Tagg: Kliniskt beslutsfattande

  • Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review

    Mängden forskning om olika AI-tillämpningar har vuxit enormt de senaste åren, och olika artiklar på AI-temat är ständigt återkommande i mina sökningar. Dock har jag hittills i hög grad duckat dem (utöver ett undantag den 8 maj), då jag faktiskt sällan finner dem riktigt intressanta. Ofta handlar det om väldigt spetsiga use case, eller så ligger forskningen för långt från att kunna tillämpas kliniskt för att bli intressant för mig. I dagens artikel har författarna gjort en scoping review kring användningen av AI vid vård av patienter med misstänkt akut koronart syndrom (AKS), och det känns som att det kan ha framtiden för sig. Det första man tänker på då är väl ändå AI-stöd vid EKG-tolkning, och mycket riktigt är det ett av områdena som berörs i artikeln. Som det verkar finns god potential att låta AI tolka eller stötta i tolkningen av 12-avlednings-EKG med lika bra eller bättre prestanda som en mänsklig kliniker. Även i riskstratifiering för olika outcomes och diagnostik där inte bara EKG inkluderades visade AI potential.

    Jag väljer att ta med denna studien eftersom jag bedömer att detta faktiskt är ett område där AI inom relativt snar framtid kan – och förmodligen bör – implementeras i ambulanssjukvården. Många apparater ger ju redan en bedömning av EKG till exempel, och att få denna bedömning gjord med bättre precision och lärande av AI låter väl högst rimligt. Som så ofta med AI återstår ju dock frågor och inte minst då: Vem ska ta ansvar för AI:s bedömning? Sånt här behöver klaras ut, men jag tror personligen att ambulanssjukvården med sin komplexitet, tidspress och risk för kognitiv overload har mycket att vinna på den nya tekniken i exempelvis sån här diagnostik, men också exempelvis som stöd i journalen… Varför skulle inte AI kunna föreslå undersökningar man missat, att man glömt utvärdera sin smärtlindring, tänkbara farliga diagnoser, osv. utifrån det man matat in? Löser vi ansvars och sekretessfrågor så erbjuder tekniken sannolikt mycket som kan gynna utfallet för våra patienter.

    Khonakdar, K.; Faghani, R. S.; Keyhanian, F.; Ramezanian, S.; Ganji, H. Z. Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01636-2
  • “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness

    Dagens artikel är kvalitativ, svensk och utgör en sekundäranalys av en tidigare insamlad datamängd. Fokuset ligger på vårdarnas upplevelse av arbetsförhållandena vid vårdande av patienter med andnöd. Jag skriver på telefonen, så det blir en kort text här, men det finns en del intressanta fynd. Särskilt spännande tycker jag diskussionen är kring hur begränsningarna i organisation och vårdmiljö både medför att man ibland behöver kompromissa med den egna säkerheten, men även hur detta kan utgöra en etisk stress där kreativitet, improvisation och tänkande utanför boxen blir nödvändigt för att leverera bra vård. Detta är för mig en del av kärnan i jobbet, och att då samtidigt ha förmågan att synka denna improvisation på ett professionellt sätt mot riktlinjer, evidens och beprövad kunskap. Läsvärt!

    Kauppi, W.; Hedman, K.; Söderholm, H. M.; Hagiwara, M. A. “We need to accept our limited resources”: a qualitative study exploring ambulance clinicians’ experiences of working conditions when caring for patients with breathlessness. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01620-w
  • Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study

    Idag blickar vi västerut mot Norge och en artikel på ett tema som jag måste medge är underrepresenterat på prehospitalt, nämligen sepsis. Författarna har prospektivt inkluderat 398 patienter med prehospitalt misstänkt sepsis. Gruppen hade en medianålder på 76 år och mortalitet (all-cause) på 10.1%. De outcomes författarna tittade på var sepsis severity på sjukhus (SOFA-score), förekomst av septisk chock (behov av vasopressor efter vätskebehandling) och 30-dagarsmortalitet, och kopplat dessa till värden från NEWS2 och Quick Sofa Score (qSOFA) för att se hur väl respektive verktyg kunde förutsäga dessa outcomes.

