Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Vad är kvalitet i prehospital vård? Sannerligen en fråga vi borde fundera mer över…
Artikeln föreslår ett harmoniserat ramverk som tydliggör vad ”kvalitet” innebär i modern prehospital vård och hur den kan utvärderas balanserat. Kvalitet definieras som flerdimensionell med säkerhet integrerad, och prioriteringar kan skilja mellan intressenter. Donabedians struktur–process–utfall används för att styra indikatorval, med varning för ensamma proxymått och utfall påverkade efter vårdfasen.
– Föreslår en flerdimensionell definition av prehospital vårdkvalitet där säkerhet är en kärndimension.
– Betonar att olika intressenter prioriterar kvalitetsdimensioner olika och kan vara mål för förbättringsinsatser.
– Rekommenderar balanserad mätning enligt Donabedians struktur–process–utfall och varnar för enstaka proxyindikatorer.
– Lyfter teknikens roll i hur kvalitet uppfattas, mäts och kan stödja kvalitetssäkring/förbättring.
Idag en intressant studie från USA, där benägenheten att intubera prehospitala patienter fortfarande tycks väsentligt högre än i Sverige. Hos var fjärde patient som muskelrelaxerades och intuberades inträffade en avvikelse i form av antingen hypoxi, hypotension eller bradykardi inom tio minuter efter muskelrelaxering. Åtgärden är ju ovanligare här och kompetenserna annorlunda, men det vore intressant med motsvarande siffror från svensk kontext.
Registerbaserad tvärsnittsstudie av 2023 års amerikanska NEMSIS-data som kartlade fysiologiska biverkningar efter prehospital luftvägshantering med neuromuskulär blockad (NMBA) hos vuxna utan hjärtstopp. Bland 11 525 fall hade 27,5% minst en biverkan inom 10 min: hypoxemi 25,0%, hypotension 15,0%, bradykardi 2,7% och EMS-bevittnat hjärtstopp 1,9%. Avvikande vitalparametrar före NMBA ökade risken tydligt.
– Cirka 1 av 4 fick hypoxemi/hypotension/bradykardi inom 10 minuter efter NMBA-assisterad luftvägshantering.
– Hypoxemi (25%) och hypotension (15%) var vanligast; hjärtstopp inträffade i 1,9% inom 10 minuter.
– Preexisterande hypoxemi/hypotension ökade oddsen kraftigt för motsvarande biverkan efter NMBA.
– Hälften av hypoxemi inträffade inom ~6 min och hälften av hypotension inom ~10 min efter NMBA.
Nästan hälften av de icke-transporterade patienterna larmades ut som högsta prioritet i denna australiska studie. Hur ser det ut i Sverige? Intressant också att vanligaste huvudsymtomet hos icke transporterade patienter var smärta.
Retrospektiv tvärsnittsstudie i en australisk ambulansverksamhet (2019–2020) som beskriver ärenden där patienter bedömdes men inte transporterades till sjukhus. Av 1
533
453 vuxna var 12,6% icke-transporterade. 43,7% prioriterades initialt som akuta utryckningar. Personer ≥65 år utgjorde 44%. Smärta var vanligast diagnos, och <1% hänvisades till alternativ vård.
– 12,6% av bedömda vuxna transporterades inte till sjukhus.
– Nästan hälften av fallen prioriterades initialt som akuta (ljud/ljus).
– Äldre (≥65 år) stod för 44% av icke-transport.
– <1% dokumenterades som hänvisade till annan vårdnivå trots icke-transport.
