Tagg: Elektrodplacering

  • Feasibility of early double sequential defibrillation in out-of-hospital cardiac arrest: the double-D randomised pilot trial

    Idag har jag läst pilotstudien för Double-D, alltså den stora randomiserade studie som just nu pågår och undersöker ”dubbeldefibrillering” (DSD, alltså att två stötar med mindre än en sekunds mellanrum med den ena i anterio-lateral (AL) och den andra i anterio-posterior elektrodplacering). De viktigaste skillnaderna i Double-D jämfört med DOSE-VF (den tidigare publicerade dubbeldefibrilleringsstudien av Sheldon Cheskes som fört upp ämnet på allas läppar) är dels att patienterna randomiseras redan efter en misslyckad AL-defibrillering (tre i DOSE-VF) och dels att randomiseringen sker på patientnivå. DOSE-VF var en klusterrandomiserad studie där olika ambulansorganisationer randomiserades till intervention respektive kontroll vid olika tidsintervall.

    Nåväl, vad gäller piloten så var den som sig bör inte designad för att identifiera skillnader mellan grupper hos patienterna, utan för att metoden är säker och genomförande enligt plan möjligt på ett bra sätt. Man tittade på i vilken grad patienterna randomiserades innan situationen övergick i refraktärt VF (d.v.s. 3 defibrilleringar), i vilken grad patienterna fortfarande hade defibrillerbar rytm när interventionen skulle genomföras och mängden crossover från kontrollgruppen – d.v.s. att inte för många fall gick utanför protokollet och erhöll DSD ändå. Vidare utvärderade man att defibrillatorn inte skadades samt man tittade på patientdata, inte för att analysera utfall på gruppnivå utan för att säkerställa att datainsamlingen fungerade och att inte materialet tydde på risker som man missat att förutse.

    Summan av kardemumman är att det fungerade bra. 60% randomiserades redan efter första defibrilleringen, 80% innan tredje (vilket för övrigt är precis på målsnöret) och endast ett fall av crossover förekom i varje grupp. Inga felhändelser med defibrillatorer rapporterades.

    Sen är det ju sjukt svårt att inte vara nyfiken och snegla på outcomes… Här måste man dock åter vara medveten om att det inte var syftet, att studien är underpowered för ändamålet och att grupperna är extremt små (särskilt kontrollgruppen pga 3:1-randomisering). Det GÅR dock inte att låta bli att nämna att 72% fick ROSC i interventionsgruppen jämfört med 55% i kontrollgruppen, att 62% vs. 36% skrevs in levande på sjukhus och framförallt att 41% vs 9% levde vid 30-dagarsuppföljning. Bland de med defibrillerbar initialrytm (läs: de som mest troligt kan gynnas av behandlingen) levde 55% av interventionsgruppen vid 30 dagar, jämfört med endast 17% i kontrollgruppen. Och nu när det är sagt så betyder det ingenting och siffrorna är vad jag förstår också icke signifikanta. Det man iallafall kan säga är att tendensen pekar ju iallafall inte på att DSD skulle vara sämre än standardbehandling 🙂

    En fundering som väcks gällande piloten och där jag gärna hade vetat lite mer är tillvägagångssättet under transport. I metoden anges att besättningarna uppmanades att sträva efter minst tre behandlingsomgångar med DSD innan transport, och att DSD-behandlingen skulle fortsätta under transport ”om två defibrillatorer kunde transporteras på ett säkert sätt”. Här skulle jag gärna veta mer från piloten hur utfallet faktiskt var… Jag hittar ingen data kring hur förloppet under transport var, om man tillämpade DSD då också och huruvida det faktiskt gick att säkra två defibrillatorer. Spontant tänker jag att man antagligen bara har ett defibrillatorfäste, så ser man det strikt trafiksäkerhetsmässigt borde det nästan aldrig gå – med reservation för att jag inte vet och att man kanske har någon jättefinurlig lösning i områdena där studien gjorts…? Om bedömning av hur DSD under transport hanteras skiljer sig väsentligt mellan individer och sajter (där rentav lagkrav för lastsäkring kan skilja sig åt), och detta inte inkluderas i studiens data, skulle ju detta kunna utgöra en väsentlig confounder i ett större material, även om jag starkt misstänker att en majoritet av patienterna som har nytta av DSD har det tidigt (läs: innan transport är aktuell). Utöver detta så bör kanske även nämnas att andelen kvinnor i studien är förvånansvärt låg. Män är ju tydligt överrepresenterade vid hjärtstopp, men av studiens 40 patienter var bara 4 kvinnor och SÅ överrepresenterade är inte männen. Detta torde ju vara en olycklig slump, men det ser onekligen lite märkligt ut… Så länge inte huvudstudien har samma proportioner så bör det dock inte vara något problem! 🙂

    Nåväl… Finns inte mycket mer att säga än att det är med STOR tillförsikt jag ser fram emot resultatet av huvudstudien, och såklart även de liknande studier som pågår runtom i världen!

    Riva, G.; Nordkvist, E. B.; Magnusson, C.; Claesson, A.; Jonsson, M.; Israelsson, J.; Nordius, C.; Barret, K.; Sidebottom, D. B.; Martner, P.; Cavefors, O.; Tenning, A.; Wibring, K.; Waldemar, A.; Edholm, G.; Awad, A. Feasibility of early double sequential defibrillation in out-of-hospital cardiac arrest: the double-D randomised pilot trial. Heart 2026:heartjnl-2026-327905. doi:10.1136/heartjnl-2026-327905
  • Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach

    Lördag och hjärtstoppstema. I dagens studie, utförd i Sydkorea, försöker författarna validera en modell för att förutsäga refraktärt VF utifrån EKG-karaktäristika från Zoll-defibrillatorer. Det visar sig också fungera relativt bra och de lyckas uppnå en AUC på 0.782 för att förutsäga behov av ≥3 defibrilleringar och 0.805 för att förutsäga behov av ≥3 på varandra följande defibrilleringar. Framförallt var EKG-data från minuten efter den första defibrilleringen användbart, men modellen använde också data från före defibrillering.