    Det visade sig att NEWS2 hade en högre precision att med rimlig sensitivitet och specificitet förutsäga svår sepsis. Intressant är också hur olika variabler var associerade med utfallen. Exempelvis var saturation, blodtryck och qSOFA var associerat med sepsis severity och septisk chock. GCS och manligt kön var förknippat med sepsis severity och 30-dagarsmortalitet och marmorerad hud samt cyanos med septisk chock respektive mortalitet. Fler associationer fanns, men bland några intressanta saker som dök upp i mitt huvud när jag läste:

    • SpO2 associerat med sepsis severity och septisk chock – men i triagesystemet där jag arbetar (South African Triage Scale / TEWS) ingår SpO2 inte ens i den poängberäkning som ligger till grund för prioritet i triagen. Detta bidrar till lite funderingar jag haft där vårt sepsisflöde aktiveras för röda och ev. orange:a infektionspatienter (lika som med RETTS), men triagesystemen är som jag uppfattar det inte alls likvärdigt känsliga… Vore intressant med forskning här! Jag kan ibland fundera över om våra infektionsläkare känt till skillnaderna mellan triagesystemen när man hoppade på och utformade våra riktlinjer efter de nationella, som mig veterligen i princip utgått från att alla triagerar med RETTS.
    • Manligt kön tycks förenat med svårare sepsis. Författarna fann också att NEWS2 var bättre på att förutse chock hos män än kvinnor. En könsskillnad som kanske kan mitigeras med mer forskning på verktyget?
    • Och inte minst då, det som vi på många sätt redan vet… Att marmorering/cyanos har relativt starkt prediktivt värde för olika dåliga utfall. Vi vet redan att det är svårt att identifiera enskilda värden/tecken som ensam prediktor för sepsis, och här tycker jag det tydliggörs hur en enkel klinisk bedömning kan bidra rejält.

    Sammantaget, en intressant studie som fördjupar förståelsen både för sepsispatienten och för de verktyg vi använder för identifiering en smula. Jag tycker också någonstans att detta sätter fingret på varför sepsis är ett så intressant område… Här finns inga enkla tecken eller raka svar, utan för tidig identifikation och adekvat behandling krävs lite mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som händer på sepsisområdet de närmsta 10 åren!

    PS. Detta var maj månads sista artikel. Har nu läst en artikel om dagen i fem månader, och det känns fortfarande stimulerande och roligt – även om jag funderar lite på huruvida jag ska göra uppehåll över sommarsemestern eller inte… Får återkomma i den frågan! Tills dess, utforska gärna det jag tidigare skrivit här. DS.

    Andersson, L.; Simonsen, G. S.; Solligård, E.; Fredriksen, K. Prehospital prediction of clinical course in patients with suspected sepsis: a prospective cohort study. Emergency Medicine Journal 2026:emermed-2025-215135. doi:10.1136/emermed-2025-215135
  • Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity

    Dagens artikel är dansk och är en retrospektiv studie som undersöker traumateamsaktivering för pediatriskt trauma vid Danmarks fyra level 1 trauma centers under 10 års tid. Primär outcome var graden av övertriage, vilket författarna definierade som en ISS < 15. De fann också att andelen övertriage var mycket hög, men också variabel, mellan 81-95% beroende på vilket center – 14% av patienterna hade ISS >= 15. Här finns också en intressant iakttagelse, att de fyra centren hade olika kriterier för traumalarmsaktivering, där vissa använde poängsystem där avvikelser/skador alltså summerades i en poäng för aktivering, medan andra center hade system där ett ensamt kriterie kunde generera traumalarmsaktivering. Vid vissa center var skademekanism en faktor, medan det inte var det vid andra. Mortaliteten i studien var låg (2.2%) och ökade inte helt oväntat med ISS där ISS >= 25 hade 20% mortalitet.

