Område: Hjärtstopp & HLR

  • Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach

    Lördag och hjärtstoppstema. I dagens studie, utförd i Sydkorea, försöker författarna validera en modell för att förutsäga refraktärt VF utifrån EKG-karaktäristika från Zoll-defibrillatorer. Det visar sig också fungera relativt bra och de lyckas uppnå en AUC på 0.782 för att förutsäga behov av ≥3 defibrilleringar och 0.805 för att förutsäga behov av ≥3 på varandra följande defibrilleringar. Framförallt var EKG-data från minuten efter den första defibrilleringen användbart, men modellen använde också data från före defibrillering.

    Vad skulle då en dylik prediktionsmodell kunna användas till? Jag tänker att detta i framtiden skulle kunna vara intressant för att ex.vis överväga antiarytmikum tidigare än efter tredje defibrilleringen, men även saker såsom vektorbyte eller dubbeldefibrillering kan ju potentiellt användas tidigt i processen – samt ej att förglömma snabb transport till sjukhus för ev. andra åtgärder såsom PCI eller rentav ECPR. Detta blir såklart spekulativt än så länge, då både prediktionsmodellen och tekniker som DSED ännu är otillräckligt beforskade, men att tidigare förstå karaktäristika kring den hjärtstoppspatient vi har framför oss torde kunna ge oss viktiga fördelar för att möjligen kunna pressa upp överlevnaden lite extra.

    Park, J. H.; Coult, J.; Choi, D. H.; Hong, K. J.; Song, K. J.; Rea, T. D.; Sayre, M.; Shin, S. D. Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach. Resuscitation 2026:111114. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111114
  • Early resuscitation priorities in two-provider EMS crews: an interpretive commentary

    Jag tänker att vi förlänger hjärtstoppshelgen lite och stoppar in en udda fågel i artikel-flödet, nämligen en ”interpretive commentary”. Så vad är det? I det här fallet handlar det om en artikel där författarna ger underlag för hur våra A-HLR-guidelines kan tolkas i prehospitala situationer där endast två personer finns tillgängliga, och vilka fysiologiska implikationer olika prioriteringar/avsteg/kompromisser riskerar medföra. De kan således vägleda något i prioriteringen i en situation där tillräckligt antal händer helt enkelt saknas för att göra alla åtgärder så snabbt som man hade önskat.

    Artikeln är för mig intressant då författarna sätter fingret på något som jag kanske inte vill kalla för en svaghet, givet svårigheten att i utbildningsmaterial och riktlinjer ta höjd för alla slags teamkonstellationer, men däremot kanske en otydlighet – inte minst för de kollegor som kommer nya till A-HLR-situationer och/eller den prehospitala vårdmiljön… Har man djupare bakgrundskunskaper så kan man själv reda ut dessa prioriteringar, men för nyare kollegor tror jag att artikeln kan vara en god vägledning i hur prioriteringar kan göras. Den kan också vara ett bra underlag för reflektion hos mer erfarna kollegor. En bra grej att diskutera vid något utbildningstillfälle på stationen, eller liknande. Jag nöjer mig så och avstår från att redogöra för innehållet, utan lämnar det till fortsatt läsning för den intresserade…

    Sýkora, R.; Chvojka, J.; Kukačková, N.; Šimečková, V.; Smetana, J. Early resuscitation priorities in two-provider EMS crews: an interpretive commentary. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01549-0
  • Logistic regression and simulation modelling to evaluate survival effects of EMS response time in suspected cardiac arrest

    Hjärtstoppshelgen fortsätter med en slovakisk observationsstudie med högintressanta resultat kring hur ambulansens responstid påverkar överlevnaden fall som av operatören på larmcentralen bedömts som hjärtstopp. Baserat på två års data från hela Slovakien (n=13712 inkluderade fall) har författarna med bl.a. regressionsanalys dragit slutsatser om responstidens betydelse. Huvudresultatet är att varje minut förlängd responstid var förknippad med minskad överlevnad med en OR på 0.951 (95% CI 0.942-0.960), d.v.s. för varje minuts längre responstid minskade överlevnaden med ca 5% (kompenserat för ålder, kön och förekomst av bystander-HLR). Sambandet var än starkare när orsaken var misstänkt kardiell, och bystander-HLR var också en stark faktor förknippat med överlevnad. Författarna har vidare applicerat sin modell på den slovakiska kontexten och även modellerat fram hur den slovakiska ambulansflottan skulle kunna distribueras annorlunda för att öka överlevnaden.

