Dagens studie belyser associationen mellan olika prehospitala tider och utfall vid trauma. Totalt inkluderades 8.968 patienter från Taiwan, Malaysia, Korea och Thailand. De tider som berördes var responstid (RT), tid på plats (OST), transporttid (TT) och total prehospital tid (TPT). De outcomes som värderades var mortalitet på sjukhus och dåligt funktionellt outcome, definierat som Glasgow Outcome Scale <=4. Det visade sig att längre responstid och tid på plats var associerat med ökad mortalitet, medan transporttiden inte var det. Längre tid på plats och transporttid var associerat med sämre funktionell outcome. Mer data och beskrivningar utifrån de aktuella tidsintervallen finns såklart att läsa i studien, men håller texten lite kort idag pga sent på kvällen 🙂 Iallafall… Vad gäller mina reflektioner så justerades analysen för ett antal confounders såsom skademekanism, allvarlighetsgrad (RTS, ISS), osv. Men jag kan ju ändå inte låta bli att undra om det kan finnas kvarvarande confounders som spelar in och är viktiga? Data kommer ju från relativt olika system, och skulle man överföra dem till svensk kontext så skiljer systemet än mer. Det här med tidens betydelse tycker jag man läser studier på i tid och otid, och resultaten varierar. Denna blir väl på något vis ytterligare en på högen, vilket indikerar tidsfrågans komplexitet. Take-home-message till svensk kontext är väl att det är ohållbart att, som alltför ofta i debatten, bara förhålla sig till responstider när vi mäter kvalitet i ambulanssjukvård. Det är en viktig fråga, inte minst vid hjärtstopp som jag brinner för, men arbetet som sker inom bland annat AmbuReg med att utöka med fler kvalitetsmått är av oerhört stor vikt, och där behöver mer göras.
Tagg: Mortalitet
-
Association between prehospital time and trauma outcomes: A multicenter cohort study from the Pan-Asian Trauma Outcomes Study (PATOS)
Association between prehospital time and trauma outcomes: A multicenter cohort study from the Pan-Asian Trauma Outcomes Study (PATOS). The American Journal of Emergency Medicine 2026;106:115-123. doi:10.1016/j.ajem.2026.05.013Sammanfattning genererad av AI:Multicenter retrospektiv kohortstudie i PATOS med 8 968 traumapatienter (Taiwan, Malaysia, Korea, Thailand) transporterade med ambulans 2019–2022. Prehospital tid delades i responstid, tid på plats, transporttid och total tid. Längre responstid och tid på plats var associerade med högre sjukhusmortalitet, medan transporttid inte var det. Förlängd tid på plats och transporttid var kopplade till sämre funktion.
– Responstid och tid på skadeplats var oberoende associerade med högre in-hospital mortalitet.
– Transporttid var inte associerad med mortalitet, men längre tid på plats och transporttid sågs vid sämre funktionellt ut
– Sambanden kan delvis spegla att svårt sjuka/skadade kräver mer vård prehospitalt.
– Mönster i prehospital tid varierade mellan länder/EMS-system.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage
Idag har jag läst en artikel på neurologiskt tema. Författarna har undersökt hur olika blodtrycksparametrar (första prehospitala blodtrycket, första blodtryck vid ankomst till akutmottagning, MAP och pulstryck) hos patienter med spontana intracerebrala blödningar är associerade med mortalitet och stroke under utveckling, i två grupper baserat på om mer eller mindre än tre timmar gått efter symtomdebut. Bland totalt 690 patienter så var resultatet i korthet att ett högre prehospitalt blodtryck och högre pulstryck vid ankomst var förknippat med ökad mortalitet i gruppen där mer än tre timmar gått från symtomdebut (efter justering för confounders), medan sådana associationer saknades om mindre än tre timmar gått. Författarna själva resonerar om detta som ett tecken på att blodtrycksskiftningar under de första timmarna snarare kan vara tecken på stressrespons och brister i autoreglering tidigt i blödningsförloppet, medan ett kvarstående högt blodtryck i högre grad är kopplat till sekundära skademekanismer som också kan förvärras av ett högt blodtryck med sämre mikrovaskulär perfusion och ökad utveckling av ödem. Resultaten är knappast av den grad att de kan påverka behandlingsrekommendationer, men ur perspektivet blodtryck som prognostisk faktor är de ändå intressant information tycker jag.
