Kan prehospital laktatmätning användas som stöd för att förutsäga tidens betydelse för mortalitet? Detta är författarna inne på i dagens prospektiva observationsstudie…
Dagens artikel blir en från grannlandet Norge, där författarna försökt validera ett NEWS2-baserat formulär för att på larmcentralen triagera patienters ambulansbehov i fall där de redan bedömts av sjukvårdspersonal. Det visade sig att högre NEWS2-score var assoicerad med högre mortalitet vid 1, 7 och 30 dagar. Jag är lite osäker på hur relevant studien är, men jag läste den och tyckte den var intressant… 🙂
Retrospektiv tvärsnittsstudie av 36 865 ambulansärenden vid Oslo EMCC (2018–2020) där NEWS2 i ett elektroniskt triageformulär kopplades till journal- och dödsorsaksdata. Högre NEWS2 var tydligt associerat med ökad 1-, 7- och 30-dagars mortalitet, starkast för 1 dag. 40% av ärenden uppgraderades; systemuppgraderingar fångade kritiskt sjuka, medan operatörsjusteringar hade liten effekt på mortalitet.
– Högre NEWS2-score hängde samman med högre mortalitet vid 1, 7 och 30 dagar.
– Sambandet var starkast för 1-dagars mortalitet.
– 40% av fallen uppgraderades i prioritet (system eller operatör).
– Systemets uppgraderingar identifierade kritiskt sjuka bättre än operatörsjusteringar utifrån mortalitet.
Hur skiljer sig patienter åt som kommer in efter trubbigt respektive penetrerande trauma? Dagens studie är en registerbaserad sådan från traumaenheten på KS. Deskriptiv studie som i sig beskriver karaktäristika och ej ”ambulans-specifikt” på något vis, men dessa patienter rullar ju vi in med och jag tänker att iallafall jag finner ett värde i att förstå grupperna bättre.
Registerbaserad observationskohort från ett svenskt traumacenter (n=2 193) jämförde trubbigt och penetrerande trauma. Penetrerande trauma gällde yngre, oftare män, med fler chockfall och större behov av akut kirurgi och tidig transfusion. Trubbigt trauma hade högre ISS, längre vårdtid och sämre funktionsutfall. I transfusionssubgruppen sågs mer uttalade koagulationsavvikelser vid trubbigt trauma, men 30-dagars mortalitet var likartad efter justering.
– Penetrerande trauma: yngre patienter, mer chock, mer akut kirurgi och tidig transfusion.
– Trubbigt trauma: högre skadegrad, längre vårdtid och sämre funktion vid utskrivning.
– Vid tidig transfusion var fibrinogen och trombocyter lägre samt APTT längre vid trubbigt trauma, men INR-baserad TIC lik
– Justerad 30-dagars mortalitet skilde sig inte mellan grupperna.
Idag en artikel från det geovetenskapliga fältet som jag tycker är intressant, inte minst givet de senaste decenniernas centralisering av svensk vård. Högspecialisering har såklart många fördelar, men var går skiljelinjen där nackdelarna överväger? Här finns såklart oerhört många aspekter att väga in, och jag tänker att det för oss i ambulanssjukvården blir oerhört konkret när tiderna till sjukhus ökar…
Studien analyserar hur restid med bil till sjukhus hänger samman med dödlighet i Spanien 2010–2019, uppdelat på ålder, kön och dödsorsak. Restid mäts från bostadsnära censussektioner till genomsnittet av de fem närmaste sjukhusen. Längre restider kopplas till högre dödlighet, särskilt hos ≥65 år och vid tidskänsliga tillstånd; cirkulationssjukdomar visar samband även vid korta restider.
– Längre restid till sjukhus är associerad med högre total dödlighet.
– Starkast samband ses hos äldre (65+) och för tidskänsliga dödsorsaker.
– Cirkulationssjukdomar påverkas redan vid relativt korta restider; externa orsaker har brantare gradient vid längre avstå
– Resultaten är robusta i känslighetsanalys med närmaste sjukhus som alternativt mått.
HLR-inducerat medvetande berörs i 2025 års ERC-guidelines. I denna studie har författarna undersökt om farmakologiska interventioner såsom midazolam vid HLR-inducerat medvetande påverkade mortaliteten i jämförelse med standardvård. Smalt men intressant område!
Systematisk översikt av vuxna hjärtstoppspatienter med CPR-inducerat medvetande (CPRIC) prehospitalt, för att se om läkemedel påverkar mortalitet jämfört med standardvård. Två australiska retrospektiva observationskohorter (3969 patienter; 164 med CPRIC) ingick. CPRIC var kopplat till högre överlevnad, men läkemedelsbehandlade hade lägre överlevnad. Underlaget var begränsat/heterogent, låg tilltro och ingen metaanalys.
– Endast två retrospektiva australiska kohortstudier med mortalitetsdata identifierades.
– CPRIC-patienter överlevde oftare än patienter utan CPRIC.
– Läkemedelsbehandling (framför allt midazolam) var associerad med lägre överlevnad, men med stor risk för confounding.
– Evidensen bedöms låg och resultaten kan inte generaliseras; mer forskning behövs.