    Det sistnämnda är såklart av begränsat värde för den svenska kontexten och för egen del hade jag nog ärligt talat valt att publicera den delen separat. Sambandet mellan responstid och överlevnad är ju däremot oerhört relevant även för oss. De senaste åren har överlevnaden vid hjärtstopp i Sverige ökat något, men utöver det har vi de senaste 10+ åren i princip befunnit oss på en platå efter många års ökning under 90-00-talet. Orsakerna till detta är inte utredda, men jag uppfattar det ganska allmänt accepterat att ambulanssjukvårdens ökade responstider är en faktor i sammanhanget. Trots SALSA, SAMS, frivilliga livräddare (smslivräddare) etc har vi troligen inte lyckats mitigera denna tidsfaktor fullt ut, så här vore det intressant med mer forskning och inte minst en politisk medvetenhet om vad utvecklingen innebär.

    Med detta sagt måste jag flika in, som reservation, att jag är lite trött på responstid som mer eller mindre enda kvalitetsmått för ambulanssjukvården, så som det ofta låter i olika sammanhang. Vi skulle behöva en omfattande utveckling av kvalitetsmått kring vilken kompetens som möter patienten, vilka åtgärder man får, utfallsmått såsom överlevnad, smärtreduktion, förekomst av komplikationer m.m. Så, uppfatta mig inte som responstid-fixerad, men just i hjärtstoppssammanhanget är det en solklar och viktig faktor!

    Jánošíková, Ľ.; Jankovič, P.; Gonda, D.; Karaš, J.; Holod, J.; Kvet, M. Logistic regression and simulation modelling to evaluate survival effects of EMS response time in suspected cardiac arrest. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01596-7
  • Anticipatory charging of the defibrillator: a systematic review

    Hjärtstoppslördag och en spännande pre-print från Resuscitation Plus på temat anticipatory charging, d.v.s. att förladda defibrillatorn innan det är dags för analys i syfte att minska uppehåll i bröstkompressioner. ERC skriver ju om detta i sina guidelines 2025, så ett högintressant ämne att lära sig mer om. Frågan som ställdes var huruvida förladdning förbättrade outcomes för patienterna eller parametrar (performance) i återupplivningssituationen, och detta utforskades med en systematisk review. Elva studier inkluderades, i form av fem (kliniska) observationsstudier och sex simuleringsstudier. Dessvärre var certainty of evidence mycket låg för samtliga outcomes, delvis baserat på att drygt hälften alltså var simuleringsstudier – samt såklart att övriga var observationsbaserade. I de senare sågs iallafall vissa kopplingar till bättre outcomes, dock svaga sådana. Exempelvis visade en studie att oddsen för CPC1-2 (god neurologisk outcome) vid 30 dagar eller utskrivning från sjukhus var något bättre om förladdning användes, dock i paket med andra åtgärder. Två studier visade också högre överlevnad (återigen när förladdning ”i paket” med andra åtgärder användes), medan tre stycken inte visade på detta samband. Minst sagt heterogent med andra ord. Vad som däremot mer konsekvent syntes i de inkluderade studierna var att förladdning minskade avbrotten i bröstkompressioner och gjorde analys- och defibrilleringsavbrotten kortare. Sen finns en del ”finstilt” att läsa kring detta, då det bl.a. skiljer sig lite om man använder sig av det författarna klassar som ”vanlig” defibrillering med paus för analys+uppladdning+defibrillering eller om man använder sig av vad de kallar ERC/AHA 2010-metoden, där man pausar för analys och sedan gör kompressioner under uppladdning, vilket jag såklart hoppas de flesta i den här sidans målgrupp tillämpar. 🙂

    Ja, det är en läsvärd studie helt enkelt, även om den kanske inte river några kiosker… Sen återstår att se vad som står i det svenska materialet, och det får vi se på HLR-kongressen om några veckor. Ha nu en fin lördagkväll!