Time‐Dependent Association Between Prehospital Blood Pressure and Outcomes in Acute Spontaneous Intracerebral Hemorrhage. European Journal of Neurology 2026;33(5). doi:10.1111/ene.70616Sammanfattning genererad av AI:Retrospektiv kohortstudie från strokeregister (Taipei, 2016–2022) med 690 vuxna med spontan intracerebral blödning som transporterats med ambulans inom 24 h. För patienter som anlände ≥3 h efter debut var högre prehospitalt systoliskt BT, MAP och pulstryck kopplat till högre odds för sjukhusmortalitet. Inga tydliga samband sågs vid ankomst ≤3 h; kopplingar till SIE var svagare.
– Prehospitalt BT hade prognostiskt värde främst vid senare ankomst (≥3 h).
– Högre systoliskt BT, MAP och pulstryck prehospitalt var kopplat till ökad sjukhusmortalitet i ≥3 h-gruppen.
– Ankomstpulstryck var också associerat med mortalitet i ≥3 h-gruppen.
– Samband med stroke in evolution och tidig BT-skillnad försvagades efter justering.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study
Idag blickar vi västerut mot Norge och en artikel på ett tema som jag måste medge är underrepresenterat på prehospitalt, nämligen sepsis. Författarna har prospektivt inkluderat 398 patienter med prehospitalt misstänkt sepsis. Gruppen hade en medianålder på 76 år och mortalitet (all-cause) på 10.1%. De outcomes författarna tittade på var sepsis severity på sjukhus (SOFA-score), förekomst av septisk chock (behov av vasopressor efter vätskebehandling) och 30-dagarsmortalitet, och kopplat dessa till värden från NEWS2 och Quick Sofa Score (qSOFA) för att se hur väl respektive verktyg kunde förutsäga dessa outcomes.
Det visade sig att NEWS2 hade en högre precision att med rimlig sensitivitet och specificitet förutsäga svår sepsis. Intressant är också hur olika variabler var associerade med utfallen. Exempelvis var saturation, blodtryck och qSOFA var associerat med sepsis severity och septisk chock. GCS och manligt kön var förknippat med sepsis severity och 30-dagarsmortalitet och marmorerad hud samt cyanos med septisk chock respektive mortalitet. Fler associationer fanns, men bland några intressanta saker som dök upp i mitt huvud när jag läste:
- SpO2 associerat med sepsis severity och septisk chock – men i triagesystemet där jag arbetar (South African Triage Scale / TEWS) ingår SpO2 inte ens i den poängberäkning som ligger till grund för prioritet i triagen. Detta bidrar till lite funderingar jag haft där vårt sepsisflöde aktiveras för röda och ev. orange:a infektionspatienter (lika som med RETTS), men triagesystemen är som jag uppfattar det inte alls likvärdigt känsliga… Vore intressant med forskning här! Jag kan ibland fundera över om våra infektionsläkare känt till skillnaderna mellan triagesystemen när man hoppade på och utformade våra riktlinjer efter de nationella, som mig veterligen i princip utgått från att alla triagerar med RETTS.
- Manligt kön tycks förenat med svårare sepsis. Författarna fann också att NEWS2 var bättre på att förutse chock hos män än kvinnor. En könsskillnad som kanske kan mitigeras med mer forskning på verktyget?
- Och inte minst då, det som vi på många sätt redan vet… Att marmorering/cyanos har relativt starkt prediktivt värde för olika dåliga utfall. Vi vet redan att det är svårt att identifiera enskilda värden/tecken som ensam prediktor för sepsis, och här tycker jag det tydliggörs hur en enkel klinisk bedömning kan bidra rejält.
