beforskat…

    Wennman, I.; Habbouche, S.; Holmqvist, L.; Lindkvist, B.; Lindman, I.; Magnusson, C.; Svensson, P.; Wartenberg, C. Clinical benefits and risks of emergency departments with or without co-located primary care-driven urgent care centers: A systematic review. International Emergency Nursing 2026;86:101794. doi:10.1016/j.ienj.2026.101794