Triage och reliabilitet samt agreement i dessa bedömningar har blivit lite av ett tema på sistone, så varför inte fortsätta på det när nu ytterligare en studie på temat dyker upp..? Från Sverige och Kanada blickar vi idag vidare mot Korea, där den nationella Korean Triage and Acuity Score använts på akutmottagningarna sedan 2016, men först nyligen implementerats för ambulanssjukvården i något som kallas Pre-KTAS. I denna retrospektiva studie omfattande 4.729 fall tittar författarna på överensstämmelse mellan den prehospitala och den intrahospitala bedömningen, uppdelat på vuxna patienter respektive pediatriska. I korthet fann de att överenstämmelsen var 47.7% för pediatriska patienter med tonvikt på att barnen fick högre prehospital triage samt 52.8% för vuxna patienter, med motsatt tonvikt mot att de vuxna fick lägre pre- än intrahospital triage. Nu är systemet nyimplementerat prehospitalt, och man kan tänka sig att denna studie är en viktig del i ett förbättringsarbete framåt för att öka överensstämmelsen, men om man lägger denna studie till de två tidigare studier jag nyligen läst på temat så får man nog bara konstatera att det finns stora förbättringspotentialer. Jag tänker också att detta är något man måste vara medveten om, då triage är ett oerhört starkt verktyg som kan ha enorm impact på patientens omhändertagande tidigt i vårdkedjan. Något som jag tycker vore intressant är en studie fokuserad på utvecklingen av patienternas triage över tid. Med vilka intervall följs triagen upp? Hur ofta ändras prioriteten vid uppföljning? Hur ofta beror denna ändring på faktiska ändringar i patientens tillstånd, och hur ofta beror det på interrater-skillnader i användningen av triagesystemet? Detta blir ju oerhört intressant ur riskperspektiv utifrån att det verkar relativt svårt, sett till flera olika system, att uppnå hög (interrater-)reliabilitet, vilket jag tänker stärker vikten av tät uppföljning.
Retrospektiv observationsstudie med länkade ambulans- och akutmottagningsdata från ett universitetssjukhus i Sydkorea (feb–dec 2024) som jämförde prehospital triagenivå med initial ED-triage hos 4 729 EMS-transporter (1 242 barn, 3 487 vuxna). Exakt överensstämmelse var 47,7% hos barn och 52,8% hos vuxna; viktad kappa var 0,27 respektive 0,40. Avvikelser sågs främst mellan närliggande nivåer, och barn triagerades oftare högre prehospitalt.
– Måttlig/låg överensstämmelse mellan ambulans- och ED-triage, särskilt för barn.
– Störst diskrepans vid gränserna mellan nivå 2–3 och 3–4.
– Barn överskattades oftare prehospitalt; vuxna underskattades oftare prehospitalt.
– Närliggande triagenivåer kan vara fokus för pediatrisk utbildning och återkoppling.
Ger träning av icke-tekniska färdigheter samma, bättre eller sämre effekt på teamprestationen som träning av tekniska färdigheter, i ett case där patienten söker för respiratoriska besvär? Ungefär detta har ett tyskt forskarlag undersökt i en randomiserad interventionsstudie på ambulanspersonal som inte är läkare, d.v.s. EMTs och paramedics/advanced paramedics. I bakgrunden kan nämnas att Tyskland år 2014 reformerade yrkesrollerna, där bl.a. advanced paramedics med en 3-årig utbildning infördes. Jag tolkar rollerna och denna bakgrund som delvis relevant för utfallet, och mer får man läsa i artikeln. Resultatet visade iallafall att det inte fanns någon större skillnad, när man analyserade time-key-item-product score vid simulerade scenarion sex månader efter träningen. Mer än hälften av teamen utförde 75% av de förväntade procedurerna (oavsett studiearm) och checklistor användes i låg grad. Nu undersöker ju inte studien checklistors effektivitet, men jag