Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om tranexamsyra och även den huvudstudie som kallas för PATCH-Trauma (närmare bestämt den 2 jan). Här kommer en ny subgruppsanalys från studien där 516 patienter inkluderades i en analys av outcomes 24 månader efter inklusion för patienter som fått TXA jämfört med placebo. Fördelaktig neurologisk outcome definierades som 5-8 på the Extended Glasgow Outcome Scale (GOS-E), och utöver detta analyserades även mortalitet. I TXA-gruppen fanns 167 (64%) patienter med fördelaktig neurologisk outcome och 61 (23.4%) avlidna, medan det i placebo-gruppen fanns 149 patienter (58%) med fördelaktig neurologisk outcome och 71 (28%) avlidna. P-värde för jämförelsen av neurologisk outcome var 0.2 och för jämförelsen av avlidna 0.24, d.v.s. icke signifikant i båda fallen. Konklusionen blir alltså att ingen skillnad sågs efter 24 månader. Kanske beror detta helt enkelt på att behandlingen faktiskt inte har någon effekt, dock bör också nämnas att subgruppen bestod av en mindre del av det totala antalet deltagare i studien, och båda siffrorna visar ju tendenser i riktningen att det finns en fördel med TXA, så det skulle ju möjligen kunna handla om otillräcklig power i den statistiska analysen. Författarna nämner också i sin diskussion att subgruppen består i patienter som transporterades med helikopter, med långa prehospitala tider, svårare skador och högre andel med skallskador, så eventuellt kan dessa karaktäristika påverka resultatens generaliserbarhet.
Tagg: Tranexamsyra (TXA)
-
Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial
Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial. JACEP Open 2026;7(4):100417. doi:10.1016/j.acepjo.2026.100417Sammanfattning genererad av AI:Subgruppanalys av patienter i PATCH-Trauma som randomiserats till prehospital tranexamsyra (TXA) eller placebo. Primärt utfall var GOS‑E vid 24 månader (gynnsamt 5–8). Av 516 med uppföljning hade 64,0% i TXA-gruppen och 58,4% i placebogruppen gynnsamt utfall (P=0,20). Ingen skillnad sågs i förändring 6–24 månader eller i mortalitet vid någon tidpunkt.
– Ingen statistiskt säkerställd förbättring i funktion (GOS‑E) vid 24 månader med TXA jämfört med placebo.
– Ingen skillnad i mortalitet vid 24 h, 28 dagar, 6 månader eller 24 månader.
– Resultaten talar för att långtidsutfall bör vägas in vid evidens-till-praktik efter trauma.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review
Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…
- Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
- Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
- Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.
Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!
Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3Sammanfattning genererad av AI:Scoping review av 74 studier om köns- och genusskillnader i akutsjukvård vid svåra trauman. Kvinnor var oftare äldre och hade fler lågenergitrauman samt mer bäcken- och ryggmärgsskador. Kvinnor var mer benägna att undertriageras och få mindre traumaåtgärder samt mindre ofta transporteras till traumacenter. Skillnader i mortalitet var inkonsekventa; justerad mortalitet verkade ofta likartad.
– Kvinnor undertriageras och underbehandlas oftare vid svåra trauman.
– Kvinnor transporteras mer sällan till traumacenter, inte fullt förklarat av skademekanism/svårighetsgrad.
– Mortalitetsskillnader är motstridiga; justerade analyser visar ofta liknande utfall mellan könen.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial
Fick ett grymt läsartips i helgen om en spännande RCT. Den har förvisso några år på nacken, men är högintressant inte minst utifrån att många svenska ambulansorganisationer (inkl. den jag själv jobbar i) har ganska vida indikationer för att ge tranexamsyra. Hos oss är exempelvis indikationen ”Stark klinisk misstanke på inre, icke kompressibel stor okontrollerad blödning samt skallskada med RLS 4-8 eller massiv blödning postpartum” – vilket ju i sin helhet omfattar ganska många olika slags blödningar. Dagens studie är randomiserad, placebo-kontrollerad, multi-center och dubbelblindad – d.v.s. behandlingen har skett slumpvis, jämförts mot placebo, utförts på flera olika platser och varken den som behandlade eller patienten (eller den som utförde analysen, för den delen) har vetat vilken behandling som givits. Syftet var att undersöka skillnader i dödlighet samt tromboemboliska komplikationer hos patienterna. Resultatet kan presenteras rätt kort och koncist:
- Det var ingen skillnad i dödlighet pga blödning mellan grupperna, varken vid 24 timmar, 5 dagar eller 28 dagar. Inte heller i död av andra orsaker fanns signifikanta skillnader.
- Inte heller andra undersökta faktorer skiljde sig signifikant, såsom mängden kirurgi, radiologisk intervention, blodtransfusion, komplikationer kopplade till respiration, hjärta, njurar eller lever, osv. osv. Inte heller mängden intensivvård skiljde.
- Vad som däremot skiljde var andelen venösa tromboliska händelser (DVT och lungemboli) var högre i TXA-gruppen. Särskilt påtagligt var detta hos patienter med varicieblödning och leversjukdom (vilket var en mycket väsentlig andel av patienterna).
I korthet kan man nog konstatera att TXA inte ger några väsentliga fördelar vid GI-blödning, annat än möjligen i undantagsfall, men att risk däremot finns för venösa tromboemboliska komplikationer. Så, här finns väl anledning att se över riktlinjer och för oss kliniker att tänka smart vid GI-blödning! Studien talar ju för att TXA-indikationen inte bör vara generell vad gäller blödningstypen, utan att varje slags blödning kan ha sin egen patofysiologi, varför man måste forska på respektive typ och kanske även skriva riktlinjer med viss försiktighet…?