Mer luftväg..! Idag lite intressanta fynd om kapnometri vid prehospital intubation i Danmark, i form av en retrospektiv studie. Användning av kapnometri var associerat med lägre 30-dagarsmortalitet. Jag kanske är oinformerad här, men jag var dock mest förvånad att man inte rutinmässigt använde kapnometri (eller snarare -grafi) på samtliga patienter man intuberade. Det känns väl ändå som gold standard? Nåväl… Det är nog mest jag som är oinformerad, och kanske ser det lika ut i Sverige? Lite intressant iaf…
Nationell dansk registerbaserad retrospektiv kohort (2016–2021) av 8 625 prehospitala intubationer. Kapnometri användes i 80,3% och ökade över tid. Användning var vanligare bland överlevare och associerades med lägre 30-dagarsmortalitet (aOR 0,52). Avvikande EtCO2 var vanligt; särskilt låga värden kopplades till högre mortalitet.
– Kapnometri användes inte rutinmässigt vid alla prehospitala intubationer (80%).
– Kapnometrianvändning var oberoende associerad med lägre 30-dagarsmortalitet.
– Abnorma EtCO2-värden var vanliga; hypocapni hade högst mortalitet.
– Resultaten stödjer rekommendationer om rutinmässig EtCO2-monitorering.
Är prehospital intubation viktig för att undvika aspirationspneumoni hos intoxikerade patienter med GCS lägre än 9? Dagens studie är bara en observationsstudie och ger därför inget svar på den frågan. Men bland de 84 patienter som inkluderades sågs iallafall inga skillnader mellan gruppen som intuberades och den som inte intuberades. Läs för att få veta mer!
Retrospektiv kohort av 84 akut förgiftade med GCS ≤8, funna hjälplösa offentligt och inlagda på toxcenter. 10 intuberades prehospitalt (lägre GCS: 3 vs 7), 74 intuberades inte. Aspirationspneumonit var ovanlig (6,8%) och skilde ej mellan grupper. Endast 2,7% behövde senare ventilation och inga dog. Resultaten talar för individualiserad luftvägshantering snarare än GCS ensam.
– Majoriteten med GCS ≤8 intuberades inte prehospitalt och hade goda utfall.
– Aspiration var sällsynt och ingen mortalitet rapporterades.
– Fördröjd ventilation förekom hos få (2,7%) bland icke-intuberade.
– Fynden stödjer att GCS ensamt är otillräckligt som intubationskriterium vid förgiftning.
Prehospital trombolys vid högmisstänkt lungemboli? Kanske är det framtiden. Denna finska studie berör frågan och har bland annat kikat på adverse events. Fler studier behövs dock för att utreda nyttan med att ägna sig åt detta prehospitalt!
Register- och sjukhusdata från Helsingfors 2007–2019 analyserade 60 patienter med misstänkt högrisk-lungemboli utanför sjukhus. 23 fick prehospital i.v. fibrinolys (oftast vid hjärtstopp). Total mortalitet var 52% och alla dödsfall skedde vid hjärtstopp. Två större blödningar sågs utan fatal utgång. Överlevande vid utskrivning levde vid 12 månader; jämförelsegruppen hade tendens till högre 12-månadersmortalitet.
– Högrisk-LE prehospitalt hade mycket hög mortalitet, särskilt vid hjärtstopp.
– Prehospital fibrinolys gav få större blödningar och inga fatala blödningar i detta material.
– Alla som skrevs ut levande efter fibrinolys var vid liv efter 12 månader.
– Möjlig överlevnadsvinst jämfört med ingen fibrinolys är osäker och behöver prövas i större studier.
Ger dubbeldefibrillering högre överlevnad? I denna retrospektiva jämförelse av överlevnad före respektive efter implementation på Nya Zeeland så blev författarnas svar ”nej”. Evidensvärdet i en dylik observationsstudie är ju dock inte superstarkt, och utöver det beror saken på hur man implementerar både genomförande av interventionen och studien som utvärderar. Jag menar inte att innevarande studie på något vis är dålig, tvärtom läsvärd, men däremot tror jag vi ska avvakta de stora randomiserade studier som pågår med att dra vidare slutsatser.
Retrospektiv kohortstudie av hjärtstopp i Nya Zeelands ambulanssjukvård före och efter införande av dubbel sekventiell defibrillering (DSD) vid refraktär VF/VT. Bland 1401 patienter sågs ingen skillnad i ROSC eller 30-dagars överlevnad mellan perioderna. Postperioden fick 43% DSD; DSD (särskilt sen) var associerad med lägre överlevnad, troligen pga konfondering.
– Ingen förbättring i ROSC eller 30-dagars överlevnad efter införande av DSD.
– 43% fick DSD i postperioden; sena DSD-försök var kopplade till lägre ROSC/överlevnad i justerade analyser.
– Tidiga DSD visade inga signifikanta samband med utfall.
– Resultaten kan spegla att DSD används hos patienter med sämst prognos; optimal timing behöver studeras vidare.
Intressant registerstudie med Interrupted Time Series-metod. Överlevnad till utskrivning och överlevnad med god neurologisk outcome jämfördes före och efter införandet av mekaniska bröstkompressioner i ett stort antal ambulansorganisationer i USA. I korthet sågs ingen skillnad, vilket stärker den bild vi redan har sedan tidigare.
I en stor amerikansk OHCA-registerstudie analyserades om införande av mekaniska bröstkompressionsapparater i ambulansorganisationer förbättrade överlevnad. Med hierarkisk regression och interrupted time series jämfördes perioder före/efter första dokumenterade användning. Varken neurologiskt gynnsam överlevnad eller överlevnad till utskrivning ökade efter införandet.
– Ingen förbättring sågs i riskjusterad gynnsam neurologisk överlevnad efter införande av mekanisk HLR.
– Överlevnad till utskrivning ökade inte efter att EMS började använda mekaniska HLR-enheter.
– Kontrollorganisationer utan införande visade inga tydliga tidsmässiga trender i utfall 2013–2019.