Tagg: Riskbedömning

  • Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review

    Mängden forskning om olika AI-tillämpningar har vuxit enormt de senaste åren, och olika artiklar på AI-temat är ständigt återkommande i mina sökningar. Dock har jag hittills i hög grad duckat dem (utöver ett undantag den 8 maj), då jag faktiskt sällan finner dem riktigt intressanta. Ofta handlar det om väldigt spetsiga use case, eller så ligger forskningen för långt från att kunna tillämpas kliniskt för att bli intressant för mig. I dagens artikel har författarna gjort en scoping review kring användningen av AI vid vård av patienter med misstänkt akut koronart syndrom (AKS), och det känns som att det kan ha framtiden för sig. Det första man tänker på då är väl ändå AI-stöd vid EKG-tolkning, och mycket riktigt är det ett av områdena som berörs i artikeln. Som det verkar finns god potential att låta AI tolka eller stötta i tolkningen av 12-avlednings-EKG med lika bra eller bättre prestanda som en mänsklig kliniker. Även i riskstratifiering för olika outcomes och diagnostik där inte bara EKG inkluderades visade AI potential.

    Jag väljer att ta med denna studien eftersom jag bedömer att detta faktiskt är ett område där AI inom relativt snar framtid kan – och förmodligen bör – implementeras i ambulanssjukvården. Många apparater ger ju redan en bedömning av EKG till exempel, och att få denna bedömning gjord med bättre precision och lärande av AI låter väl högst rimligt. Som så ofta med AI återstår ju dock frågor och inte minst då: Vem ska ta ansvar för AI:s bedömning? Sånt här behöver klaras ut, men jag tror personligen att ambulanssjukvården med sin komplexitet, tidspress och risk för kognitiv overload har mycket att vinna på den nya tekniken i exempelvis sån här diagnostik, men också exempelvis som stöd i journalen… Varför skulle inte AI kunna föreslå undersökningar man missat, att man glömt utvärdera sin smärtlindring, tänkbara farliga diagnoser, osv. utifrån det man matat in? Löser vi ansvars och sekretessfrågor så erbjuder tekniken sannolikt mycket som kan gynna utfallet för våra patienter.

    Khonakdar, K.; Faghani, R. S.; Keyhanian, F.; Ramezanian, S.; Ganji, H. Z. Artificial intelligence in prehospital assessment of acute coronary syndrome: a scoping review. BMC Emergency Medicine 2026. doi:10.1186/s12873-026-01636-2
  • Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe

    Idag blir det en lite kortare text, som handlar färsk artikel som jämför den medicinska insatsen efter terroristhändelser i Australien, USA och England. Approachen i USA uppges präglas av tidig tillgång till offer, begränsad vård i varm zon och en större kunskap om blödningskontroll hos allmänheten. Bilden i europa beskrivs som mer heterogen mellan olika länder, men där man i Storbritannien har en tydligare command-and-control – som dock inte nödvändigtvis ger tidigare tillgång till patienterna. Den australiska modellen beskrivs som mer säkerhetsmedveten, med risk att tillgång till patienterna också fördröjs. Författaren diskuterar hur den kanske viktigaste variabeln som skiljer sig åt i sjukvårdens svar på terrorism mellan olika länder/kulturer inte är typen av attack, bakomliggande ideologi eller sjukvårdssystemets kapacitet – utan snarare hur juridik, föreskrifter, rutiner och regler begränsar tidig tillgång till patienter och balansen mellan nytta och risk. Jag kan tycka ur ett källkritiskt perspektiv att det är en lite väl offensiv och långt dragen slutsats i förhållande till vad den komparativa analysen tycks visa, då denna inte med någon form av rimlig säkerhet värderar olika faktorer mot varandra. Mycket möjligt att det stämmer, men påståendet kan nog ses i lika hög grad som ett inlägg i debatten som ett objektivt resultat. Gå in och läs och avgör själv!

