Design: Registerstudie

  • Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden

    Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.

    Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!

    Limbäck, A.; Lapidus, O.; Bäckström, D. Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2
  • Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting

    PVK-sättning är ju ett vanligt fenomen i ambulanssjukvården, och även ämnet för dagens studie som är så ny av DOI-numret inte ens fungerar ännu 🙂 Jag har dock försökt lägga in länk till fulltexten manuellt, så hoppas allt ska funka. Författarna har retrospektivt tittat på ett stort antal (ca 3 miljoner) journaler och association mellan ett antal faktorer och lyckandegrad vid stickförsök. De har också tittat på insticksställe, nyttjandegrad av PVK:n m.m. Resultaten:

    • I tre fjärdedelar (76.5%) av fallen lyckades PVK-sättning på första försöket. 84.3% av patienterna i studien (OBS! Endast de med stickförsök inkluderades) hade minst ett lyckat stickförsök.
    • Armvecket var vanligaste insticksstället och rosa nål (20G) var vanligast. Större nålar var förknippade med högre lyckandegrad, gissningsvis kopplat till att patienter där man valde dessa hade tydligare/stickvänligare kärl, medan mindre nålar var förknippat med mer misslyckanden.
    • Kvinnor hade lägre lyckadegrad, likaså fanns en skillnad där non-hispanic mörka hade lägre lyckandegrad – gissningsvis baserat på pigmenteringen i huden som försvårande faktor. Insticksställe och huruvida stickförsöket gjordes på plats eller under transport var även det associerat.
    • Bland patienterna som fick en PVK så användes den i 44.6% av fallen, antingen till iv vätska, blodprodukter eller annan medicinering.

    Jag tänker att vi inte bjuds på några stora nyheter, utan mycket i denna studie bekräftar nog saker som vi redan kanske misstänkt. Att mindre än hälften av PVK:erna används är ju ett observandum. Ibland behövs ju PVK verkligen i beredskap om något skulle hända, men jag kan ha en känsla att detta är ett överanvänt argument, i förhållande till det faktiska behovet. Här vore det oerhört intressant att framöver studera om vinsterna med att sätta PVK ”just in case” överväger förlusterna med ökad infektionsrisk osv. I sammanhanget måste jag dock också lägga till lite metodkritik och ett stort observandum. Författarna definierar användning av PVK:n som att man givit någon IV medicinering, blodprodukter eller > 250 ml kristalloid vätska. Om det sistnämnda, > 250 ml, verkligen är korrekt och inte betyder ≥ 250 ml så är det i mitt tycke en stor svaghet. För mig är en normal bolusdos vätska 250 ml, sedan re-evaluerar man, och om man läser studien strikt så skulle alltså en sådan bolusdos fortfarande innebära att PVK:n ej ansågs ha nyttjats. Kan det verkligen vara så knasigt???

    Smida, T.; Handyside, R.; Crowe, R.; McDonald, A.; Scheidler, J.; Bardes, J. Factors associated with successful intravenous access in the prehospital setting. Prehospital Emergency Care 2026:1-12. doi:10.1080/10903127.2026.2636956
  • The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients

    Idag tar vi en sväng till Tyskland och dyker ner i deras fina traumaregister DGU. Författarna till dagens studie har undersökt vilken prehospital bedömning och behandling patienter med ≥1 promille alkohol i blodet fått i jämförelse med icke alkoholpåverkade patienter. Det är lätt att skriva under på svårigheterna i att bedöma kraftigt alkoholpåverkade patienter, så därför tänker jag att resultaten är extra spännande:

    • Alkoholpåverkade patienter både under- och överdiagnosticerades mer vad gäller huvudskador.
    • Patienter med alkohol i kroppen fick också mindre behandling i form av mindre vätsketerapi, tranexamsyra och katekolaminer. De fick också i lägre grad thoraxdrän och stabilisering av bäckenet.
    • Ett lite förvånande fynd är dock att mortaliteten i den alkoholpåverkade gruppen, trots ovan, var signifikant lägre. Att vårdas på level 1 trauma center gjorde ingen signifikant skillnad på mortaliteten, däremot var förekomsten av alkohol i blodet signifikant förknippat med bättre outcome.

    Den sista punkten ovan är såklart intressant och kanske förbryllande. En del i detta kan vara att medvetandepåverkan var en faktor i bedömning av skadornas allvarlighetsgrad, och därmed kan alkohol införa en slags bias där allvarlighetsgraden skattas högre än vad den egentligen är, vilket skulle kunna förklara den lägre mortaliteten. Oavsett vilket så tänker jag att detta skulle behöva utforskas mer (det låg inte i studiens syfte) men också den, som det verkar, mindre adekvata behandlingen av intoxikerade patienter. Varför uppstår denna, som det verkar, underbehandling och vad har den för konsekvenser för patienterna?