Sammantaget, en intressant studie som fördjupar förståelsen både för sepsispatienten och för de verktyg vi använder för identifiering en smula. Jag tycker också någonstans att detta sätter fingret på varför sepsis är ett så intressant område… Här finns inga enkla tecken eller raka svar, utan för tidig identifikation och adekvat behandling krävs lite mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer på sepsisområdet de närmsta 10 åren!
PS. Detta var maj månads sista artikel. Har nu läst en artikel om dagen i fem månader, och det känns fortfarande stimulerande och roligt – även om jag funderar lite på huruvida jag ska göra uppehåll över sommarsemestern eller inte… Får återkomma i den frågan! Tills dess, utforska gärna det jag tidigare skrivit här. DS.
Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study. Emergency Medicine Journal 2026:emermed-2025-215135. doi:10.1136/emermed-2025-215135Sammanfattning genererad av AI:Prospektiv kohortstudie med 398 ambulanspatienter med misstänkt sepsis som undersökte om prehospitala variabler och poäng (qSOFA, NEWS2) kan förutsäga kliniskt förlopp. Utfallet var SOFA efter inläggning, utveckling av septisk chock och 30-dagars mortalitet (10,1%). Olika variabler predicerade olika utfall; ingen predicerade alla. qSOFA hade bättre AUC än NEWS2 för chock.
– Ingen enskild prehospital variabel eller score förutsade både svårighetsgrad, septisk chock och 30-dagars mortalitet.
– qSOFA diskriminerade septisk chock bättre än NEWS2 i denna kohort.
– NEWS2 verkade bättre för att förutsäga chock hos män än hos kvinnor.
– Poängsystem kan vara stöd vid kritisk sjukdom men bör användas med försiktighet och inte ensamt.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital tranexamic acid bolus improves outcomes in traumatic brain injury: A Bayesian reanalysis of the prehospital TXA for TBI trial
Tranexamsyra seglar upp som ett väldigt populärt ämne här på prehospitalt, men det råkar komma en del intressanta studier på temat. Dagens dito är en sekundäranalys med bayesisk statistik av RCT:n som går under namnet prehospital TXA for TBI. En brasklapp är att den studien misslyckades med att uppnå signifikants för sina primära outcomes, d.v.s. samband mellan TXA-administration och 6-månaders neurologisk outcome vid TBI. Överlag var det sparsamt med relevanta signifikanser. Lite förenklat kan man säga att denna studie tittar på samma outcomes fast med bayesisk statistik, och i det ligger en del intressant… Författarna fann att en dos av 2g tranexamsyra var förknippat med hög sannolikhet för förbättrad neurologisk outcome efter 6 månader, lägre 28 dagars- och 6-månadersmortalitet, jämfört med både placebo och TXA i dosering 1g bolus + 1g infusion under 8h. Behandlingseffekten var dock låg eller måttlig, men författarna diskuterar att detta ändå givet det stora antalet TBI i ett globalt perspektiv kan vara viktigt i ett övergripande perspektiv samt givet läkemedlets låga riskprofil.
Intressant resultat, och det jag tar med mig är väl framförallt att studien talar för att om TXA nu ska ges vid TBI – då talar resultaten klart till fördel för 2g som bolusdos. Men, på det stora hela så får man ju vara oerhört försiktig – det blir ju en retrospektiv studie som inte alls har styrkan som en RCT, och om man vrider och vänder på ett resultat tillräckligt mycket så brukar man ju kunna hitta någon positiv infallsvinkel… 🙂 Hypotesgenererande, kanske..!?
Prehospital tranexamic acid bolus improves outcomes in traumatic brain injury: A Bayesian reanalysis of the prehospital TXA for TBI trial. Journal of Trauma and Acute Care Surgery 2026;100(6):879-885. doi:10.1097/ta.0000000000004920Sammanfattning genererad av AI:Post hoc bayesiansk reanalys av en prehospital RCT där patienter med måttlig–svår TBI fick TXA som 1 g bolus + 1 g infusion, 2 g bolus eller placebo. Modeller med posteriora sannolikheter antydde att TXA totalt gav 78,1% sannolikhet för bättre neurologisk funktion vid 6 månader. 2 g bolus hade hög sannolikhet för förbättrad funktion och lägre 28-dagarsmortalitet, medan standarddos hade <50% sannolikhet för nytta.
