Tagg: Riskbedömning

  • Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians

    Dagens artikel blir lite annorlunda och är en review kring terrormedicin riktad mot läkare i akutsjukvården. Medförfattare är Fredrik Granholm, läkare med stort intresse för området och arrangör av kongressen Tactical Trauma, som jag hört mycket gott om och verkligen hoppas få chans att bevista någon gång.

    Begreppet terrormedicin är i ärlighetens namn i princip nytt för mig, även om jag är bekant med åtminstone mycket av innehållet i artikeln. Läsaren får en bred och av naturliga skäl inte alltför djup genomgång av begreppets scope, relaterade viktiga begrepp, skademekanismer, prehospital vård, psykologiska faktorer, etiska problem m.m. Med tanke på hur sällan dessa händelser ändå händer – och inte minst då CBRN-händelser (som är överlägset ovanligast) – så tycker jag det mest intressanta är resonemangen kring hur vi bygger motståndskraft, uthållighet och skapar handlingsberedskap. Sådant är ju oftast enklare för vardagshändelser, än för det som händer sällan men samtidigt medför enorma konsekvenser när det väl händer. Ibland tilltalas jag av lite matematiska sätt att konkretisera saker, och en (kanske banal) sak som fångade mig i artikeln är följande formel:

    Impact of disaster = (Hazard x Vulnerability) / (Preparedness x Resilience)

    Jag tänker att vulnerability kan vi i någon mån påverka, preparedness och resilience kan vi definitivt påverka, medan hazard är ekvationens ”X”. Den insikten ger oss kanske inte så mycket konkret, men den är iallafall för mig en bra tankeväckare om vilka faktorer vi behöver arbeta med för att minimera följderna av en allvarlig händelse, såsom terror.

    Braitberg, G.; Tin, D.; Granholm, F. Terror Medicine: A Review for Emergency Physicians. Journal of Acute Care, Trauma and Emergency Medicine 2025;1(2):38-42. doi:10.5005/jactem-11048-0018
  • Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care

    Vi fortsätter på hot- och våldstema från igår, men lämnar PDV. Tyvärr är ju hot- och våld mot oss i ambulanssjukvården högaktuellt, inte minst sedan i höstas då vi miste Helena – en förebild och väldigt varm person. Självklart väcks mycket känslor, jag har själv jobbat med Helena och höstens upplevelser är bortom ord. Men… Lika mycket som vår arbetsmiljö behöver förbättras, lika mycket behöver vi hålla huvudet kallt när vi gör det och förhålla oss till fakta. Lite sådan fakta kommer just från dagens studie…

    Författarna har i en longitudinell observationsstudie granskat journalhandlingar och tittat på förekomsten av våldsamt beteende och i vilken grad detta följer vårdkedjan, alltså i om våld i en del av kedjan fortsätter i kommande steg. Studien är gjord i USA och generaliserbarheten är såklart oklar, men ändå tycker jag många delar är intressanta:

    • I 2.791 hittade författarna våld i någon av vårdkedjans länkar. I 28 procent av fallen fortsatte våldet till nästa instans, och i 13% respektive 8% till en tredje och fjärde instans.
    • Den prehospitala vården var mest utsatta för våldsamma incidenter, 18 st per 10 timmars patientmöte.
    • Risken att utsättas för hot och våld var högre med kvinnliga patienter, och även högre när personer under 18 år var patient.
    • Ett intressant bifynd för mig, som inte alls har med författarnas resultat att göra, är att de i sin metod redogör för hur verksamheten tidigare haft ett flaggningssystem där patienter flaggades i max 12 månader, men att detta sedan några år bytts ut mot ”Behavioural safety plans”, där våldsamt eller hotfullt beteende hos patienter dokumenterades. När vi diskuterar flaggning etc. nu kan inte värdet av omvärldsbevakning överskattas.