    Det finns en del intressanta resultat i studien, och en tanke blir att Danmark kanske skulle tjäna på att göra ett arbete likt de svenska nationella traumalarmskriterierna. Sen är det inte mitt hemområde direkt, men jag känner mig inte helt säker på att de max 25-50% övertriage som American College of Surgeons Committe on Trauma rekommenderar är lika applicerbart på traumatiskt skadade barn som på vuxna..? Barn har ju en tendens att kompensera längre, kan vara svårare att undersöka adekvat samt få adekvata svar från (beroende på åldersgrupp – det kan ju även vara tvärtom) och har en tendens att orsaka mer osäkerhet hos både prehospital och intrahospital personal. De utgör dessutom en relativt liten andel av den totala helheten traumapatienter, och jag kan se ett antal skäl att man kanske ska ha en lite högre toleransnivå än på vuxna. Men, framförallt så är det svårt att värdera hur adekvat triagen är som helhet när inte mängden undertriage kan värderas. Inget av detta är dock någon kritik mot studien, som ter sig välgjord, utan mer resonemang kring helheten… 🙂 Läsvärt, tycker jag, särskilt om man är intresserad av pediatrik och/eller trauma.

    Nordestgaard, C. H.; Gude, M. F.; Leth, S. V.; Raaber, N. Trauma team activation for pediatric patients in Denmark: a multicenter study of criteria, organization, and injury severity. European Journal of Trauma and Emergency Surgery 2026;52(1). doi:10.1007/s00068-026-03208-2
  • Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level

    Idag en fantastiskt fin studie på ett ämne väldigt närliggande mitt eget forskningsområde, nämligen den prehospitala behandlingen av akut buksmärta. Det är en studie som väcker mycket tankar, och jag tar mig friheten att brodera ut texten och resonemangen lite.

    Författarna har undersökt sjuksköterskors följsamhet till behandlingsriktlinjer för buksmärta och huruvida denna är associerad med utbildningsnivå. Totalt 600 fall inkluderades och fynden är onekligen intressanta:

    • Sjuksköterskorna som inkluderades hade i genomsnitt 13 års sjuksköterskeerfarenhet. 61% hade en specialistutbildning, ambulanssjuksköterska var (överlägset) vanligast.
    • 71% av uppdragen inträffade mellan 07-22, d.v.s. dagtid. 31% var prio 1 ut, men endast 3% prio 1 in. Prio 2 ut var vanligast; 67%. 85% transporterades till akutmottagning. 19% av patienterna diagnosticerades med ett tidskritiskt tillstånd.
    • Följsamheten till riktlinker var icke-optimal i flera avseenden:
      • Smärtintensitet dokumenterades i 36% av fallen.
      • 72% av patienterna med smärta NRS >= 4 erhöll farmakologisk smärtlindring.
      • Bukpalpation utfördes i 70% av fallen.
      • Auskultation av buken utfördes i 31% av fallen.
      • Avföringsanamnes dokumenterades i 70% av fallen, miktion 48%.
      • Blodsocker mättes i 60% av fallen, laktat i 9% av fallen.
    • Sjuksköterskor med specialistutbildning gav i högre grad smärtlindring och i högre dos men utförde också viktiga undersökningar såsom bukpalpation, glukosmätning och laktatmätning i högre grad.

