Tagg: Patientsäkerhet

  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences

    Vad passar väl bättre än att kicka igång helgen med en artikel på hjärtstoppstemat? Återigen är det kvalitativt, och denna gång berör studien jämlik hjärtstoppsvård, där författarna intervjuat (semi-strukturerat) 12 läkare och sjuksköterskor om ämnet, för att sedan använda tematisk analys.

    Hjärtstoppsvården uppfattades i stora delar jämlik, där den algoritm-/protokolldrivna vården vid hjärtstopp som jag tolkar det gav en fördel i att man gjorde lika för alla. Vad som däremot också diskuterades var en etisk problematik främst kopplad till ålder, där osäkerheten (kring patientens möjlighet att tillgodogöra sig behandlingen?) kunde skapa frågetecken. Även i denna studie nämns strukturerad reflektion efter händelsen, vilket respondenterna tyckte var viktigt men vilket också sällan förekom. Detta är i mitt tycke en stor brist, men föga oväntad och det är knappast lokalt bundet utan förekommer nog i väldigt många kontexter. Hjärtstoppsvård är ett kvalificerat teamarbete, och det borde vara rutin och mer eller mindre obligatoriskt att inom verksamheten ha rutiner för strukturerad reflektion och erfarenhetsinhämtning efteråt. Det behöver inte vara omfattande tidsmässigt alltid, men det bör inte förbises. Med detta välkomnar jag helgen och rekommenderar läsning av denna fina, svenska artikel!

    Årestedt, L.; Israelsson, J.; Agerström, J.; Årestedt, K.; Bremer, A. Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences. BMC Medical Ethics 2026;27(1). doi:10.1186/s12910-026-01428-0
  • Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application

    Jag har tyvärr inte tid att skriva så lång text idag, pga lite mycket andra engagemang för stunden. Men det ska inte drabba dagens lästa artikel, som är en intressant studie med Delphi-approach (expert-konsensus) för att skapa en warning score syftande till att identifiera försämring hos gravida eller nyligen gravida kvinnor, där varningstecknen kan vara mer subtila än annars. Resultatet blev ett verktyg som testades på 251 patienter och jämfördes med NEWS2. Av dessa patienter fick 92.5% (n=172) NEWS2<5. Av de 172 hade dock 86% minst en röd flagga i det nyutvecklade verktyget. Sammantaget intressanta resultat, men betydligt mer forskning krävs naturligtvis för att validera verktyget. Jag har inte kommit i kontakt med ett dylikt verktyg tidigare, men kanske är det ett relevant sätt att kvalitetssäkra vården av denna grupp?

    Main, C.; Shaw, J.; Burgess, L.; Heys, S.; Rhind, S.; Kelly, T. Prehospital assessment of perinatal patients by ambulance clinicians: development, implementation, review and national application. International Journal of Emergency Medicine 2026;19(1). doi:10.1186/s12245-026-01158-5
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study

    Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.

    Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.

    Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!

    Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?

    Fothergill, R.; Dodd, M.; Clayton, T.; Mellett-Smith, A. Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315
  • Make compassion visible in emergency medicine again

    Här kommer artikel 101 och vet ni vad det fina är? Jo, att när man är sin egen publicist får man publicera vad man vill 🙂 Skämt åsido, detta är en lite annorlunda text och den bidrar inte med ny vetenskaplig kunskap. Den är däremot ett seriöst och tänkvärt debattinlägg från BMJ Opinion, som jag tycker är kan vara ett tänkvärt avstamp in i 1XX-eran här på Prehospitalt. Rent specifikt är texten primärt riktad mot akutmottagningskontext, men jag skulle säga att den har implikationer på hela akutsjukvården. När man jobbar med människor gäller det att ibland stanna upp och fundera, och jag tycker Iain Beardsells inlägg här är relevant och inte ett vanligt bittert inlägg i vårddebatten. Det bidrar till reflektion om compassion fatigue-begreppet och hur vi kanske på ett sätt ”missbrukar” detta – även om missbrukar är ett hårt ord… Lika mycket som jag uppskattar vetenskap och artiklar med ny kunskap (som ju med god grund kan sägas utgöra nästan exakt 99% av Prehospitalt), lika övertygad är jag att en god vård också kräver etisk reflektion kring våra arbetsuppgifter och det system vi är del av. Där är dagens artikel ett fint bidrag! Ta med det som en karamell att suga på in i fredagen, så ska jag se till att det dyker upp minst en hjärtstoppsartikel under helgen! 🙂