    Nehme, Z.; Pocock, H.; Norii, T.; Olasveengen, T.; Drennan, I.R.; Bray, J.E. Anticipatory charging of the defibrillator: a systematic review. Resuscitation Plus(Pre-print). doi:10.1016/j.resplu.2026.101349
  • Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings

    Idag blev det en cappuchino och lite läsning kring paramedic-beslut om att avstå återupplivning vid traumatiskt hjärtstopp (TCA). Studien är utförd i Kanada och utgår naturligtvis från deras guidelines kring att avstå HLR och säkra dödstecken. Metodiken går ut på att de tittat både obduktionsrapporter och ambulansjournaler, och enkelt beskrivet jämfört de dokumenterade besluten i ambulansjournalen med utfallet av obduktionen. Oberoende av kontextuella skillnader finner jag många intressanta delar!

    Författarna inkluderade 90 fall av TCA där återupplivning avstods under tidsintervallet 2018-2022. I 55% av fallen innehöll ambulansjournalen dokumenterade skador oförenliga med liv såsom dekapitering, öppen skalle med hjärnsubstans eller motsvarande med öppen buk, alternativt rigor mortis osv. I 89% av fallen stämde detta överens med obduktionsrapporten. I övriga fall avstods HLR pga lång förfluten tid efter hjärtstoppet, andra svåra skador som bedömdes oförenliga med liv eller avsevärd blodförlust. I de flesta av dessa fall fattades beslutet i samråd med läkare, och hos en majoritet fanns skador post-mortem som bedömdes oförenliga med möjlighet att återuppliva patienten.

    Summa summarum så tycktes det som att paramedic-besluten, ibland stödda av läkarkontakt, var adekvata och rimliga till i princip 100%. Detta är såklart ett oerhört glädjande fynd och indikerar att det är såväl rimligt som etiskt försvarbart att fatta dessa beslut prehospitalt, även på icke läkarnivå i de fall det bedöms görbart. Den stora frågan blir väl då mer var man lägger gränserna i guidelines för att icke återuppliva? Med en mycket konservativ/försiktig riktlinje blir det ju inte svårt att få hög grad ”sant positiva” eller vad man ska kalla det vad gäller adekvata beslut. Det vore intressant att se även andra sidan av myntet, hur många av de man försökte men misslyckades med att återuppliva som möjligen kunde ha bedömts meningslösa att försöka på redan på hämtplatsen. Missförstå mig rätt här, det är alltid bättre att försöka om man är tveksam, SJÄLVKLART, men TCA är ju en resurskrävande verksamhet och en utmaning är ju ändå att hitta en nivå där vi utnyttjar resurserna som bäst, på ett etiskt försvarbart sätt. Denna analys är nog betydligt svårare, men hade varit intressant att se någon försöka sig på den.

    Måste också nämna ett intressant ”bifynd” i studien och det är vilka skador som identifierades post-mortem som bidragande till död, vilket kan bidra med lite TCA-relaterade insikter på ett fält där vi idag förlitar oss mycket på en tysk studie av Kleber et al. från 2014. Denna analyserade också skador post-mortem, och används bl.a. som referens i ERC:s guidelines, men vad få kanske noterat är att den bara inkluderar strax över 50 patienter och således torde utgöra ett väldigt svagt underlag. I innevarande studie, som ju också är liten, sågs traumatisk hjärnskada i 66% av fallen (i många fall öppna skador), hemothorax i 31%, skador på hjärtat i 22%, skador på ryggrad/ryggmärg i 20% och pneumothorax i 14%.

    Ja, ni hör ju…!? In och läs nu! 🙂 Trevlig helg på er!

