Tagg: Mortalitet

  • Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study

    Dagens artikel är en retrospektiv feasability-studie från en läkarbemannad MICU i Frankrike. De har testat ketamin, som jag så ofta talar mig varm om, för att lindra bröstsmärta hos STEMI-patienter. Studien grundas på ett kvalitetsförbättringsarbete där en riktlinje infördes för att behandla bröstsmärta NRS ≥ 5 vid STEMI med ketamin 0.3 mg/kg intravenöst. Några resultat:

    • 74 patienter inkluderades. Initial NRS hos ketamin-patienterna var 8, medan patienter som fick paracetamol hade NRS 5 och morfin NRS 7.
    • Hur stor effekt läkemedlen hade blir för mig lite oklart. I artikelns tabell 2 står det att NRS sänktes med 3 i ketamingruppen, 2 i paracetamolgruppen och 2 i morfingruppen. I löptexten står dock NRS post-analgesi som 4, 5 och 7, vilket skulle innebära att varken paracetamol eller morfin alls hade effekt. Vad gäller morfin så tycks det också vara just så att det inte gav någon smärtlindrande effekt alls, då det upprepas i diskussionen att NRS ”låg stabilt” i morfingruppen medan det reducerades från 8 till 4 i ketamingruppen.
    • Författarna upptäckte inga adverse events, ejektionsfraktionen (LVEF) var stabil mellan grupperna och varken stent-trombos eller mortalitet inom 30 dagar förekom alls – så dessa bör ha varit svåra att utvärdera.

    Jag tycker att tanken med ketamin vid STEMI är superintressant. Men det finns mycket i aktuell studie som jag inte riktigt förstår, eller tvekar kring. Samtidigt är jag på vissa områden för opåläst för att kritisera alltför hårt. Men, den första tanke som slog mig var de ganska påtagligt annorlunda effekter ketamin har jämfört med opiater, vilket författarna också påtalar i bakgrunden. Detta kan såklart vara fördelaktigt, men exempelvis opiaternas vasodilaterande effekt kan ju också vara fördelaktig vid hjärtinfarkt. Så, absolut, det kanske funkar som feasability-studie, men jag tänker att en väldigt viktig sak är att göra större och helst randomiserade studier som visar att inte patienter smärtlindrade med ketamin har sämre utfall i form av mortalitet, EF, osv. än de som smärtlindrats med opioider, vilket väl får anses som gold standard? 30-dagarsmortalitet var ju ett sekundärt outcome i denna studie, men för mig är det nog prioriterat som primär outcome framöver.

    Utöver detta så är många saker lite märkliga för mig… Till att börja med NRS 5 som tröskelvärde för smärtlindring..? För mig är det en hög tröskel även vid annan smärta, men vid (misstänkt) kardiellt orsakad smärta låter det alldeles skyhögt! Sen att paracetamol alls har en roll i studien förvånade mig lite. Det är ju förvisso god grundsmärtlindring, men för mig har det aldrig riktigt varit en stor del av diskussionen vid AKS… Lägg till detta att administration av morfin inte gav en enda enhets minskning på NRS-skalan i median, så blir jag än mer förvirrad. Vad är det som skiljer dessa STEMI-patienter åt från dem jag vårdar? Är det dosberoende? Eller hur har man uppnått detta resultat? Vidare så understryker författarna att studien utfördes i en läkarbemannad verksamhet, och att följsamhet till protokollet därav varit relativt låg, vilket såklart blir problematiskt.

    Sammantaget blir min bild oundvikligen att de slutsatser man kan dra av studien blir väldigt få. Att ketamin kan lindra kardiell bröstsmärta, ja, men att dra några egentliga slutsatser om adverse events, ketamin i förhållande till andra läkemedel eller något annat blir omöjligt. Det är ju inte heller förvånande att ett läkemedel som ketamin verkar lindrande även på bröstsmärta, särskilt inte om man använder NRS 5 som tröskel för behandling. Mer intressant vore just om det är förknippat med andra nackdelar, men de svaren får vi inte alls ut här. Jag får ändå ge ett plus till författarna för att de vidgar vyerna kring ketamin och denna gången var ju inte forskning huvudsyftet med förändringen. Men med det sagt så hoppas jag att de jobbar på större och mer väldesignade studier på detta intressanta område! 🙂

    Saget, F.; Oriot, G.; Esvan, M.; Auffret, V.; Soulat, L.; Reuter, P. G.; Peschanski, N. Low Dose Ketamine as an Alternative to Morphinefor Prehospital Analgesia in STEMI: The SCAKetRetrospective Feasibility Study. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2627354
  • Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest

    Lördag och hjärtstoppsstudie! 🙂 Idag har jag läst en studie som dök upp online så sent som den 19 februari, som undersöker samband mellan blodsocker och outcomes vid hjärtstopp utanför sjukhus. Författarna har gjort en retrospektiv analys av en relativt stor population i USA, där 16.847 patienter slutligen inkluderades. Lite bakgrundsdata och resultat:

    • Etiologin till hjärtstopp bedömdes som kardiell i 81.6% av fallen, respiratorisk i 9.6% av fallen, överdos 5.0% och annat 3.7%. 20% hade defibrillerbar rytm initialt. 35.9% fick sedemera ROSC.
    • Ett samband mellan incidensen av ROSC och blodsocker, men sambandet var icke linjärt och varierade med blodsockernivåer. Min bedömning är dock att det p.g.a. icke-lineariteten är väldigt svårt att utläsa någon kliniskt användbar data ur detta resultat, utan det får istället bli underlag för vidare forskning.
    • En tendens fanns möjligen mot att ett milt till måttligt förhöjt blodsocker var förknippat med bättre outcomes.
    • Behandling med glukos (dextros/D-glukos) var däremot inte förknippat med förbättrade outcomes oavsett ursprunglig blodsockernivå. Vid vissa nivåer var det rent av skadligt.