    Beardsell, I. Make compassion visible in emergency medicine again. BMJ 2026;393:s667. doi:10.1136/bmj.s667
  • Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study

    Idag är ingen vanlig dag för här kommer den hundrade (100!!!) studien på Prehospitalt. Jag vill minnas att jag tjuvstartade den 31 december 2025, så det skulle i så fall innebära den 99:e artikeln för 2026. Ska jag vara helt ärlig trodde jag nog inte jag skulle kunna hålla sviten obruten så länge, men så blev det och nu satsar jag vidare i den mån det är möjligt mot 365 (eller 366 snarare då)! Om man ska fira ska man väl göra det med en extra intressant artikel, eller hur? 🙂 Att jag dessutom skriver dagens text på en hotellrestaurang med en kall öl i handen, då jag råkar vara i Linköping som är sätet för mina doktorandstudier, ger det hela en ytterligare festlig inramning (iallafall för mig). Så, vad bjuder dagens artikel på?

    Jo, den är helsvensk av Fredrik Alm, Lisa Kurland och Karin Hugelius – och vad glatt överraskad jag blev av att läsa den. Den berör en oerhört prioriterad fråga, nämligen våra mångåkare – eller ”frequent users” – vilket kanske klingar lite bättre. Den som hängt med minns att jag nån gång de senaste 100 dagarna skrivit om frequent users bl.a. i norsk alarmeringskontext, men här får vi oerhört intressanta karaktäristika som kan lära oss mer om gruppen (eller snarare grupperna). Författarna har gått igenom 73.461 ambulansuppdrag i Örebro län under tidsperioden 2020-2022, med totalt 41.407 unika patienter. De har sedan undersökt hur många av dessa som var återkommande, hur många gånger de återkom, och karaktäristika för grupperna som de delade in utifrån non-frequent (<4 uppdrag inom 365 dagar), moderate frequent (4-11 uppdrag inom 365 dagar) och high frequent (12+ uppdrag inom 365 dagar). Vad fann de då?

    • Av de 41.407 patienterna var 7.9% moderate frequent och 0.5% high frequent.
    • Dessa totalt 8.4% frekventa patienter stod för 29% (!!!) av alla ambulansuppdrag under perioden, att jämföra med resterande 91.6% av patienterna som stod för resterande 71% av ambulansuppdragen.
    • Ambulansuppdrag med frekventa patienter involverade oftare andningsbesvär (17.8% vs 11.6%,p<0.001), kramper (4.2 vs 2.1%, p<0.001) och buksmärta (10.5% vs 8.7%, p<0.001) än de med icke frekventa patienter.
    • Frekventa patienter var äldre än icke frekventa (median 75 år vs 62 år, p<0.001)
    • Frekventa patienter hade högre triagenivå än icke frekventa och 77.7% resulterade i transport till akutmottagning.
    • High frequency-uppdrag (dvs. övre 0.5%-en) rörde i högre grad än moderate frequency-uppdrag psykiatri (6.2% vs 2.1%, p<0.001) och intoxikationer (5.3% vs 2.0%, p<0.001). De resulterade oftare i transport till psykiatrisk akutmottagning (3.4% vs 1.4%, p<0.001) eller hänvisning till egenvård (24% vs 16.1%, p<0.001).