uppfattar att författarna konkluderar att ambulanssjukvården behöver mer checklistor för att säkerställa att rätt åtgärder utförs. Om man har koll på forskingen om patientsäkerhet är det ju lite att slå in en öppen dörr, så lämnar den diskussionen därhän. Däremot är det såklart intressant att skillnaden mellan grupperna är så låg. Jag tolkar inte detta så mycket som att träning av varken tekniska eller icke-tekniska färdigheter skulle vara oviktig, utan snarare dels som att en dags träning följt av ett halvårs uppehåll kanske indikerar en för låg träningsdos – att man måste träna och repetera oftare..? Men jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till tidigare forskning jag läst som indikerar att mer omfattande utbildning (alltså den mer omfattande grunden, ex.vis advanced paramedic, specialistsjuksköterska, osv) kanske påverkar mer än vad små, korta interventioner gör..? För egen del kan jag uppfatta att vi ibland internutbildar ihjäl oss i ambulanssjukvården. Jag vill inte tala emot någon utbildning, men min egen hypotes är att vi ska ha en hög grundläggande kompetensnivå som krav i verksamheten, komplettera detta med vardagliga och regelbundna övningar såsom mikroövningar etc som ger oss hög frekvens kring både technical och non-technical skills, samt såklart med rena patientsäkerhetsåtgärder såsom checklistor, kognitiva hjälpmedel, påminnelser i journalsystem, osv. Det utesluter såklart inte intern-/konceptutbildningar (som är bra för att höja lägstanivå och lära in algoritmer), men ska vi internutbilda fram allt i ambulanssjukvården så kommer vi inte hinna göra annat…
Så, innevarande studies resultat är säkert högt beroende av kontext och metod, men jag tycker den väcker intressanta funderingar kring hur vi stärker kompetensen i ambulanssjukvården, och vad som organisatoriskt krävs…
Randomiserad studie av tyska ambulanssjukvårdarteams som fick årlig träning med fokus på antingen tekniska moment eller icke‑tekniska/CRM‑färdigheter. Sex månader senare bedömdes prestation i ett simulerat patientfall med TKIP‑score och incident management. Ingen signifikant skillnad sågs mellan grupperna. Checklistor användes sällan och över hälften klarade inte 75% av åtgärderna.
– Ingen signifikant skillnad i TKIP mellan teknisk träning och CRM/icke‑teknisk träning efter 6 månader.
– Incident management‑metoder användes inte mer i någon grupp; checklistor var ovanliga.
– Många team genomförde inte nödvändiga åtgärder; checklistor kan potentiellt stödja fullständighet.
– Icke‑tekniska färdigheter verkar ännu inte vara rutin och kan behöva tränas mer intensivt.
Idag har jag läst en retrospektiv studie av interbedömarreliabilitet mellan paramedics och mottagande akutsjuksköterskor för triagesystemet CTAS (Canadian Triage and Acuity Scale). Totalt inkluderades 188.222 patienter från åren 2018-2022, där både CTAS-bedömning vid avfärd från hämtplats (paramedic) samt vid ankomst till akutmottagning (akut-ssk) fanns registrerade. Författarna beräknade angav en överensstämmelse om 68,7% och en viktad Cohen’s kappa på 0,53. För de mest akuta patienterna (CTAS 1) var överensstämmelsen dock bättre, 0.66, medan CTAS 4 endast hade 0,3 och CTAS 5 hade 0,34. Intressant är att i oeniga fall var triagen som akutsjuksköterskan gav patienten oftast högre, vilket ju ter sig lite oroväckande. För egen del tänker jag att det mest naturliga vore det omvända, då patienten torde kunna fått behandling och faktiskt förbättrats under transporten till sjukhuset. Vid flera dokumenterade medicinska tillstånd hos patienten var övrensstämmelsen också sämre, indikerande att komplexa tillstånd är svårare att triagera.