    Studien är intressant läsning, men som jag antyder redan i punkterna ovan ganska svår att dra slutsatser kring. Blodsocker ingår ju i 4H/4T i svenska guidelines under den inte alltför kortfattade punkten ”Hypo-/hyperkalemi eller andra elektrolyt eller metabola rubbningar”, vilket väcker lite tankar här då evidensstödet inte är övertygande. Författarna till aktuell studie föreslår att ett initialt lågt blodsocker kanske snarare ska ses som en prognostiskt negativ indikator, än en indikation för behandling, givet att behandling utifrån studien inte tycktes förbättra outcome. Detta är ju dock en retrospektiv studie med dessutom ganska spretigt resultat, så slutsatsen får som så många gånger förr bli att vi behöver fler studier, större studier och prospektiva randomiserade sådana, för att bli kloka på vad som egentligen bör gälla.

    Influence of Intra-arrest Glucose on Patient Outcomes in Out-of-Hospital Cardiac Arrest.
  • Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients

    Här kommer en rykande färsk studie från USA publicerad i JAMA Surgery. Det är i själva verket en sekundäranalys, där författarna analyserat mortalitet efter trauma (inom 6 timmar, 24 timmar och under sjukhusvistelsen) samt andra kvalitetsmått såsom lyckandefrekvens vid intubation i relation till den genomsnittliga volym traumapatienter den behandlande prehospitala klinikern exponeras för de senaste tre åren.

    6769 patientmöten inkluderades, omfattande 359 kliniker och 3649 patienter. Medianvolymen var 46 traumafall (IQR 29.3-61.0) per år.

    • Klinikerns traumavolym var korrelerad med en lägre 6-timmarsmortalitet (för varje ytterligare 5 traumapatienter klinikern exponerats för sjönk mortaliteten med 10%, aOR 0.899, 95% CI 0.811-0.996) och en sänkning av mortaliteten under sjukhusvistelsen med 2.6% (aOR 0.974, 95% CI 0.949-0.999). 24-timmarsmortaliteten påverkades däremot inte signifikant.
    • För patienter med högre risk för mortalitet var påverkan av den behandlande klinikerns trauma-exponering större.
    • Varje ytterligare 5 traumapatienters exponering minskade tiden på plats med 13.7%.
    • Antalet år klinikern varit anställd eller dennes exponering för icke traumafall påverkade inte mortaliteten.

    Jag tänker att vi i Sverige har stora diskrepanser beroende på var man jobbar, där vissa stationer med låg beläggning ger låg volym patienter, medan andra ger hög volym. Jag har själv arbetat i olika kontexter inklusive glesbygd, och det vore intressant att se en liknande svensk studie. Låga volymer torde kunna vara problematiska, men glesbygdskontexten kräver ofta också en annan ambitionsnivå i prehospital behandling än i stadsmiljö där transporttiden ofta är kort och inte medger lika mycket åtgärder. Kanske är volymexponering något vi i ambulanssjukvården måste börja följa upp på individnivå? Som parallell kan nämnas att ERC:s guidelines från 2025 berör uppföljning av enskilda klinikers exponering för hjärtstoppssituationer. Intressant är vidare att anställningstiden inte spelade någon roll på utfallet. Här väcks reflektioner om skillnaden på ”erfarenhet” och ”år i yrket”. Författarna sammanfattar det ganska kraftfullt själva:

    ”It also suggests that a long certified and experienced prehospital clinician who sees a low volume of injured patients over that time may not be better than a new prehospital clinician who is seeing a high volume of trauma patients.”

    Jag vill avsluta med en annan intressant diskussion författarna driver, utifrån att liknande intrahospitala studier saknar motsvarande volym-kopplingar. De menar att man där har fler kollegor att dela besluten med, medan vi i ambulanssjukvården är ”ensamma” och bara har vår kollega att förlita oss på. Denna diskussion för osökt mina tankar till debatten om vilka kompetenser vi ska bemanna ambulanssjukvården med. Blir det ett mer patientsäkert system om man säkerställer att båda personerna i en ambulansbesättning besitter hög kompetens?

    Beiriger, J.; Martin-Gill, C.; Silver, D. S.; Sperry, J. L.; Lu, L.; Guyette, F. X.; Wisniewski, S.; Moore, E. E.; Schreiber, M.; Joseph, B.; Wilson, C. T.; Cotton, B.; Ostermayer, D.; Fox, E. E.; Harbrecht, B. G.; Patel, M.; Brown, J. B. Emergency Medical Individual Clinician Volume and Mortality in Trauma Patients. JAMA Surgery 2026. doi:10.1001/jamasurg.2025.6741