– Bayesiansk post hoc-analys av prehospital TXA vid TBI med fokus på funktion vid 6 månader samt mortalitet.
– 2 g bolus visade hög sannolikhet för bättre neurologisk funktion jämfört med placebo (95,3%).
– 2 g bolus hade hög sannolikhet för lägre 28-dagarsmortalitet; effekt vid 6 månader mer osäker.
– Standardregim (bolus + infusion) visade <50% sannolikhet för nytta i alla utfall.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial
Jag har i flera tidigare inlägg skrivit om tranexamsyra och även den huvudstudie som kallas för PATCH-Trauma (närmare bestämt den 2 jan). Här kommer en ny subgruppsanalys från studien där 516 patienter inkluderades i en analys av outcomes 24 månader efter inklusion för patienter som fått TXA jämfört med placebo. Fördelaktig neurologisk outcome definierades som 5-8 på the Extended Glasgow Outcome Scale (GOS-E), och utöver detta analyserades även mortalitet. I TXA-gruppen fanns 167 (64%) patienter med fördelaktig neurologisk outcome och 61 (23.4%) avlidna, medan det i placebo-gruppen fanns 149 patienter (58%) med fördelaktig neurologisk outcome och 71 (28%) avlidna. P-värde för jämförelsen av neurologisk outcome var 0.2 och för jämförelsen av avlidna 0.24, d.v.s. icke signifikant i båda fallen. Konklusionen blir alltså att ingen skillnad sågs efter 24 månader. Kanske beror detta helt enkelt på att behandlingen faktiskt inte har någon effekt, dock bör också nämnas att subgruppen bestod av en mindre del av det totala antalet deltagare i studien, och båda siffrorna visar ju tendenser i riktningen att det finns en fördel med TXA, så det skulle ju möjligen kunna handla om otillräcklig power i den statistiska analysen. Författarna nämner också i sin diskussion att subgruppen består i patienter som transporterades med helikopter, med långa prehospitala tider, svårare skador och högre andel med skallskador, så eventuellt kan dessa karaktäristika påverka resultatens generaliserbarhet.
Long-Term Outcomes of Trauma Patients After Treatment With Prehospital Tranexamic Acid: A Subgroup Analysis From the PATCH-Trauma Trial. JACEP Open 2026;7(4):100417. doi:10.1016/j.acepjo.2026.100417Sammanfattning genererad av AI:Subgruppanalys av patienter i PATCH-Trauma som randomiserats till prehospital tranexamsyra (TXA) eller placebo. Primärt utfall var GOS‑E vid 24 månader (gynnsamt 5–8). Av 516 med uppföljning hade 64,0% i TXA-gruppen och 58,4% i placebogruppen gynnsamt utfall (P=0,20). Ingen skillnad sågs i förändring 6–24 månader eller i mortalitet vid någon tidpunkt.
– Ingen statistiskt säkerställd förbättring i funktion (GOS‑E) vid 24 månader med TXA jämfört med placebo.
– Ingen skillnad i mortalitet vid 24 h, 28 dagar, 6 månader eller 24 månader.
– Resultaten talar för att långtidsutfall bör vägas in vid evidens-till-praktik efter trauma.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review
Idag en intressant studie som är bredare än bara prehospitalt, men den är definitivt relevant för oss prehospitala kliniker och den inkluderar även prehospitalt fokus. Författarna har i en systematisk review analyserat skillnader utifrån kön och gender i traumavård. Tyvärr är det ingen särskilt munter läsning…
- Kvinnor var i högre grad äldre och utsatta för lågenergivåld såsom fall i eget plan eller självskada, medan män i högre grad var utsatta för högenergivåld.
- Kvinnor transporterades i lägre grad till traumacenter och fick i lägre grad intensivvård, de fick även i lägre grad TXA och blodtransfusion. Män fick större volymer vätska. Överlag tycktes kvinnor undertriageras i högre grad än män.
