Dagens artikel är en intressant, kvalitativ innehållsanalys som utgör en sekundäranalys av ett tidigare insamlat material med intervjuer av personal i ambulanssjukvården. Syftet med analysen var att utforska ambulanspersonalens bild av vad som påverkade deras förståelse för mötet med personer som levde i utsatta (”stigmatized”) områden.

Jag tänker att resultatet är kvalitativt och gör sig inte riktigt rättvisa att återge här (rekommenderar att läsa artikeln!), men författarnas slutsats var att ambulanspersonalens påverkades av olika influenser, som kunde antingen motverka eller bidra till en uppfattning om ”vi och dom”, baserat på område, etnicitet eller kultur. Detta riskerar i sin tur hota patientens värdighet och autonomi, vilket kan bidra till ökat lidande samt hälsomässigt negativa konsekvenser – exempelvis om patienten som resultat drar sig för att söka vård.

Det viktigaste jag tar ur artikeln är att författarna lyfter hur reflektion och diversitet, där möjligheten att faktiskt bli utmanad i sina perspektiv, kan bidra till att minska riskerna för denna negativa process. Jag är ju ett fan av reflektion för lärande, men tänker att reflektionskompetens överlag är en av de absolut viktigaste kompetenserna i ambulanssjukvården och något som verkligen gör skillnad på så många plan. Min uppfattning är att vi både på individ- och organisationsnivå ligger väldigt olika långt fram vad gäller den saken, och för mig är det något svensk ambulanssjukvård borde satsa på. Kanske är det lite utanför ämnet för dagens artikel, men strukturerad reflektion i grupp kring olika professionella situationer (kalla det gärna grupphandledning), är något jag verkligen tror på. Jag får nog återkomma med artiklar på det temat framöver, tänker jag… 🙂