Jag tycker det är lite intressant att jämföra detta mot SATS-studien av Deshayes et al från min egen region som jag skrev om för några veckor sedan. Jag tolkar det som att Ferron et al ser aningens mer positivt på sitt resultat, men i stora drag skulle jag säga att bristerna ter sig ganska likvärdiga. Att de mest kritiska patienterna är lätta att triagera lika torde inte vara någon stor skräll. Det är ju de tveksamma och inte uppebart dåliga fallen som vanligtvis är svåra. Sammantaget pekar det hela, som jag också resonerade lite om då, på att prehospital triage är svår att uppnå hög reliabilitet i och särskilt då vid måttligt akut sjuka patienter. Ska vi förlita oss på triagesystem i det prehospitala fältet är min övertygelse att vi behöver forska mycket mer på dem och tänka mer kritiskt. Det som stämmer i en sjukvårdskontext behöver inte stämma i en annan. Vi måste även tänka kritiskt kring triagesystemet i alla sammanhang. Vid avvikelseutredningar rörande fördröjd behandling etc så borde en punkt att utreda automatiskt vara huruvida triagesystemet kunde ha bidragit till att fånga upp patienten. Jag har ingen aning hur det funkar på annat håll, men där jag arbetar skulle jag säga att finns en bit kvar på det området… Läsvärd artikel, särskilt som jämförelse mot nämnda SATS-artikel!
Retrospektiv kohortstudie (2018–2022) av patienter transporterade av ambulans där CTAS satts av både ambulanspersonal och ED-triagesjuksköterska. Överensstämmelsen var högst vid CTAS 1 (78,8%, viktad kappa 0,66) men låg vid CTAS 4–5. Oenighet ökade med patientkomplexitet och vissa symtom; inga operativa faktorer var oberoende kopplade till oenighet.
– Högst överensstämmelse för mest kritiska patienter (CTAS 1), lägst för CTAS 4–5.
– Diskrepans ökade med fler medicinska tillstånd och vissa problem (t.ex. psykisk ohälsa, smärta/mjukdelsskada).
– Överensstämmelse ökade med högre patientålder och högre certifieringsnivå hos ambulanspersonal.
– Inga undersökta operativa faktorer (t.ex. belastning/fördröjning/destinationstyp) förklarade oenighet oberoende.
Jag har inte fått något hårt slag i huvudet även om man kan tro det, här kommer nämligen ännu en uppdatering kring AI i enlighet med gårdagens tema 🙂 Dagens studie är en review kring AI-baserad prehospital EKG-tolkning, och hur denna kan användas för att aktivera PCI-flöde samt utesluta akut hjärtinfarkt (det senare i kombination med högkänsligt troponin). Jag skriver ingen lång text om resultatet idag, men summan är iallafall att författarna ser AI-tolkning av EKG som en lämplig second opinion i klinisk verksamhet gällande inklusion till koronarangiografi samt för uteslutande av akut hjärtinfarkt – det senare om det kombineras med högkänsligt troponin för att uppnå tillräcklig sensitivitet (>99%). AI-tolkning av EKG bör dock enligt författarna även fortsatt ses som ett verktyg under utveckling, och stora randomiserade studier behövs för att säkerställa att sensitiviteten är tillräcklig i stora och heterogena populationer.
Översikten sammanfattar ny evidens för AI-förstärkt EKG vid triage av akut koronart syndrom. Den betonar skillnaden mellan att upptäcka akut kranskärlsocklusion (OMI) för snabb kateterlabbaktivering och att utesluta akut hjärtinfarkt, vilket kräver seriella högkänsliga troponiner. AI-EKG kan öka sensitiviteten för OMI och minska falsklarm, samt fungera som ”second opinion” med viktiga implementeringsrisker.
– AI-EKG kan förbättra detektion av OMI jämfört med standardtriage och minska falska kateterlabbaktiveringar.
– EKG ensamt kan inte utesluta akut MI; AI kan vara ett stöd ihop med hs-troponin och riskskattning.
– Föreslår ett ”Second Opinion”-upplägg där AI är beslutsstöd till klinikern.
– Implementering kräver hantering av bias, alert fatigue, dokumentation och risk för ökad digital ojämlikhet.