    Det finns mycket intressant att hämta ur denna studie, som naturligtvis måste tolkas utifrån vår svensk kontext. För mig blir dock några slutsatser att våldet kanske inte alltid förekommer där man mest anar det (tänker då på kvinnor och delvis även barn/ungdomar) samt att det blir oerhört tydligt att ett varningssystem endast för ambulanssjukvården är otillräckligt. Det faktum att drygt en fjärdedel av våldet fortsätter till kommande steg i vårdkedjan gör att detta är ett uppenbart problem för vården som helhet, inte bara ambulanssjukvården. Vi behöver äga hela kedjan från vårdens sida, inte förlita oss på andra myndigheter eller företag, och skapa robusta system för att betrakta hot- och våld utifrån både patientsäkerhets- och arbetsmiljöperspektiv. Hot- och våld är inte en anledning att inte ge vård, det är snarare en utmaning som rör hur vi ska kunna erbjuda rätt vård till den aktuella individen, på ett sätt som är säkert för oss själva.

    McGuire, S. S.; Wanberg, E. J.; Bellolio, F.; Gazley, B.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Continuing Violence From the Out-of-Hospital Setting to the Emergency Department and Hospital: A Cohort Study on Longitudinal Violence in Health Care. Annals of Emergency Medicine 2026;87(2):200-212. doi:10.1016/j.annemergmed.2025.05.009
  • The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center

    Idag är det ett år sedan skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Ikväll tänder jag ett ljus för de 10 oskyldiga individer som berövades livet där. Det bästa vi inom blåljusmyndigheter kan göra för att hedra dessa offer är dock enligt mig att förbättra vår beredskap för liknande händelser i framtiden. Tyvärr varierar beredskapen i Sverige, med allt från ambulanspersonal som inövats noga vid upprepade tillfällen, till andra exempel där en majoritet av personalen inte övat alls. Idag väljer jag därför en lite udda artikel från 2019, som egentligen dessutom tillhör polisforskningsområdet, men som innehåller en i mitt tycke rimlig sammanfattning av ”medical response” för den som är novis på området. Det är alltså inte själva de medicinska åtgärderna som berörs, utan framförallt hur man kan organisera arbetet för att nå patienter, vilket ju upprepade gånger visat sig vara en flaskhals inklusive i Örebro.

    Ett par av budskapen, för den som är helt ny på området:

    • Fasindelningen ”Stop the killing” och ”Stop the dying”. I stop the killing är fokus på att avbryta det dödliga våldet, och i stop the dying ligger det på att ge akutsjukvård. Ofta är den aktiva delen av händelsen (stop the killing) över inom 5 minuter, men osäkerhet kring säkerhetssituationen kan bestå timtals. Därför behöver fokus vara att optimera stop the dying så att 1) polisen har möjligheter att ge initial livräddande första hjälpen, framförallt X och A, och 2) strategier finns för att skydda ambulanspersonal så de kan verka på en nivå som uppfyller ”tillräckligt säker” även under denna initiala osäkerhet. Exakt detta är ju vad som diskuteras efter Risbergska.
    • För att uppnå detta skydd och nå patienter tidigt med sjukvård diskuteras tre taktiker. Det handlar om att konvertera delar av skadeområdet som inte är ”heta” i bemärkelsen aktiv skottlossning/våld, men ”heta/varma” i bemärkelsen att det kan finnas hot man ej upptäckt på platsen, så de blir tillräckligt säkra för ambulanssjukvården att verka i:
      • The protected island – Man upprättar en plats på strategiskt läge inne i zonen där sjukvård kan ges i skydd av polis. Skadade förflyttas dit av polisen.
      • The secure corridor – Beroende på byggnadens utformning kan en korridor eller liknande avgränsas med skydd av polis vid ingångarna till korridoren. På så vis kan den förvandlas från potentiellt het zon till en varm zon där ambulanssjukvården kan verka. Med en strategiskt placerad secure corridor kan detta också vara en evakueringsväg ut för skadade till en säker uppsamlingsplats där ytterligare sjukvård kan ges utan att kräva polisiära resurser.
      • The rescue task force – Man formar en slags insatsstyrka av ambulanspersonal och polis som rör sig i skadeområdet, för akut vård och evakuering av patienter.

