Dagens studie är en lite kortare och mindre sådan, i form av en retrospektiv analys av registerdata. Data från ett register över traumalarm matchats mot ett register över strokelarm som trombektomerats. Författarna fann att ”märkningen” av en patient som trauma fördröjde tiden till reperfusion med så mycket som 80 minuter eller mer, och att dessa fördröjningar i grunden inte verkade bero på diagnostisk osäkerhet utan i högre grad på felmärkning, vårdflödenas utformning och sättet på vilket resurser aktiveras. Endast ett mindre antal case inkluderades, och studien får i högsta grad ses som hypotesgenererande snarare än någonting annat. Frågan är dock i högsta grad intressant, dels eftersom iallafall jag ibland upplever diagnostisk osäkerhet i någon slags hönan-och-ägget-diskussion, men också då det finns all anledning att fundera över hur man kan optimera flödet även för patienter som initialt hamnar fel. Vi vet ju att felaktiga arbetsdiagnoser hos akutpatienter kan bestå en lång tid in i den intrahospitala vården, och ett system som effektivt förebygger detta kommer gynna patienterna.