    Koyya, R.; O’Brien, C.; Drennan, I. R.; Cheskes, S.; von Vopelius-Feldt, J. Paramedics’ decisions to withhold resuscitation in traumatic cardiac arrest: accuracy of paramedic assessments compared with autopsy findings. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2655289
  • Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences

    Vad passar väl bättre än att kicka igång helgen med en artikel på hjärtstoppstemat? Återigen är det kvalitativt, och denna gång berör studien jämlik hjärtstoppsvård, där författarna intervjuat (semi-strukturerat) 12 läkare och sjuksköterskor om ämnet, för att sedan använda tematisk analys.

    Hjärtstoppsvården uppfattades i stora delar jämlik, där den algoritm-/protokolldrivna vården vid hjärtstopp som jag tolkar det gav en fördel i att man gjorde lika för alla. Vad som däremot också diskuterades var en etisk problematik främst kopplad till ålder, där osäkerheten (kring patientens möjlighet att tillgodogöra sig behandlingen?) kunde skapa frågetecken. Även i denna studie nämns strukturerad reflektion efter händelsen, vilket respondenterna tyckte var viktigt men vilket också sällan förekom. Detta är i mitt tycke en stor brist, men föga oväntad och det är knappast lokalt bundet utan förekommer nog i väldigt många kontexter. Hjärtstoppsvård är ett kvalificerat teamarbete, och det borde vara rutin och mer eller mindre obligatoriskt att inom verksamheten ha rutiner för strukturerad reflektion och erfarenhetsinhämtning efteråt. Det behöver inte vara omfattande tidsmässigt alltid, men det bör inte förbises. Med detta välkomnar jag helgen och rekommenderar läsning av denna fina, svenska artikel!

    Årestedt, L.; Israelsson, J.; Agerström, J.; Årestedt, K.; Bremer, A. Equal cardiac arrest care — a qualitative study of healthcare professionals’ experiences. BMC Medical Ethics 2026;27(1). doi:10.1186/s12910-026-01428-0
  • Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study

    Dagens studie kommer från London Ambulance Service (LAS) och berör den enskilde klinikerns exponering för hjärtstopp utanför sjukhus (OHCA) sett över en 14-årsperiod (2010-2023). Författarna har retrospektivt tittat på heltidsanställa kliniker i ambulanssjukvården och matchat dessa mot hjärtstopp där återupplivning påbörjats.

    Totalt inkluderades 8.340 kliniker verksamma i LAS och 61.412 hjärtstopp som kunde matchas mot dessa. I median exponerades varje kliniker för 4.00 (95% CI 3.23-4.77) hjärtstopp per år, och denna siffra minskade något under studieperioden. Critical care paramedics hade högst exponering med 55.00 (95% CI 51.30-58.70). Även ”clinical managers” hade en något högre siffra än den genomsnittlige klinikern, men bara 5.98 (95% CI 4.86-7.11) vilket alltså inte är i närheten av siffran för critical care paramedics. Översatt till hur ofta man mötte en hjärtstoppssituation så var det för den vanliga klinikern en gång per 69 dagar, för clinical managers en gång per 43 dagar och för critical care paramedics en gång per 6.3 dagar. Differentierat utifrån hjärtstoppstyp så mötte den vanliga klinikern hjärtstopp på en vuxen en gång per 64 dagar, hjärtstopp hos barn en gång på 2.101 dagar och traumatiskt hjärtstopp en gång på 1.843 dagar.

    Studien är oerhört intressant av flera skäl. En viktig del är att ILCOR och ERC i sina senaste guidelines skriver med att man i varje system bör monitorera sin personals exponering för hjärtstopp, eftersom låg exponering kan vara förknippat med sämre outcomes. Studien är alltså rätt i tiden, och LAS gör sitt jobb här! Övriga intressanta aspekter är att man ser hur pass sällsynt det ändå är med hjärtstopp för enskilda kliniker. Särskilt påtagligt blir detta i fallen med barnhjärtstopp och traumatiskt hjärtstopp. Detta indikerar ju behovet av regelbunden träning på de områdena (vilket såklart inte utesluter att vi måste träna även på medicinskt hjärtstopp på vuxna!), men också behövet av enkla algoritmer etc. Det ska vara lätt att göra rätt! Jag har ju tidigare diskuterat detta en del i relation till traumatiskt hjärtstopp, och här får vi svart på vitt en del av grejen – det är en sällanhändelse av rang. Samtidigt är algoritmen komplex och utformad för den intrahospitala vårdens möjligheter, eller möjligen högspecialiserade prehospitala enheter som i en majoritet av de svenska ambulanskontexterna inte ens finns tillgängliga. Här torde stor förbättringspotential finnas!