    Jag vill börja med att flagga för att ovan i hög grad är en sammanfattning av resultatdelen i författarnas abstract, eftersom siffrorna är så intressanta att jag inte vill utelämna dem. Jag finner det oerhört intressant hur dessa siffror både bekräftar och krossar det jag uppfattar som vanliga fördomar hos ambulanspersonal. Att de högfrekventa topp 0.5% patienterna har en hög andel psykiatriskt relaterade uppdrag och intoxer matchar nog mångas fördomar, medan jag framförallt finner den moderata delen intressant. Här påvisar studien en sannolikt mycket utsatt grupp patienter som är svårt sjuka, har stora vårdbehov och i hög grad också bedöms rejält sjuka av oss i ambulanssjukvården – men som lätt sveps med i våra svepande resonemang om ”mångåkare”. Vi får också en indikation om att lösningen på akutsjukvårdens problem kanske inte i så hög grad är att diskutera en stor klump patienter som söker akutsjukvård frekvent och i onödan (vilket ofta tycks populärt), utan studien pekar ju – utan att specifikt ha undersökt den aktuella frågan – mot att en stor andel av de frekvent sökande patienterna i högsta grad har ett relevant, akut vårdbehov. Kanske kan en del av dessa hanteras på annat sätt än i akutsjukvården – inte minst i den översta halva procenten – men många av de övriga kan det förmodligen inte. Detta är sannolikt den verklighet vården har att förhålla sig till, istället för att kritisera patienterna för deras sökbeteenden som tom våra myndigheter tycks lägga sin energi på. Nu önskar jag mest bara ännu mer högupplöst forskning på karaktäristika, och inte minst vilka interventioner som kan göra tillvaron bättre för dessa grupper samtidigt som det gör samhället och vården mer effektivt. För ingen människa vill såklart ringa ambulans 4+ gånger om året, det fattar ju de flesta!

    Nähä, nu nöjer jag mig… 🙂 In och läs, fira den 100:e med mig!

    Alm, F.; Kurland, L.; Hugelius, K. Frequent users of the ambulance service in a Swedish region: a retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01551-2
  • Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis

    Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.

    Bhatt, N. R.; Al-Qudah, A. M.; Bielanin, J.; Musunur, S.; Martin-Gill, C.; Guyette, F. X.; Doheim, M. F.; Starr, M. T.; Rocha, M.; Al-Bayati, A. R.; Nogueira, R. G. Prehospital Trauma Labeling Delays Acute Stroke Reperfusion: A Matched-Pair Analysis. Stroke 2026;57(4). doi:10.1161/strokeaha.126.055131
  • Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care

    Idag kommer posten i sista minuten, och det beror på att jag ägnat dagen åt föreläsningar och diskussion kring forskningsetik, som del av mina studier. Så, vad passar väl bättre än en artikel kring etiska utmaningar i ambulanssjukvård? Inget tänker jag, så dagens artikel är en där författarna har utforskat olika handlingsalternativ i en etiskt utmanande omvårdnadssituation i ambulanssjukvården. Detta gjorde de genom att genomföra ett antal Ethics Case Reflection (ECR)-sessioner med ambulanspersonal utifrån metoden 6SM (6-step model), där de utgick från ett videoinspelat case (med skådespelare).

    Den trogne läsaren vet att jag tycker det är vanskligt att sammanfatta resultat från kvalitativa studier, och jag kan meddela att det i särskilt hög grad gäller en studie som tar sig an etiska dilemman och handlingsalternativ. Jag tänker därför inte göra detta med någon nämnvärd detaljnivå. Det som kan nämnas är att deltagarna uppfattade det etiska dilemmat i caset som framförallt rörande den äldre personens autonomi, och de identifierade ett ganska stort antal handlingsalternativ – som också var tämligen heterogena. Jag skulle säga att studien belyser hur etiskt komplex ambulanssjukvård ofta är, där man kommer in i en kritisk fas av människors liv, i vitt skilda situationer, och med bristande information ska fatta ett beslut där man samtidigt ofta är en ”spindel i nätet” som på något vis ska koordinera patientens väg in i alternativt vidare i vårdapparaten. Ofta behövs inte en enskild strategi för att göra detta, utan man behöver kombinera olika arbetssätt, strategier och idéer i ett komplext samspel där patientens vilja, närstående och vårdapparatens begränsningar alla på något sätt behöver beaktas för att resultatet ska bli bra. För egen del blev jag också nyfiken på ECR-konceptet. Jag är som tidigare omnämnts här på Prehospitalt en stark anhängare av strukturerad reflektion, och att tillämpa det på temat etiska dilemman ter sig både intressant och prioriterat med tanke på vårt arbetes komplexitet. Jag ser fram emot att läsa mer på etiktemat framöver!