    Richardson, M. Threat, access and survivability: a comparative analysisof medical responses to civilian terrorism incidents in Australia, the United States and the United Kingdom/Europe. Journal of High Threat & Austere Medicine 2026;8(1). doi:10.33235/JHTAM.8.1.13-19
  • Evaluation of Pre-hospital Point of Care Troponin Testing

    Idag kör vi ett kliv bort från de vanliga tidskriftsartiklarna publicerade i tidsskrifter med peer review. Istället blir det en utvärderingsrapport från ett projekt i Manchester som utgör del av något de kallar Advanced Diagnostics Accelerator Programme. Projektet som utvärderas syftade till att utvärdera implementering och tänkbar impact av prehospital point-of-care-testning av högkänsligt troponin (POCTT), vilket ju är ett ämne som omskrivits på prehospital tidigare kring en review-studie.

    I projektet användes testning av högkänsligt troponin i den prehospitala fasen som del i ett riskstratifieringsverktyg som kallas T-MACS. Vill man sätta sig in i T-MACS så kan man ex.vis hitta en kalkylator för T-MACS-score här. I den tidigare publicerade review:n återfanns inga studier med T-MACS, eftersom det saknades sådana där scoringen – inklusive troponin – utfördes av ambulanspersonal. Men nu tycks det alltså vara gjort, dock ej i syfte att validera scoringen prehospital alltså, utan mer ur implementeringsperspektiv…

    Fynden i studien var iallafall att det var genomförbart att använda POCTT prehospitalt. Fall där testning användes tog i genomsnitt 9 minuter längre tid på hämtplatsen än motsvarande händelser utan testning. I den senare delen av studien gav 86% av testerna valida resultat, att jämföra med en något lägre siffra tidigare under testperioden. Författarna uppger att drygt 46.000 patienter söker för bröstsmärta i deras område varje år, och beräknar att om de olika gruppernas proportioner från studien projiceras på hela den populationen så skulle drygt 29.000 patienter kunna få en mer ändamålsenlig väg in i vården med POCTT och nästan 14.000, d.v.s. 30%, kvarstanna på hämtplats.

    Jag tänker att det finns flera intressanta delar att vidare beforska här. En multi-centerstudie kring implementering i fler olika kontexter? En studie på sensistivitet och specificitet i den prehospitala kontexten? Framförallt är man nyfiken på falskt negativa, patienter som riskerar få försämrad/felaktig behandling. Sen vore som alltid patientperspektiv intressant. Oavsett vad, jag tycker det är en spännande rapport och det här är något jag verkligen förväntar mig på bredden i den prehospitala vården inom inte alltför lång tid. Med bröstsmärta som vanligaste sökorsak finns ju enorma vinster i mer ändamålsenlig vård för patienten och minskade belastning på akutsjukvården.

    Williams, R.; Jones, P.; Body, R.; Chikumbanje, M. Evaluation of Pre-hospital Point of Care Troponin Testing. amber – ambulance research repository 2026. doi:20.500.12417/2162
  • Perceived stress and risky driving among emergency medical services personnel: parallel mediation effects of cognitive failures and emotional exhaustion

    Idag kör vi – symboliskt men också nästan bokstavligt talat – en vända till på arbetsmiljötemat. Studien är en cross-sectional survey, kommer från Saudiarabien och undersöker hur stress påverkar riskfyllda förarbeteenden. Författarna sätter upp ett antal hypoteser om att stress påverkar förarbeteendet och att kognitiva och emotionella faktorer är del av detta. 400 deltagare från olika stationer och med olika yrkestitlar i ambulanssjukvården svarade. Resultatet blev att upplevd stress inte hade någon direkt effekt på riskfyllda förarbeteenden. Däremot var det förknippat med kognitiva misstag och emotionell utmattning, och dessa i sin tur hade starka effekter på riskfyllt förarbeteende. Så, det fanns ett indirekt samband som visade på att när stressen går så långt att det påverkar vår kognition, eller när våra coping-mekanismer blir otillräckliga så vi påverkas, eventuellt både mentalt och emotionellt – då riskerar också körningen påverkas till det sämre. Detta linjerar relativt väl med vad som är känt från tidigare studier och teoribildningar enligt författarna, men naturligtvis kan kontextuella skillnader finns och man får föreställa sig att det finns en del sådana mellan Sverige och Saudiarabien. Ändå blir min uppfattning att författarnas implications-diskussion torde hålla ganska väl i Sverige… På organisatorisk nivå bör man inte se riskbeteenden i trafiken endast som en fråga om regelföljsamhet eller teknisk förmåga, utan snarare som en arbetsmiljöfaktor som påverkas av belastningen, välmåendet på arbetsplatsen och de stödfunktioner som finns. Med de långa skift som trots allt fortfarande finns i ambulanssjukvården finns all anledning att fundera över hur man fångar upp såväl kortvarig som långvarig stress och beteenden som indikerar kognitiv eller emotionell utmattning hos personalen, samt funderar över vad som ska gälla när belastningen blir för hög. Med den organisatoriska press som hela sjukvårdssystemet i mitt tycke är utsatt för, finns ju också all anledning att fundera över hur mycket systemet går att pressa utan att det får risker för trafiksäkerheten och i förlängningen då patientsäkerheten. Det vore intressant att se svensk eller iallafall nordisk forskning på detta tema, för att erhålla data från kontexter mer lik vår egen.