    Frågan är nu… Hur ser det ut hos oss – hos mig eller dig – i just vår organisation, vid en liknande kartläggning?

    Fothergill, R.; Dodd, M.; Clayton, T.; Mellett-Smith, A. Ambulance Clinicians Exposure to Out-of-Hospital Cardiac Arrest over 14 years in London, UK: A retrospective observational study. Resuscitation Plus 2026:101315. doi:10.1016/j.resplu.2026.101315
  • A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study

    Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.

    Alhenaki, A.; Alqudah, Z.; Kennett, T.; Dantanarayana, A.; Williams, B.; Nehme, Z. A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302
  • Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study

    Mer på temat traumatiskt hjärtstopp, som kanske återkommer lite mer frekvent ett tag då det är ett intresseområde som jag gillar att hålla mig uppdaterad inom. I denna retrospektiva multi-centerstudie från Österrike har författarna analyserat fem interventioner i form av; etablerande av fri luftväg+ventilation med syrgas, bilateral dekompression av thorax, applikation av bäckengördel, vätskeinfusion samt administration av adrenalin och hur dessa påverkar ROSC, 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad vid traumatiskt hjärtstopp. Datan kommer från en landsomfattande HEMS-organisation i Österrike och täcker perioden från 2010-2019, dvs. under perioderna av ERC-guidelines gällande 2010-2015 och 2015-2021. Lite resultat:

    • 996 fall inkluderades i analysen. Fall av TCA med >15 min utan livstecken (n=410) och fall där ingen resuscitering startades av oklar orsak (n=437) exkluderades samt fall med brännskador (n=2).
    • ROSC uppnåddes hos 34.2% av patienterna. 30-dagarsöverlevnaden var 7.4% och 1-årsöverlevnaden 6.6%.
    • Det fanns en korrelation mellan antalet utförda interventioner och ROSC samt överlevnad.
    • Vätskeinfusion, bäckengördel och luftväg/ventilation var förknippat med ökad sannolikhet för ROSC. För 30-dagarsöverlevnad och 1-årsöverlevnad var sambandet tydligast vad gäller vätska och bäckengördel, medan det var mindre tydligt för luftväg/ventilation. Thoraxdekompression saknade tydligt samband mot bättre överlevnad. Adrenalin ökade chanserna för ROSC, men inte överlevnad.

    Min analys är att resultatet är intressant. Åtgärder kopplade till cirkulationen visar hög potential vilket är väntat eftersom hypovolemi är den dominerande orsaken till dåligt utfall. Att dekompression av bröstkorgen visar på lägre samband kan bero både på att det är en mindre vanlig orsak, men också på att ett mindre antal patienter erhöll denna åtgärd. Kanske hade fler behövt den? Överlag finns dock flera andra svagheter med studien. Den är utförd på data från 2010-2019. Jag vill minnas det var år 2015 som ERC:s handlingsplan för traumatiskt hjärtstopp kom, och i studiens metod framgår också att inget särskilt protokoll eller standardprocedur för traumatiskt hjärtstopp användes i organisationen när studien genomfördes. Att resultatet ändå visar så (oväntat) höga överlevnadssiffror kan ju verka tilltalande – och det understryker verkligen att vi ska resuscitera även patienter med traumatiskt hjärtstopp eftersom det faktiskt finns överlevnadschans. Dock måste man här ta i beaktande det stora bortfallet av patienter med TCA där återupplivning av oklar anledning ej påbörjats. En inte alltför vild gissning är att de läkare som bemannade organisationens helikoptrar satsade på de patienter där de bedömde att det fanns rimliga överlevnadschanser, vilket gör att den exkluderade gruppen sannolikt innehåller många av patienterna med sämst prognos. Summa summarum ger studien en indikation om åtgärder som kan vara viktiga vid TCA, men jag skulle också säga att svagheterna är så stora att det egentligen inte går att värdera resultaten kring de enskilda åtgärderna. Randomiserade studier är såklart önskvärt, men om inte annat retrospektiva studier där ett tydligt behandlingsprotokoll funnits, och tydliga kriterier för vilka patienter som inkluderas utan så besvärande stort bortfall där orsaken till exklusion i princip är okänd. Det vi KAN läsa ut är återigen: Det finns patienter med traumatiskt hjärtstopp som har chans att överleva. Och kanske, att det helt uppenbart är så att det finns interventioner vi gör som kan bidra till eller motverka att så blir fallet, sannolikt bland annat några av de som studerats 🙂