Jag har ju kanske varit lite AI-skeptiker i många avseenden här på prehospitalt (även om jag använder AI en del i vardagen och även driver mycket av funktionaliteten när jag lägger ut inlägg här med AI för att göra det tidseffektivt). Iallafall, idag kommer ändå en studie på maskinlärande och hur detta kan användas för triage och/eller förutsägande av kortsiktiga negativa outcomes (mortalitet eller intensivvårdsbehov) hos prehospitala patienter. Författarna triagerade patienter med tre olika triagesystem (Manchester Triage System, Emergency Severity Index och Turkish Ministry of Health Triage System) och jämförde med den prediktiva kapaciteten hos olika maskininlärningsmodeller baserade på Random Forest, Gradient Boosting Machine och CatBoost. Det senare är kanske grekiska, men det intressanta är att maskininlärningsmodellerna uppvisade bra prestanda med AUROC >0.8. Det gick inte att påvisa att maskininlärningen var signifikant bättre än den manuella triagens förmåga att identifiera negativ outcome, men inte heller sämre. Författarna argumenterar alltså för att maskininlärningsmodeller kan utgöra ett gott tillskott som ”second opinion” till vanlig triage. Detta är något jag själv definitivt tror på som framtiden, att integrera AI i våra ambulansjournalsystem för att föreslå tänkbara differentialdiagnoser och minska risken att något i patientens tillstånd förbises exempelvis i triage. Beslutet på klinikern, men med stöd av AI. Tekniken finns ju, så det är nästan förvånande att det inte redan är här!?
Prospektiv enkelsenterstudie av 899 vuxna EMS-transporterade till akutmottagningens röd zon jämförde tre ML-modeller (Random Forest, GBM, CatBoost) med manuella triagesystem (ESI, MTS, turkiskt system) för att förutsäga IVA-inläggning eller in‑hospital död (9,1%). ML nådde AUROC ≥0,80 och liknande/ibland högre AUPRC och kalibrering, men utan signifikanta skillnader mot manuell triage.
– Adversa utfall: IVA-inläggning eller sjukhusdöd inträffade hos 9,1%.
– ML-modellerna hade hög diskriminationsförmåga (AUROC ≥0,80) och god kalibrering i låg prevalens.
– Inga statistiskt säkerställda skillnader mellan ML och manuella triagesystem (p ≥0,05).
– SHAP pekade ut ålder och fysiologiska parametrar som viktigaste prediktorer.
Idag har jag läst en studie om hur smärta i olika regioner, identifierat av undersökande läkar på akuten, korrelerar mot tecken på faktiska frakturer i området efter lågenergitrauma. I korthet kan man säga att smärta i ett område i hög grad korrelerade mot att patienten fick röntgenundersökning av aktuellt område, särskilt stark var denna korrelation för halsrygg (0.99). Som prediktor för fraktur var smärtan dock begränsad; i revben/thorax och bäcken var sensitiviteten hög (0.98) – indikerande att de flesta med fraktur hade dokumenterad smärta. I bröstrygg var siffran dock bara 0.78. Specificiteten var också låg, säsmst i bäcken med 0.09 till 0.47 i bröstryggen. Således hade alltså många utan fraktur också smärta, och några med fraktur i bröstryggen hade inte smärta… Uttryckt i likelihood ratio var sambandet mellan smärta och fraktur svagt och area under the curve (AUC) var mellan 0,51-0,62 – d.v.s. nära slump-värde. Frånvaro av smärta tycktes ha ett något starkare samband med frånvaro av fraktur, däremot finns en osäkerhet i detta eftersom det kan ha funnits patienter utan smärta som ej bilddiagnosticerats och därmed ej inkluderats i studien.
Vad innebär detta för ambulanssjukvården? Jo, studien är som sagt från akuten och baseras på undersökningar av läkare samt bilddiagnostik, men jag tänker att den säger en del om att smärta är ett osäkert tecken, att vi behöver vara relativt inklusiva för att inte missa frakturer, och att vi därmed kommer inkludera många patienter med smärta men utan frakturer till vidare undersökningar… Särskilt bröstrygg tycks vara ett område att vara försiktig med, där risken att missa en fraktur pga avsaknad av smärta är högre. Kanske kan fynden i någon mån relateras lite till gårdagens studie om bäckengördel, i form av att den berör svårigheten med diagnostik av frakturer..?