    I studien finns mycket intressant kring följsamhet till riktlinjer och behandling av buksmärta i ambulanssjukvården. Det viktigaste intrycket för min del är dock kompetensens betydelse för den vårdkvalitet som levereras. I dagens tider av svår personalbrist upplever jag detta som bortglömt i den svenska debatten. Ambulanssjukvård handlar inte bara om att få fram en ambulans till patienten, utan vilken vård som levereras. Studien inkluderar ju erfarna sjuksköterskor (13 år snitt-erfarenhet), så ett rimligt antagande torde vara att en stor del av deltagarna torde ha adekvata förutsättningar att göra rätt. Innevarande studie ger en ganska tydlig fingervisning att erfarenhet ensamt kanske inte alltid räcker, utan att specialistkompetens också kan vara en faktor i att säkra adekvat omhändertagande. Ändå finns regioner som inte har varken mål eller krav på specialistsjuksköterskekompetens i ambulanssjukvården. Min egen region exempelvis ligger tyvärr överlägset längst ner i den statistiken, om man tittar på siffror i en studie av Wallin m.fl. från 2022. Här finns tydlig förbättringspotential, och för att säkra hög vårdkvalitet till patienterna borde politiken gå in och kravställa tydligt inte bara kring responstider och annat, utan även kring vilken kompetens som patienter ska möta i den prehospitala vården. I den vägledning för omhändertagande av den tidskritiskt sjuka eller skadade patienten som Kunskapsstyrning vård (vilket ju drivs av Sveriges regioner i samverkan) släppte förra året sattes målbilden till att denne patient ska få tillgång till två specialistutbildade sjuksköterskor, och att varje ambulans ska bemannas med minst en dito. Kloka människor har skrivit denna vägledning, och dagens studie tyder ju på att målbilden inte på något vis är tagen ur luften. Detaljerna kan man diskutera, men jag måste säga att jag saknar detta perspektiv i debatten..? De få gånger jag hör det debatteras på arbetsplatser upplever jag alltför ofta att debatten tolkas personligt som kritik mot kollegor utan specialistkompetens, vilket det naturligtvis inte handlar om. För mig är det sandlådenivå, och fokus ska vara på patienternas bästa. Specialistkompetens är en faktor på systemnivå, där vi har potential att höja kvaliteten på den vård som når fram till patienterna med positiva effekter för patient, närstående och med all sannolikhet samhällsekonomi som följd.

    Dannvall, C.; Öhman, H.; Herlitz, J.; Hagiwara, M. A.; Magnusson, C. Prehospital nurse adherence to abdominal pain guidelines in Sweden and possible association with educational level. Australasian Emergency Care 2025;28(4):314-321. doi:10.1016/j.auec.2025.06.007
  • Evaluation of Pre-hospital Point of Care Troponin Testing

    Idag kör vi ett kliv bort från de vanliga tidskriftsartiklarna publicerade i tidsskrifter med peer review. Istället blir det en utvärderingsrapport från ett projekt i Manchester som utgör del av något de kallar Advanced Diagnostics Accelerator Programme. Projektet som utvärderas syftade till att utvärdera implementering och tänkbar impact av prehospital point-of-care-testning av högkänsligt troponin (POCTT), vilket ju är ett ämne som omskrivits på prehospital tidigare kring en review-studie.

    I projektet användes testning av högkänsligt troponin i den prehospitala fasen som del i ett riskstratifieringsverktyg som kallas T-MACS. Vill man sätta sig in i T-MACS så kan man ex.vis hitta en kalkylator för T-MACS-score här. I den tidigare publicerade review:n återfanns inga studier med T-MACS, eftersom det saknades sådana där scoringen – inklusive troponin – utfördes av ambulanspersonal. Men nu tycks det alltså vara gjort, dock ej i syfte att validera scoringen prehospital alltså, utan mer ur implementeringsperspektiv…

    Fynden i studien var iallafall att det var genomförbart att använda POCTT prehospitalt. Fall där testning användes tog i genomsnitt 9 minuter längre tid på hämtplatsen än motsvarande händelser utan testning. I den senare delen av studien gav 86% av testerna valida resultat, att jämföra med en något lägre siffra tidigare under testperioden. Författarna uppger att drygt 46.000 patienter söker för bröstsmärta i deras område varje år, och beräknar att om de olika gruppernas proportioner från studien projiceras på hela den populationen så skulle drygt 29.000 patienter kunna få en mer ändamålsenlig väg in i vården med POCTT och nästan 14.000, d.v.s. 30%, kvarstanna på hämtplats.