    Alasqah, W.; Noureldin, A. Perceived stress and risky driving among emergency medical services personnel: parallel mediation effects of cognitive failures and emotional exhaustion. Frontiers in Public Health 2026;14. doi:10.3389/fpubh.2026.1827749
  • The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport

    Hur mycket tjänar vi egentligen på att transportera patienter med blåljus och siren, kontra normal körning? Det är fokus i dagens studie, där författarna jämfört faktiska transporttider vid blåljuskörning med estimerade tider från Googles Distance Matrix model – en komplex modell där maskininlärning och stora mängder data från verkliga case används för att beräkna tiden som krävs för att ta sig från A till B. Baserat på 25.902 händelser, där 21% transporterades med blåljus och siren, kom författarna fram till att användning av blåljus och siren minskade den totala transporttiden med 3 minuter i median och tempot minskade med 0.3 min/km (=18 sekunder per km). Även i en modell där man justerade siffrorna för ytor med högre eller lägre koncentration av ambulansuppdrag bestod ungefär samma skillnader, men den totala transporttiden minskade med 3.3 minuter istället.

    Författarna drar själva i studien slutsatsen att vinsterna är förhållandevis små, och att få patienter bör gynnas av tidsvinsten 3 minuter. Jag tänker att detta är kloka reflektioner och något vi nog bör fundera mer över – hur mycket vinner vi egentligen..? Samtidigt kan detta vara kontextuellt beroende och det kan finnas stora skillnader på USAs kontext jämfört med Sveriges. Det skiljer sig också rimligen utifrån befolkningstäthet, trafikintensitet, planering av vägnät m.m. Studien genomfördes till största delen i RUCA 1-2-områden. RUCA är ett slags mått på urbanisering och befolkningstäthet och i korthet innebär värdena 1-2 ”metropolitan area core” och ”metropolitan area high commuting”, dvs storstadsområden eller ytterkantsområden till storstad med hög grad av pendling till storstadsområdet. Så utifrån detta tänker jag att studien kanske är hypotesgenerande snarare än något annat, utifrån det svenska perspektivet. Fortfarande dock intressant och belysande en viktig fråga!

    Spigner, M. F.; Gussick, M.; Shah, M. N. The Estimated Benefit of Lights and Sirens During Ambulance Transport. Prehospital Emergency Care 2026:1-9. doi:10.1080/10903127.2026.2659958
  • Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study