Retrospektiv analys av 2882 äldre som sökt akuten efter lågenergifall och genomgått bilddiagnostik. Läkardokumenterade smärtbesvär var kopplade till att man beställde bilddiagnostik i aktuella regioner. Smärta hade hög sensitivitet men låg–måttlig specificitet; LR+ var låg och AUC 0,51–0,62. Smärta diskriminerar därför dåligt mellan fraktur och ej fraktur.
– Smärtbesvär ökade sannolikheten att bilddiagnostik beställdes för motsvarande kroppsregion.
– Smärta visade hög sensitivitet men låg–måttlig specificitet för frakturer i bålens skelett.
– Positivt prediktivt värde var begränsat (LR+ omkring 1,1–1,5) och AUC låg (0,51–0,62).
– Smärtfrånvaro gav måttligt–bra stöd mot fraktur i vissa regioner (LR- ned till 0,07).
Dagens studie är svensk och rör akutmottagningar. Dessa existerar ju dock i relativt nära symbios med ambulanssjukvården, så jag tänker att berättigandet att ta upp studien här på prehospitalt är stort. Den aktuella studien är en systematisk översikt som undersöker kliniska nyttor och risker med att samlokalisera akutmottagningar med primärvårdsdrivna alternativ, typ närakut/familjeläkarjour, där alla patienter triageras i samma triagefunktion och sedan hänvisas till respektive enhet. Författarna har valt att endast inkludera studier med kontrollgrupp, och de viktigaste utfallen var mortalitet och allvarliga negativa händelser. Andra utfall var vistelsetid på akuten, tid till läkare, patientnöjdhet, resursanvändning, oplanerade återbesök m.m. Dessvärre visade sig evidensläget vara mycket begränsat. Trots en bred sökning i ett antal databaser uppfyllde endast en studie inklusionskriterie. Detta var en studie från barnakuten i Malmö, där jämförelser före- och efter implementering av en primärvårdsenhet gjorts. I den studien minskade vistelsetiden på akuten efter införande av närakut, inte fullt en halvering men närapå… Evidensstyrkan bedöms dock som mycket låg, och de mest centrala utfallen rörande säkerhet i form av mortalitet och allvarliga negativa händelser saknades i studien. Sammantaget så skiljer sig de studier som finns på området väldigt mycket åt, och håller varierande kvalitet. Det tycks finnas en tydlig kunskapslucka kring vilka kliniska fördelar och risker som finns med att samlokalisera primärvårdsdriven närakut med akutmottagningar. Mer studier tycks behövas. Jag tänker att en design med interrupted time series där man jämför upprepade mätpunkter (så trender kan identifieras) före och efter ett införande, kanske är ett alternativ…? Eller klusterrandomisering? Även författarna diskuterar såklart detta, ska sägas, och det som är solklart är att mer kunskap behövs. Detta är ju ändå ett vanligt förekommande fenomen, så rent samhällsekonomiskt är det lite sjukt att det inte är mer beforskat…
Systematisk översikt som jämför akutmottagningar med möjlighet att triagera patienter till en samlokaliserad primärvårdsdriven närakut (UCC) med akuter utan sådan funktion. Inga data fanns om mortalitet eller allvarliga vårdskador. Baserat på en relevant retrospektiv studie är det osäkert om vårdtiden (LOS) skiljer sig. Kostnadseffektivitet saknar underlag; fler prospektiva studier behövs.
– Inga evidensdata identifierades för mortalitet eller allvarliga negativa händelser.
– Osäkert om samlokaliserad UCC med delad triage påverkar vårdtid (LOS) i akuten.
– Heterogena interventioner/utfall i litteraturen gav tydliga kunskapsluckor.
– Inga data om kostnadseffektivitet; behov av prospektiva studier.