- Inga signifikanta skillnader i mortalitet tycktes finnas mellan kvinnor och män.
Många fler detaljer framkommer om man läser studien. Jag tycker dock huvudbudskapet framgår väl av författarnas konklusion, där de konstaterar att kvinnor i lägre grad än män får traumavård och att de annorlunda skademekanismerna delvis kan förklara detta, men att skillnaderna också tycks återspegla ojämlika faktorer i vårdsystemet som går att åtgärda på systemnivå exempelvis genom att modifiera prehospital triage, flöden och kliniskt beslutsfattande. Så vill vi väl inte ha det? Detta är ett angeläget område att förbättra och lära oss mer om!
Sex and gender bias in major trauma care: a scoping review. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s13049-026-01596-3Sammanfattning genererad av AI:Scoping review av 74 studier om köns- och genusskillnader i akutsjukvård vid svåra trauman. Kvinnor var oftare äldre och hade fler lågenergitrauman samt mer bäcken- och ryggmärgsskador. Kvinnor var mer benägna att undertriageras och få mindre traumaåtgärder samt mindre ofta transporteras till traumacenter. Skillnader i mortalitet var inkonsekventa; justerad mortalitet verkade ofta likartad.
– Kvinnor undertriageras och underbehandlas oftare vid svåra trauman.
– Kvinnor transporteras mer sällan till traumacenter, inte fullt förklarat av skademekanism/svårighetsgrad.
– Mortalitetsskillnader är motstridiga; justerade analyser visar ofta liknande utfall mellan könen.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2). -
Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden
Idag kör vi en spännande studie av Axel Limbäck, Oscar Lapidus och min egen handledare Denise Bäckström. Författarna fortsätter kika in i det svenska traumaregistret SweTrau, och nu har de analyserat hur den totala prehospitala tiden påverkar 30-dagarsmortaliteten hos vuxna traumapatienter som presenterar med hypotension på skadeplatsen. Efter justering för confounders fann de att varje minuts ökning av den prehospitala tiden hade en aOR på 1.005 för mortalitet (95% CI 1.000-1.009; p=0.046), innebärande att en 10-minuters ökning innebär 5.1% högre odds för mortalitet.
Detta är såklart spännande siffror, och som arbetande i glesbygd med minst en timme till traumavård väcks ju massor med funderingar och frågor. Att det är ett utsatt läge för traumapatienter att befinna sig långt från sjukhus är ju inget nytt, men det är intressant med reella siffror på vad det kan innebära. Man bör dock observera att den statistiska evidensen är ganska svag, med ett konfidensinterfall precis vid nullvärdet och p-värde som är något man skulle kunna kalla ”gränsfalls-signifikant”. Hypotetiskt skulle en marginell ändring i analysen kunna knuffa hela ekvationen över signifikansgränsen. Det förtar dock inte att studien ter sig välgjord och trenden intressant. Som vanligt blir slutsatsen: Mer studier behövs, dels för att få mer robusta siffror – men jag är även nyfiken på andra analyser. Är det exempelvis skillnad på hur tiden på plats påverkar respektive transporttiden? Osv. Det finns massor att utforska!
Prehospital times and outcomes for hypotensive trauma patients in Sweden. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01597-2Sammanfattning genererad av AI:Registerstudie av 3 740 hypotensiva traumapatienter i Sverige (SweTrau, 2013–2022) som undersökte samband mellan total prehospital tid och 30-dagarsmortalitet. Med logistisk regression och justering för bl.a. RTS, NISS, ålder, kön och skademekanism sågs att längre prehospital tid var associerad med högre mortalitet (AOR 1,005/min).
– Nationell registerkohort med både ambulans- och HEMS-patienter.
– Längre total prehospital tid var kopplad till ökad 30-dagarsmortalitet efter justering för confounders.
– Effektstorlek: ca 5,1% högre mortalitetsodds per 10 min längre prehospital tid.Sammanfattningen är automatiskt genererad med en språkmodell från OpenAI (GPT 5.2).