Tagg: Ventrikelflimmer

  • The impact of socioeconomic status on paediatric out-of-hospital cardiac arrest incidence and outcomes in Western Australia: a population-based cohort study

    Dagens studie är lite extra viktig, detta eftersom den rör barn. Sjuka barn är såklart ömmande i sig, men anledningen att jag pekar ut den som extra viktig är det faktum att barn i hög grad diskrimineras i forskningen. Det måste vi som håller på med forskning vara självkritiska kring, anser jag. Vi exkluderar dem ur de flesta studier, ofta förvisso av goda skäl ex.vis för att resultaten ska vara jämförbara och pga skillnader mellan grupperna vuxna och barn. Då är det dock viktigt att vi gör motsvarande studier på barn och de hälsoproblem som är relevanta för dem. Och helt ärligt… Hur stora skillnader är det inte på 25-åringar och 89-åringar, men ändå buntar vi allt som oftast ihop vuxna som en grupp?

    Nåväl, studien har undersökt hur socioekonomisk status i det område som barnet bor i påverkar incidens och utfall vid pediatriskt hjärtstopp utanför sjukhus (pOHCA) i västra Australien, med ”pediatriskt” definierat som barn <15 år. Vi vet från tidigare studier att socioekonomisk status brukar vara en faktor, men det aktuell studie tillför är bland annat andra mått för att mäta socioekonomisk status samt att den pediatriska gruppen delats upp i spädbarn (<1 år), yngre barn (1-5 år) och äldre barn (6-14 år). Totalt inkluderades 411 fall av pOHCA, vilket utgjorde 1.5% av alla hjärtstopp i området under åren 2015-2024. Spädbarn var tydligt överrepresenterade med 37.5% av fallen (n=154), d.v.s. grovt räknat ungefär lika många som i de betydligt större åldersspannen ovanför (yngre barn 37.5%, äldre barn 30.7%). Medicinsk etiologi var vanligast, med plötslig spädbarnsdöd (SIDS) dominerande bland spädbarnen. Överlevnaden var låg (7.8% 30-dagarsöverlevnad, 11.7% ROSC) och intressant nog hade endast 3.7% av fallen defibrillerbar rytm, vilket är betydligt lägre än de siffror runt 10% som annars brukar cirkulera.

    Kopplingen till socioekonomisk status var tydlig och nästan hälften av fallen inträffade i områden med låg socioekonomisk status. Spädbarn var tydligt mer utsatta i dessa områden (43% av fallen vs 22% i områden med hög socioekonomisk status), och drunkning var vanligare som etiologi, eventuellt relaterat till brister i simkunnighet (även om studien inte berör detta)?! Studien indikerar att styrkan i kopplingen till socioekonomisk status är som starkast ju yngre man är, och incidensen av pOHCA hos spädbarn i områden med hög socioekonomisk status var 80% lägre än i de med låg socioekonomisk status.

    Resultatet från studien är ju överlag ganska beklämmande, och här finns ett enormt arbete att göra i samhället. Vad kan vi i ambulanssjukvården plocka med oss? Ja, kanske att sannolikheten att möta en defibrillerbar rytm vid pOHCA eventuellt är ännu lägre än tidigare rapporterat och att preventiva åtgärder behövs. Jag tycker att vi i ambulanssjukvården har ett ansvar att reflektera kring den typ av skillnader som beskrivs i artikeln. Ska barn växa upp med sämre förutsättningar att överleva baserat på föräldrarnas socioekonomiska status? Vad kan vi göra åt saken? Många av oss verkar ju i utanförskapsområden, och jag tänker att det finns all anledning att reflektera kring hur vi kan påverka. Och som vanligt… Mer forskning behövs, och extra mycket gäller det prehospital forskning på barn!

    Harris, S. A.; Ball, S.; Majewski, D.; Belcher, J.; Acworth, J.; Finn, J. The impact of socioeconomic status on paediatric out-of-hospital cardiac arrest incidence and outcomes in Western Australia: a population-based cohort study. Resuscitation Plus 2026;30:101375. doi:10.1016/j.resplu.2026.101375
  • Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach

    Lördag och hjärtstoppstema. I dagens studie, utförd i Sydkorea, försöker författarna validera en modell för att förutsäga refraktärt VF utifrån EKG-karaktäristika från Zoll-defibrillatorer. Det visar sig också fungera relativt bra och de lyckas uppnå en AUC på 0.782 för att förutsäga behov av ≥3 defibrilleringar och 0.805 för att förutsäga behov av ≥3 på varandra följande defibrilleringar. Framförallt var EKG-data från minuten efter den första defibrilleringen användbart, men modellen använde också data från före defibrillering.

    Vad skulle då en dylik prediktionsmodell kunna användas till? Jag tänker att detta i framtiden skulle kunna vara intressant för att ex.vis överväga antiarytmikum tidigare än efter tredje defibrilleringen, men även saker såsom vektorbyte eller dubbeldefibrillering kan ju potentiellt användas tidigt i processen – samt ej att förglömma snabb transport till sjukhus för ev. andra åtgärder såsom PCI eller rentav ECPR. Detta blir såklart spekulativt än så länge, då både prediktionsmodellen och tekniker som DSED ännu är otillräckligt beforskade, men att tidigare förstå karaktäristika kring den hjärtstoppspatient vi har framför oss torde kunna ge oss viktiga fördelar för att möjligen kunna pressa upp överlevnaden lite extra.

    Park, J. H.; Coult, J.; Choi, D. H.; Hong, K. J.; Song, K. J.; Rea, T. D.; Sayre, M.; Shin, S. D. Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach. Resuscitation 2026:111114. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111114
  • A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study

    Dagens studie är en riktigt intressant, retrospektive på temat refraktära VF/VT. Jag skriver dock detta på fredagkvällen och efter 13,5 timme kliniskt arbete tar jag mig friheten att hålla sammanfattningen här ganska kort. 🙂 Artikeln går ut på att författarna skiljer på å ena sidan refraktära (true refractory) VF/VT, definierat som att VF/VT består inom 5 sekunder efter defibrillering, och återkommande (recurrent) VF/VT definierat som minst fem sekunder omslag i rytmen men att VF/VT återkommit efter en kompressionscykel (2 minuter). För att kort sammanfatta resultatet så var en stor majoritet VF/VT återkommande snarare än verkligt refraktära, och ju fler defibrilleringar som gick – desto färre var verkligt refraktära, då de vanligen slog om efter upprepade defibrilleringar. Verkligt refraktära VF gav också avsevärt sämre outcomes, så att snabbt identifiera dessa kan vara av värde för att kunna maximera behandlingens effektivitet. Detta tänker jag kan vara intressanta aspekter för vår svenska Double-D-studie. Ser verkligen fram emot de insikter jag föreställer mig att de kommande åren kommer ge på temat refraktära hjärtstopp.

    Alhenaki, A.; Alqudah, Z.; Kennett, T.; Dantanarayana, A.; Williams, B.; Nehme, Z. A comparison of the epidemiology and outcomes of true refractory and recurrent ventricular fibrillation out-of-hospital cardiac arrest: a retrospective study. Resuscitation Plus 2026;29:101302. doi:10.1016/j.resplu.2026.101302
  • The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation

    Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

    • 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
    • Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
    • AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

    Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

    Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂

    Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Turner, L.; Pandit, S. V.; Walker, R. G.; Taylor, T. G.; McLeod, S. L.; Dorian, P. The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061