    Jag tänker att det finns flera intressanta delar att vidare beforska här. En multi-centerstudie kring implementering i fler olika kontexter? En studie på sensistivitet och specificitet i den prehospitala kontexten? Framförallt är man nyfiken på falskt negativa, patienter som riskerar få försämrad/felaktig behandling. Sen vore som alltid patientperspektiv intressant. Oavsett vad, jag tycker det är en spännande rapport och det här är något jag verkligen förväntar mig på bredden i den prehospitala vården inom inte alltför lång tid. Med bröstsmärta som vanligaste sökorsak finns ju enorma vinster i mer ändamålsenlig vård för patienten och minskade belastning på akutsjukvården.

    Williams, R.; Jones, P.; Body, R.; Chikumbanje, M. Evaluation of Pre-hospital Point of Care Troponin Testing. amber – ambulance research repository 2026. doi:20.500.12417/2162
  • Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services

    Idag blev det en narrativ review om AI i prehospital vård, med fokus på existerande och potentiella AI-användningar i ambulanssjukvården. Författarna fokuserade på fyra faser av den prehospitala vården; larmsamtal och intervju, alarmering och resursallokering, operationella/taktiska användningar samt klinisk användning. I alla faser fanns framgångsrika resultat, exempelvis vad gällde att identifiera hjärtstopp i larmsamtalet (säkrare och snabbare), att öka tillgängligheten genom att allokera resurser utifrån lärdomar från maskininlärning, att tolka EKG eller att hjälpa till med tolkning av ultraljud (POCUS). De flesta tillämpningar var dock pilotprojekt, och författarna såg bland annat tänkbara problem att lösa kring saker såsom implementering, reglering och datasäkerhet om man ska tillämpa AI mer storskaligt. Jag nöjer mig med att beskriva det så, men rekommenderar artikeln för en liten överblick av AI-fältet.

    Machado, C.; Hessel, S. Artificial intelligence in the prehospital setting – potentials, challenges, and practice-relevant fields of application in emergency medical services. BMC Artificial Intelligence 2026;2(1). doi:10.1186/s44398-026-00027-8
  • Early resuscitation priorities in two-provider EMS crews: an interpretive commentary

    Jag tänker att vi förlänger hjärtstoppshelgen lite och stoppar in en udda fågel i artikel-flödet, nämligen en ”interpretive commentary”. Så vad är det? I det här fallet handlar det om en artikel där författarna ger underlag för hur våra A-HLR-guidelines kan tolkas i prehospitala situationer där endast två personer finns tillgängliga, och vilka fysiologiska implikationer olika prioriteringar/avsteg/kompromisser riskerar medföra. De kan således vägleda något i prioriteringen i en situation där tillräckligt antal händer helt enkelt saknas för att göra alla åtgärder så snabbt som man hade önskat.

    Artikeln är för mig intressant då författarna sätter fingret på något som jag kanske inte vill kalla för en svaghet, givet svårigheten att i utbildningsmaterial och riktlinjer ta höjd för alla slags teamkonstellationer, men däremot kanske en otydlighet – inte minst för de kollegor som kommer nya till A-HLR-situationer och/eller den prehospitala vårdmiljön… Har man djupare bakgrundskunskaper så kan man själv reda ut dessa prioriteringar, men för nyare kollegor tror jag att artikeln kan vara en god vägledning i hur prioriteringar kan göras. Den kan också vara ett bra underlag för reflektion hos mer erfarna kollegor. En bra grej att diskutera vid något utbildningstillfälle på stationen, eller liknande. Jag nöjer mig så och avstår från att redogöra för innehållet, utan lämnar det till fortsatt läsning för den intresserade…

    Sýkora, R.; Chvojka, J.; Kukačková, N.; Šimečková, V.; Smetana, J. Early resuscitation priorities in two-provider EMS crews: an interpretive commentary. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01549-0
  • Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review