    Sturm, R.; Hörauf, J.; Lefering, R.; Relja, B.; Marzi, I.; Wagner, N. The influence of alcohol on prehospital diagnostics and therapy of injured patients. Alcohol, Clinical and Experimental Research 2026;50(1). doi:10.1111/acer.70209
  • Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland

    Det är märkligt hur vissa ämnen återkommer här trots att jag bara hållt på en månad. Vill tro att det inte beror bara på min selektion, utan det dyker helt enkelt upp många artiklar på vissa områden. I dagens är det hypotermi som återkommer, och studien är en retrospektiv granskning från Finland. Några intressanta iakttagelser:

    • Alkohol och ålder > 65 år var de dominerande faktorer som förelåg samtidigt med hypotermin (49% vs 42%).
    • Alkohol var dock, ironiskt nog, förknippat med lägre mortalitet. Det handlar kanske inte främst om alkoholen som sådan tänker jag, utan gissningsvis dels om det händelseförlopp som föregår och leder fram till hypotermin och delvis kanske också förekomsten av hög ålder och andra i sammanhanget negativa faktorer.
    • I övrigt var exponering utomhus och nedsänkning i vatten utan asfyxi gynnsamt, att jämföra med exempelvis nedsänkning med asfyxi samt trauma som var negativa prognostiska faktorer.
    • Överlevnaden hos de ca 20% av patienterna som hade hjärtstopp var hög (47%). Vanligaste initialrytmen var asystoli (53%) och av dessa överlevde 20%, vilket naturligtvis är en fantastisk siffra jämfört med asystoli vid icke hypotermi. Mest gynnsamt var dock PEA, som var förknippat med 63% överlevnad, strax före VF som hade 60%.

    Det är ingen nyhet, men en takeaway får ändå bli de närmast fantastiska förutsättningarna som finns vid hypotermirelaterat hjärtstopp. Inte minst att asystoli var förknippat med så hög överlevnad. Hela artikeln är intressant, såklart – in och läs!

    Pirnes, J.; Nyländen, J.; Karjalainen, T.; Sälkiö, S.; Ohtonen, P.; Hoikka, M.; Ala-Kokko, T. Factors related to 30-day survival rate following accidental hypothermia – a retrospective single-center study from Northern Finland. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01491-3
  • Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study

    För er som läser Prehospitalt återkommande ska jag nu ytterligare bygga på intrycket att jag är besatt av hypotermi. Så är inte fallet, men det bara poppar in intressanta artiklar på temat, så jag bjuder på det 😉 I dagens artikel har författarna undersökt defibrillering hos patienter med kroppstemperatur <30 grader utifrån retrospektiva data i det Internationella Hypotermiregistret. Svenska och europeiska guidelines rekommenderar i dagsläget tre defibrilleringsförsök med högsta möjliga energinivå och därefter fortsatt A-HLR utan defibrillering (dock är läkemedel också exkluderade) för uppvärmning, exempelvis i hjärt-lungmaskin/ECMO.

    I studien inkluderades totalt 37 patienter, varav 20 defibrillerades före uppvärmning och 17 under uppvärmning. Några intressanta resultat:

    • Hos 59% av patienterna lyckades defibrillering. Vanligast var att två defibrilleringar krävdes.
    • Högre kärntemperatur (median) var förknippat med fler framgångsrika defibrilleringar. Inte vid något tillfälle lyckades defibrillering vid kärntemperatur <24.8 grader.
    • Administration av adrenalin var associerat med mindre framgång.
    • Vid den kärntemperatur som var median i studien, 26.8 grader, var chansen till lyckad defibrillering avsevärt högre om patienten erhöll extracorporeal uppvärmning (ECLS), 78% vs 48%. En viktig faktor torde vara att dessa patienter får effektiv oxygenering oberoende av hjärtats funktion. Men sannolikt spelar även helhetsbilden in, där patienter med bedömt större chans till ROSC och överlevnad torde ha större sannolikhet att bli kandidat för ECMO.

    Studien omfattar få fall, och resultaten bör såklart tolkas oerhört försiktigt. Området är dock inte så lätt att göra stora studier på, och om man ska se några kliniska implikationer kan det kanske vara en indikation om att defibrilleringsförsök under 25 grader ter sig relativt meningslöst, men att defibrillering mellan 25-30 grader däremot absolut är meningsfullt att försöka med och särskilt om patienten har extracorporeal syresättning.

    Cools, E.; Blasco, R.; Paal, P.; Courvoisier, D. S.; Zafren, K.; Brugger, H.; Rauch, S.; Walpoth, B. Defibrillation in patients with accidental hypothermia and core temperatures ≤30°C – a retrospective observational study. Resuscitation 2026:110971. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110971
  • Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study

    Dagens studie är en registerstudie från Israels försvarsmakt IDF där författarna analyserat antalet försök som krävs för att etablera intravenös infart i förhållande till om patienten uppvisar chocktecken eller inte. Det visade sig, inte helt förvånande, att lyckandegraden på första försöket var sämre vid chock (68% vs 81%) och att fler stickförsök krävdes.