    Bennesved, A.; Bremer, A.; Svensson, A.; Rantala, A.; Holmberg, M.; Björk, J. Ethical challenges and action alternatives: Case reflections in ambulance care. Nursing Ethics 2025. doi:10.1177/09697330251403138
  • Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study

    Idag har jag läst en intressant studie om den psykosociala arbetsmiljön i svensk ambulanssjukvård. Författarna har genom en webbaserad enkät fått sjuksköterskor på 42 olika stationer i 5 regioner att svara kring den psykosociala arbetsmiljön. Lite resultat:

    • 175 sjuksköterskor svarade. Medianålder var 42 år (spann 24-66 år), 56.8% var kvinnor och 72.2% hade en specialistutbildning, oftast i ambulanssjukvård (58.3%). Erfarenheten av arbetet var i median 13 år, med ett spann från 1-42.5 år. 44.9% jobbade i mindre städer/glesbygd, 33% i större städer och 22.2% i storstad med geografisk spridning över södra, mellersta och norra Sverige.
    • Occupational safety and health (OSH, jag avstår att översätta detta mått) ansågs av majoriteten vara god eller åtminstone okej, medan 24% svarade att det var dåligt. De som svarade ”dåligt” upplevde i högre grad mobbing och fysiskt våld än övriga.
    • Personal med mer än fem års erfarenhet rapporterade lägre möjligheter till professionell utveckling i arbetet. Äldre kollegor (50+) rapporterade att de fick mindre uppskattning för sitt arbete och de kände sig mindre rättvist behandlade i organisationen.
    • Mer än hälften av sjuksköterskorna (55.4%) hade utsatts för hot om våld under det senaste året – i princip uteslutande från patienter. Exponeringen för fysiskt våld var högre i storstäder (25.6%) och större städer (19%) än i mindre städer och glesbygd (7.7%).
    • Arbete i glesbygd/mindre stad var förknippat med mindre fysiskt våld, lägre kvantitativa krav och lägre tempo – än i större städer och storstad. Stress och utbrändhet var också vanligare i storstäder.
    • Mobbing rapporterades i 11.9% av fallen, främst från kollegor (81%) och i lägre grad från patienter eller i några fall chefer. 6.8% hade utsatts för sexuella trakasserier, mestadels från patienter (83.3%) och därefter från kollegor.

    Jag tycker studien var oerhört intressant att läsa, och här framkommer ju en del högaktuellt kring hot- och våldstemat och vår arbetsmiljö. Jag tycker dock inte det intressanta stannar där, utan insikterna kring mobbing och sexuella trakasserier har också högt värde. Särskilt intressant – utifrån kompetensfrågor, vilket intresserar mig – finner jag dock fyndet att personalen med fem års erfarenhet eller mer rapporterade låga möjligheter till professionell utveckling. Detta diskuteras också av författarna med konstaterandet att en utmaning för ledningen i ambulansorganisationer är att tillgodose professionell utveckling, så man inte förlorar erfarna medarbetare. Detta är ju knappast någon nyhet i svensk ambulanssjukvård 2026, men det är ändå nog så tänkvärt att detta också framkommer på forskningssidan.

    I slutändan får man se studien nyktert. Här presenteras viktiga problem såsom hot- och våldsfrågan, mobbing och professionell utveckling för erfarna, men man får även komma ihåg att många skattade faktorerna relativt högt i enkäten. Sen var svarsfrekvensen låg, så bias skulle kunna förekomma åt flera håll; både på så sätt att de mest missnöjda inte orkade svara – men också andra hållet att de mest missnöjda svarade för att uttrycka sitt missnöje..? Oavsett så är det en läsvärd studie för alla kollegor i ambulanssjukvården, och än mer för dig i chefs-/ledarposition!

    Glawing, C.; Kylin, C.; Karlsson, I.; Nilsson, J. Perceptions of registered nurses in the ambulance service in Sweden on their psychosocial work environment – A cross sectional study. International Emergency Nursing 2026;86:101798. doi:10.1016/j.ienj.2026.101798