    Vad skulle då en dylik prediktionsmodell kunna användas till? Jag tänker att detta i framtiden skulle kunna vara intressant för att ex.vis överväga antiarytmikum tidigare än efter tredje defibrilleringen, men även saker såsom vektorbyte eller dubbeldefibrillering kan ju potentiellt användas tidigt i processen – samt ej att förglömma snabb transport till sjukhus för ev. andra åtgärder såsom PCI eller rentav ECPR. Detta blir såklart spekulativt än så länge, då både prediktionsmodellen och tekniker som DSED ännu är otillräckligt beforskade, men att tidigare förstå karaktäristika kring den hjärtstoppspatient vi har framför oss torde kunna ge oss viktiga fördelar för att möjligen kunna pressa upp överlevnaden lite extra.

    Park, J. H.; Coult, J.; Choi, D. H.; Hong, K. J.; Song, K. J.; Rea, T. D.; Sayre, M.; Shin, S. D. Prediction of Shock-refractory Ventricular Fibrillation in Patients with Out-of-Hospital Cardiac Arrest: External Validation of an ECG-based Approach. Resuscitation 2026:111114. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111114
  • The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation

    Jisses, jag har så mycket spännande artiklar i kö att läsa nu så jag vet knappt var jag ska börja. Idag har jag iallafall återvänt till hjärtstoppstemat, trots avsaknad av helg. Det är dr Sheldon Cheskes, mannen bakom DOSE-VF (den nu välkända dubbeldefibrilleringsstudien), som är tillbaka med ännu en sekundäranalys av nämnda studie. Denna gången är fokus på hur strömstyrka, elektrodernas placering och ROSC hänger ihop vid refraktärt VF, vilket författarna precis som i huvudstudien definierat som kvarstående/återkommande VF efter tre defibrilleringar. Fokus i studien var på de första sex defibrilleringarna, och senare defibrilleringar exkluderades för att undvika confounding – exempelvis det uppenbara faktum att chansen till ROSC efter så lång tid rent generellt bör vara ganska låg om det inte redan uppnåtts, och då kan bero på komorbiditeter osv. I egenskap av sekundäranalys per-protokoll så är ju studien retrospektiv och får ses som hypotesgenererande snarare än konfirmerande, men resultatet är onekligen ändå intressant:

    • 342 fall inkluderades, patienternas genomsnittliga ålder var 64 år och 85% var män. Av 849 defibrilleringar utfördes 51.6% på standardvis, 25.4% efter vektorbyte och 22.9% med dubbelsekvensdefibrillering (DSED).
    • Den genomsnittliga strömmen var högre för anterio-posterior (AP) elektrodplacering än för anterio-lateral dito (både vid standarddefibrillering och DSED). Ingen signifikant koppling mellan strömstyrka och ROSC fanns däremot.
    • AP elektrodplacering var däremot associerat med ROSC, i jämförelse med AL (aOR 2.01, 95%CI 1.12-3.59).

    Summa summarum så uppvisar ju studien en relativt stark koppling mellan AP elektrodplacering och möjligheten att uppnå ROSC vid 3:e till 6:e defibrilleringen vid refraktärt VF. Här finns dock många begränsningar, exempelvis kring olika defibrillatorfabrikat, det uppenbara att studien är retrospektiv med risker för confounding, relativt litet antal fall, osv. Men, sätter man det i perspektiv till DOSE-VF-studien så blir ju ändå en hypotes att den stora faktorn kanske inte handlar om strömstyrkan och den minskade impedans i bröstkorgen (för andra stöten) som två stötar i rad kan innebära, utan att det kanske i högre grad handlar om elektrodernas placering. Följaktligen vore det ju oerhört intressant att se en välplanerad RCT på olika initiala elektrodplaceringar, och om jag förstår Dr. Cheskes rätt på LinkedIn så är det exakt detta de planerar i en kommande studie som de kallar POSITION RCT. Denna ser vi fram emot, och skulle ju faktiskt kunna bli vägledande i hur riktlinjer ska formuleras framöver, beroende på hur resultatet utfaller i denna men även i de stora DSED-studier som dragits igång, däribland exempelvis svenska, högintressanta Double D.

    Som en parentes kan ju konstateras att European Resuscitation Council, om man bara ser till innevarande studies resultat, kanske lagt sig på en ganska bra nivå när man i 2025 års guidelines rekommenderar att överväga vektorbyte till AP position efter tre misslyckade defibrilleringar. Fortsätt självklart att göra ”som vanligt” i Sverige, om ni inte är del av någon studie som säger annat. Som bekant kommer nytt utbildningsmaterial i maj 2026 från HLR-rådet, och då får alla se vad som står i detta 🙂

    Cheskes, S.; Drennan, I. R.; Turner, L.; Pandit, S. V.; Walker, R. G.; Taylor, T. G.; McLeod, S. L.; Dorian, P. The impact of defibrillation current and pad position on return of spontaneous circulation during refractory ventricular fibrillation. Resuscitation 2026:111061. doi:10.1016/j.resuscitation.2026.111061