    Idag har jag läst denna artikel om faktorer som underlättar eller motverkar hänvisning till andra vårdnivåer i ambulanssjukvården. Studien är australisk och talar om paramedic referral, men detta är kanske lite missvisande då studierna inkluderats brett och bl.a. inkluderar fyra från svensk kontext. Det finns alltså goda skäl att inte låsa in sig på paramedics. I studien identifieras ett antal faciliterare och barriärer, bland annat så visar sig tillgången till definierade alternativa ”spår” (istället för transport till akutmottagning) vara en viktig faktor, och andra saker som påverkar är adekvat tillgång till information om patienten (journaler, tidigare EKG, etc), kunskap, guidelines och uppmuntran att använda dylika spår, snarare än en skuldbeläggande kultur där man letar fel i dylika bedömningar, så som jag tolkar det. Det finns ett antal olika underlättande samt motverkande faktorer listade, så det finns goda skäl att gå in och läsa fulltexten.

    När jag läser snurrar tankarna framförallt kring en begränsad del av innehållet, och det handlar om systemfaktorer och dess påverkan. I bakgrunden redogör författarna för att mindre än 1% av alla patienter i australien som inte transporteras till akutmottagning dokumenteras ha hänvisats till en annan vårdnivå (egenvård exkluderat), i jämförelse med >40% i en nederländsk studie. De tar upp brist på kompetens om icke akuta patienter som en barriär till hänvisning, där mer kunskap om icke akuta tillstånd presenteras som nyckel för att kunna ge patienter potentiellt aktuella för hänvisning god vård. De tar även upp ”role perception” – syftande på en uppfattning om yrkesrollen och att uppgiften är att ta hand om akut sjuka patienter. När jag läser allt detta kan jag inte låta bli att knyta det till diskussioner om vem som ska jobba i ambulanssjukvården. Internationellt sett så har vi paramedic-baserade system vs. vårt svenska sjuksköterske-baserade, i Sverige hör man ibland diskussioner om olika specialiseringar, etc. Allt detta kokar för mig ner i att man måste fundera över vad man vill ha ambulanssjukvården till, och styra bemanningen utifrån detta. Jag har absolut inget emot paramedic-baserade system (tvärtom ser jag många fördelar). Dock, samtidigt som naturligtvis många faktorer spelar in, så är jag inte helt säker på att det är en slump att paramedic-baserade australien ligger på <1% när sjuksköterske-baserade nederländerna ligger på >40% hänvisningar. Med den åldrande befolkningen, större behov att vårda patienter i hemmiljön osv. så är det rimligt att tro att kraven på ambulanssjukvården att bedöma icke akuta eller subakuta tillstånd kommer att öka snarare än minska. Och då tänker jag att en bred och solid kunskapsgrund som är rotad i sjukvården generellt och inte högspecialiserad till enbart akutsjukvård, sannolikt kan vara en fördel, om man vill främja hänvisningar. Det jag vill ha sagt är nog ungefär att även om paramedic-system kan ha stora fördelar, så tror jag att sjuksköterske-kompetens kan vara en styrka när det kommer just till bedömning av patienter aktuella för hänvisning. Och för att slänga in ett vedträ i specialiseringsdiskussionen så torde samma hänsyn gynna breddutbildningar snarare än spets-dito. Sen behöver ambulanssjukvården självklart besitta spetskompetens kring de akuta tillstånden också – så bottom line i denna spretiga diskussion blir väl på något vis att behovet att bedöma och hänvisa patienter i stor skala har ökat kompetenskraven ganska rejält. Frågan blir… Har kompetensen i svensk ambulanssjukvård ökat i samma takt, och hur ser det ut framåt?

    Gray, B.; Gupta, M.; King, R. Barriers and facilitators to paramedics use of referral pathways as alternatives to emergency department presentation: A scoping review. Australasian Emergency Care 2026. doi:10.1016/j.auec.2026.03.002
  • Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care

    Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.

    Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:

    • Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
    • Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
    • Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.

    Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).

    Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.

    Gustavsen, A.; Simensen, R. Fentanyl or Morphine? a qualitative investigation of solo responding paramedics´ decision-making in prehospital care. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01608-2