    Ovan taktiker tycker jag varje svensk ambulanspersonal bör känna till och inkludera i sin mentala beredskap. Vi måste också tänka tanken: ”Vem vill jag vara i en PDV-händelse?”. Vi ska ju kunna leva med oss själva i efterförloppet. Det finns ingen anledning att ta idiotrisker, men för egen del är min ambition (som kan visa sig krascha vid kontakt med verkligheten) att jag vill göra skillnad och därför är beredd att acceptera en betydligt högre, men såklart inte orimlig, risk. Det kommer dock vara oerhört svåra bedömningar med stor osäkerhet och jag är mycket ödmjuk inför hur snett man kan landa! För att maximera våra chanser att göra rätt val behöver vi fundera organisatoriskt. Ska all ambulanspersonal kunna verka i närheten av hotet? Vilken särskild utrustning behövs? Oavsett användning av ovan taktiker kommer risknivån vara ljusår högre än i vårt dagliga arbete. Vi behöver skapa hög mental beredskap, lära av de händelser som varit, utrusta oss, öva och resonera om olika taktiker. Jag hoppas det dröjer länge innan Sverige ställs inför något dylikt igen, men tyvärr kommer det utan tvivel att hända…

    PS. För dig som är helt ny på området är ett tips också att läsa The Hartford Consensus, som utvecklades i USA som svar på ett antal PDV-händelser och kommit att utgöra något av ett fundament för tankesättet vid PDV. Den har några år på nacken, men är en bra ände att börja i. DS.

    Martaindale, M. H.; Blair, J. P. The Evolution of Active Shooter Response Training Protocols Since Columbine: Lessons From the Advanced Law Enforcement Rapid Response Training Center. Journal of Contemporary Criminal Justice 2019;35(3):342-356. doi:10.1177/1043986219840237
  • Prehospital risk stratification in suspected non-ST-segment elevation acute coronary syndrome with point-of-care troponin: an individual patient data meta-analysis

    Här kommer en högintressant metaanalys på ett område där jag personligen tror att mycket kommer hända de närmsta åren, med potential till mer träffsäker och bättre vård för patienterna samtidigt som akutsjukvården avlastas. Det handlar om prehospital riskbedömning av patienter med bröstsmärta, en grupp som idag i mycket hög utsträckning transporteras till akutmottagning även när den kardiella risken är låg. Studien utvärderar möjligheten att använda scoringsystem (ffa HEART och T-MACS) inklusive prehospital mätning av troponin i prehospital miljö för att kunna göra en mer träffsäker bedömning av den kardiella risken hos patienter utan ST-höjningar.

    Slutsatsen blev att i ”well-trained EMS systems” där goda uppföljningsbehov fanns var riskbedömning med HEART-score ett framgångsrikt sätt att identifiera patienter med låg risk för att drabbas av allvarliga avvikande hjärthändelser eller död inom 30 dagar. Utfallet var relativt oberoende av tiden mellan symtomdebut och när riskbedömningen ägde rum. Ett viktigt observandum är också att slutsatsen gäller användning av HEART-skalan som helhet, system med enbart troponin-mätning visade inte samma sensitivitet. Författarna betonar också att tillämpbarheten är beroende av faktorer i varje respektive vårdsystem. Min tolkning är att mer forskning behövs kring hur man bäst kan balansera systemet mellan sensitivitet och specificitet. På det området finns dessutom såklart både etiska och hälsoekonomiska faktorer att ta hänsyn till…

    Demandt, J.; Sagel, D.; Camaro, C.; van Hattem, V. A. E.; Mahler, S. A.; Cooper, J.; Tolsma, R.; Fokkert, M.; Cetinyurek-Yavuz, A.; Snavely, A. C.; Donaldson, L. A. A.; van der Harst, P.; van ’t Hof, A.; van Royen, N.; van ’t Veer, M.; Vlaar, P. J. Prehospital risk stratification in suspected non-ST-segment elevation acute coronary syndrome with point-of-care troponin: an individual patient data meta-analysis. Heart 2026:heartjnl-2025-326922. doi:10.1136/heartjnl-2025-326922