    Kanske inte jätteförvånande resultat för den med klinisk erfarenhet. Liknande resultat finns också från intrahospitala studier. Resultatet tyder även på att svårigheterna var större hos kvinnor, men att studera detta var inte studiens syfte och författarna påpekar att det behövs mer forskning (ca 85% av deltagarna i studien var män!). För egen del hade jag gärna sett diskussion även kring medianåldern bland deltagarna, som var endast 25 år. Inte direkt genomsnittsåldern för mina patienter med chock 🙂 Yngre personers kärl är ju ofta spänstigare, och lättare att sticka i framförallt vid sämre kärlfyllnad. Vore skillnaderna mellan grupperna större om medianåldern var 75 år? Det vet vi inte, men det hade kunnat bidra till ytterligare förståelse. Sen kanske nån argumenterar att denna fråga är rent akademisk, men jag tänker att oavsett våra kliniska insikter så är fakta viktigt exempelvis för att anpassa guidelines kring antal stickförsök innan andra infarter väljs osv.

    Barsky, D.; Radomislensky, I.; Talmy, T.; Gendler, S.; Almog, O.; Avital, G. Association Between Profound Shock Signs and Peripheral Intravenous Access Success Rates in Trauma Patients in the Prehospital Scenario: A Retrospective Study. Anesthesia & Analgesia 2023;136(5):934-940. doi:10.1213/ane.0000000000006342
  • Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark

    Här kommer en hjärtstoppsstudie, trots att det är mitt i veckan 🙂 I denna registerstudie belyses återupplivning trots förekomst av Ej HLR-beslut (Do Not Attempt Resuscitation, DNAR) vid hjärtstopp utanför sjukhus i Danmark mellan 2016-2023. Det visar sig att andelen återupplivningar trots sådant beslut har ökat från 1-3%. Eventuellt är en ny lag från 2023 där danskarna själva kan välja att fatta ett informerat beslut att avstå återupplivning bidragande faktor, om inte annat indirekt eftersom jag misstänker att frågan varit aktuell i debatten åren före lagen klubbades!? Det är dock spekulation.

    Författarna diskuterar huruvida fall som återupplivats trots DNAR-beslut alls ska inkluderas i registret, eftersom överlevnad i dessa fall normalt är oönskad och riskerar introducera felkällor i statistiken. Överlevnaden i gruppen med DNAR-beslut är nämligen signifikant lägre. Jag lämnar detta osagt, men konstaterar att danskarna tycks ligga en bit före oss vad gäller 1) diskussion i befolkningen vad vad gäller DNAR-beslut och viljan att bli återupplivad och 2) tillgång till gemensam prehospital patientjournal. Studien informerar nämligen om att dessa DNAR-beslut är dokumenterade och synliga för den prehospitala vården direkt i patientens journal, vilket gör att beslutet kan vara känt innan ankomst. Någon utbredd sådan möjlighet har vi som bekant inte i Sverige. Här finns ett fortsatt jobb att göra på gemensam patientjournal, men inte minst på etikfrågor vid hjärtstopp och insatser så att vi försöker återuppliva rätt patienter. Detta fungerar ju knappt ens tillfredsställande på många vård- och omsorgsboenden i Sverige.

    Fasmer Blomberg, S. N.; Jensen, T. W.; Svare, M.; Andersen, M. P.; Holgersen, M.; Poulsen, T. S.; Mikkelsen, S.; Christensen, H. C. Do not attempt resuscitation orders at out-of-hospital cardiac arrest in Denmark. Resuscitation 2026:110959. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.110959
  • Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN)

    Här kommer en registerstudie från 2022 som jag uppmärksammades på i dagarna via sociala medier och som belyser intressanta genusperspektiv. Forskarna har extraherat data rörande motorfordonsolyckor från mer än 450.000 fall ur det brittiska traumaregistret TARN och identifierat skillnader mellan könen vad gäller skadebild, förekomst av fastklämning och outcome. I korthet visar resultaten att kvinnor kläms fast i högre grad men att männen har allvarligare skador och högre risk att dö. Skadornas lokalisationer skiljde sig också, där männen hade mer ansikts-, thorax- och extremitetsskador medan kvinnorna i högre grad skadade bäcken och ryggrad. Det intressanta är i mitt tycke inte siffrorna som sådana, utan att vi uppmärksammas på det faktum att anatomi/fysiologi, säkerhetssystemens och fordonens utformning, körbeteenden m.m. gör att vi faktiskt i viss mån kan förvänta oss olika skador på män och kvinnor, men också andra skillnader som kan vara operativt intressanta på en olycksplats rörande exempelvis fastklämning och extrikation.

    Nutbeam, T.; Weekes, L.; Heidari, S.; Fenwick, R.; Bouamra, O.; Smith, J.; Stassen, W. Sex-disaggregated analysis of the injury patterns, outcome data and trapped status of major trauma patients injured in motor vehicle collisions: a prespecified analysis of the UK trauma registry (TARN). BMJ Open 2022;12(5):e061076. doi:10.1136/bmjopen-2022-061076