Stort tack för tipset!
Effects of a high-dose 24-h infusion of tranexamic acid on death and thromboembolic events in patients with acute gastrointestinal bleeding (HALT-IT): an international randomised, double-blind, placebo-controlled trial. The Lancet 2020;395(10241):1927-1936. doi:10.1016/s0140-6736(20)30848-5Sammanfattning genererad av AI:Internationell dubbelblind RCT i 164 sjukhus (n=12
009) med signifikant fvre/nedre GI-blfning prfade hfdos tranexamsyra (1 g bolus + 3 g infusion/24 h) mot placebo. Dfd av blfdning inom 5 dygn minskade inte (RR 0,99). Arteriella tromboser var likartade, men vensa tromboembolier fkade (RR 1,85). Slutsats: br ej anvndas utanfr RCT.– Ingen minskning av blfdningsrelaterad dfd inom 5 dagar med tranexamsyra jmffrt med placebo.
– Arteriella tromboemboliska hndelser var liknande mellan grupperna.
– Vensa tromboembolier var vanligare med tranexamsyra (RR 1,85).
– Rekommendation i studien: anvnd inte tranexamsyra vid GI-blfdning utanfr randomiserad prfvning.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients
Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:
- Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
- Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
- Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.
Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?
The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv matchad analys av Traumaregister DGU (2015–2018) jämförde skadade med BAL ≥1,0‰ (n=3234) och nyktra (n=3234). Alkoholpåverkade fick oftare felaktig prehospital bedömning av huvud- och ansiktsskador, med både över- och underdiagnostik. De fick också mer sällan sedering/intubation och mindre vätska, katekolaminer och tranexamsyra. Inläggningar skedde oftare nattetid/helg.
– Alkoholpåverkan var kopplad till sämre träffsäkerhet i bedömning av huvud/ansiktsskador prehospitalt.
– Överdiagnostik av huvud/ansiktsskador var vanligare vid alkoholpåverkan, men verkliga huvudskador missades också oftare.
– Alkoholpåverkade fick färre prehospitala interventioner (sedering, intubation, vätska, katekolaminer, TXA).Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden
Prehospital behandling av blödande patienter är ett ständigt hett ämne. Denna deskriptiva observationsstudie från svensk ambulanssjukvård ger några intressanta perspektiv. GI-blödning och trauma var vanligast, och 50% erhöll blodtransfusion vid ankomst till sjukus. Detta samtidigt som endast 28% fick tranexamsyra prehospitalt och 41% av patienterna hade koagulopati. Det kan såklart ha varit så att man i de flesta fall hade korta prehospitala tider där TXA hade fördröjt handläggningen (vilket motsägs lite av att en tredjedel av patienterna fått >1000 ml vätska), men man undrar ju ändå om ökad administration av TXA hade kunnat minska mängden koagulopati och kanske även förbättra outcome? Läsvärt!
Bleeding resuscitation in the ambulance service, an observational study of standard care in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01439-7Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv multicenter observationsstudie av 181 vuxna blödningspatienter där ambulansen startade kristalloid vätskebehandling. Vanligaste orsaker var gastrointestinal blödning (48%) och trauma (23%). Medelvolym kristalloider 626 mL; en tredjedel fick ≥1000 mL. 41% hade koagulopati vid ankomst. SI >1,3 förutsade transfusionsbehov; blödning ≥500 mL ökade 24 h-mortalitet (totalt 7,2%).
– GI-blödning och trauma var vanligaste orsakerna till prehospital svår blödning.
– Kristalloidvolymer varierade; cirka en tredjedel fick ≥1000 mL.
– Koagulopati vid ankomst var vanligt (41%).
– SI >1,3 och blödning ≥500 mL var kopplade till transfusionsbehov respektive högre 24 h-mortalitet.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma
På senare år har prehospital administration av tranexamsyra (TXA) blivit rutin vid större trauman med misstanke om icke komprimerbar blödning, om det kan göras utan att fördröja handläggningen. Tre timmar från trauma till administration av läkemedlet används ofta som tidsgräns, men det vetenskapliga underlaget för siffran är begränsat. I den här studien presenteras nya data, och resultaten pekar på osäker effekt av TXA om det administreras senare än 90 minuter efter traumat. Vem vet, kanske är författarna en ny standard på spåren..?
Tranexamic Acid Timing and Mortality Impact After Trauma. Annals of Emergency Medicine 2026;87(1):83-89. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.06.609Sammanfattning genererad av AI:Explorativ analys av PATCH-Trauma, en randomiserad studie där vuxna med större trauma fick tranexamsyra (1 g bolus prehospitalt + 1 g infusion) eller placebo. Tid från skada till första dos analyserades mot 28-dagarsmortalitet. Dödlighetsrisken ökade med längre tid; tydligast nytta sågs upp till 90 minuter. TXA inom 90 min minskade mortalitet, men efter 90 min sågs ingen effekt.
– Tid till första TXA-dos var kopplad till 28-dagarsmortalitet; tidigare behandling gav större nytta.
– TXA inom 90 minuter minskade dödlighet jämfört med placebo (justerad RR 0,64).
– TXA efter 90 minuter minskade inte mortalitet (justerad RR 1,04).
– Resultaten antyder ett optimalt behandlingsfönster inom 90 minuter efter trauma.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).