    Erblich, R.; Meier, J.; Mahecic, T. T.; Noitz, M.; Kalb, S.; Trimmel, H.; Baumkirchner, J. M.; Havlicek, M.; Voelckel, W.; Carenzo, L.; Dünser, M. W. Associations between four standard interventions as well as epinephrine use and sustained ROSC, 30-Day and one-year survival of patients in traumatic cardiac arrest: a multicentre, retrospective cohort study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01486-0
  • Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis

    Dagens studie är en systematisk review och meta-analys från ILCORs ALS task force. ILCOR är som bekant för många ”det internationella HLR-rådet”, och de kommer kontinuerligt med sammanställningar och råd, som vart femte år sammanställs av ERC och blir guidelines för oss. Föreliggande studie är inte en guideline, men alltså en review som kan fungera som underlag för guidelines. Ämnet är volymterapi vid hjärtstopp, både intra-arrest medicinskt, intra-arrest traumatiskt och post-arrest, där man velat jämföra volymterapi med icke-volymterapi helt enkelt utifrån olika typer av kliniska outcomes. ILCOR:s senaste rekommendation på området är från 2010, och då konstaterade man att tillräcklig forskning saknades för att rekommendera för eller emot vätsketerapi. De anvisningar som exempelvis ERC för närvarande ger är följaktligen också att volymterapi ska ges endast vid misstanke om hypovolemi, vid vanlig A-HLR. Vid traumatiskt hjärtstopp är ju hypovolemi en dominerande orsak, så där ser läget lite annorlunda ut.

    Man kan ju lätt tro att dylika frågor är väl beforskade och att det nu skulle ha framkommit tillräcklig kunskap då ett antal nya studier publicerats sen 2010. Men… Hjärtstoppsområdet är stort, och faktum är att författarna inte fann några randomiserade studier alls som jämförde just volym med icke-volym. I de studier som återfanns jämfördes istället olika typer av volymterapi, och det överlägset vanligaste fyndet var att det inte gick att påvisa någon skillnad mellan grupperna, och samtidigt var evidensgraden oftast låg. Den något tråkiga slutsatsen blev därför att studier saknas som belyser den huvudfråga författarna ville besvara; dvs hur volymterapi står sig mot icke-volymterapi. Vi får se vad som hinner hända innan ERC:s nästa guidelines 2030. Aktuell studie är ju en tydlig indikator på behovet av att genomföra randomiserade studier på ämnet. Frågan är: Plockar någon upp bollen..?

    Wittig, J.; Ohshimo, S.; Aneman, A.; Leong, C. K.; O’Neil, B. J.; Chia, Y. W.; Ek, J. E.; Paal, P.; Andersen, L. W.; Jessen, M. K.; Granfeldt, A.; Holmberg, M. J.; Drennan, I.; Skrifvars, M.; Berg, K. M.; Moskowitz, A.; Grunau, B.; Zelop, C.; Pocock, H.; Hirsch, K.; Couper, K.; Nikolaou, N.; Fernando, S.; D’Arrigo, S.; Scquizzato, T.; Crowley, C.; Vlok, N.; Böttiger, B. W.; Deakin, C.; Soar, J.; Parr, M.; Welsford, M.; Kudenchuk, P. J.; Neumar, R.; Nicholson, T.; Nolan, J. Volume therapy for cardiac arrest: a systematic review and meta-analysis. Resuscitation Plus 2026;29:101300. doi:10.1016/j.resplu.2026.101300