    Dagens studie är en kvalitativ sådan (fokusgrupper) och berör samverkan mellan ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen vid särskild händelse. Fyra fokusgrupper med totalt 23 deltagare från de olika organisationerna ledde fram till ett resultat med tre huvudteman (fritt översatta av mig): Koordinerad kommunikation som grund för samverkan, Strukturerad interprofessionell samverkan genom ledarskap och delad förståelse samt Relationella förutsättningar för varaktig interprofessionell samverkan. Bland de företeelser som diskuteras mer konkret är vikten av tillförlitligt samband vad gäller utrustning och förmåga att hantera densamma, vikten av operativt ledarskap, ömsesidig förståelse för varandras professionella roller samt fördelarna med att rent fysiskt husera flera verksamheter ihop så personalen känner varandra mer och att reflektera efter händelse. Allt är såklart intressanta aspekter, och inte minst reflektionsdelen är ju på min favoritlista. Sen finns ju två sidor av myntet med samlokalisation, jag arbetar själv samlokaliserat med räddningstjänsten och uppskattar det, men visst – vi arbetar ju mycket mer gentemot kollegor inom sjukvården än räddningstjänsten. Jag upplever dock inte att en samlokalisation inom sjukhusets väggar (vilket jag också prövat) ger alls samma gemenskap med kollegor inom andra gebit på så sätt som samlokalisation med en annan blåljusmyndighet, vilket avses i studien, gör. Men det är min subjektiva uppfattning 🙂 Nöjer mig med kommentarer så, tänker att den som vill får gå in och läsa studien själv!

    Rantala, A.; Conradsson, A.; Adamsson, J.; Forsell, L.; Wihlborg, J. Collaboration among emergency first responders at major incidents – an explorative focus group study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2026;34(1). doi:10.1186/s13049-026-01606-4
  • Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study

    Dagens studie är en ganska tung men mycket intressant retrospektiv kohort från Sverige där patientsäkerhetsaspekter vid hänvisning till egenvård följs upp, mer specifikt då i form av nya vårdkontakt inom 72 timmar eller mortalitet inom 72h/30 dgr.

    Författarna fann att 30% av de vuxna och 25% av barnen hade en ny vårdkontakt inom intervallet, oftast inom primärvård (55% resp. 60%) men även inom till ambulanssjukvården (40% resp. 15%), akutmottagning (30% resp. 33%) och inläggning på sjukhus (15% resp. 10%). 0.4% av de vuxna avled inom 72 timmar, medan 1.8% avled inom 30 dagar. Inga barn avled. Högre ålder, längre tid på plats, avståndet till sjukhus och användning av ett anvisat beslutsstödssystem var prediktorer för ny vårdkontakt. Massor av mer data finns i studien, så jag rekommenderar varmt att läsa den och ta del av hela resultatet.

    En kommentar får väl bli, vilket författarna också understryker, att varken ny vårdkontakt eller död nödvändigtvis måste vara en avvikande händelse. I studien kan finnas patienter inom exempelvis palliativ vård, där död i hemmet är förväntat och i någon mån önskat, och nya vårdkontakter kan också vara en indikator på att systemet fungerar som det ska med ”guldrådet” om att söka ny hjälp om problem tillstöter. Den höga ålderns påverkan på nya vårdkontakter och mortalitet är däremot en tydlig brasklapp, att detta också kan vara en svårbedömd patientgrupp vi ska vara försiktiga med – vilket förvisso inte är okänt sedan tidigare men nog så värt att påminnas om. Författarnas diskussion om vikten av en utförlig klinisk bedömning, inte minst för våra äldre patienter, är intressant och här seglar för mig frågan om vikten av hög kompetens i ambulanssjukvården upp. Detta illustreras ganska väl av en studie av Paulin et al som nämns i diskussionen, där högre utbildningsnivå i samband med non-conveyance var förknippat med fler uppföljande primärvårdsbesök (resultatet av adekvat styrning?), medan lägre utbildningsnivå var förknippat med fler besök på akutmottagning (resultat av felbedömning?). Texten inom parentes är spekulativ och kanske provocerar, men jag kan uppleva att kompetensdiskussionen i ambulanssjukvården tappat fart på senare år, ev. i regionernas desperation att sätta fler personer på schemarader. Min övertygelse är att detta missgynnar våra patienter – särskilt de mest sköra.

    Nåväl, det bästa av allt nu, det är att jag vet att författarna planerar kvalitativ uppföljning på det här området, med patienters och närståendes perspektiv på hänvisningen av ambulanssjukvården. Jag är övertygad om att det där finns kanske ännu fler insikter att hämta, så det är något jag ser enormt mycket fram emot!

    Fager, C.; Johansson, H.; Rantala, A.; Svensson, A.; Holmberg, M.; Wibring, K.; Bremer, A. Patient safety and predictors for subsequent healthcare contact after self-care referral from Swedish ambulance services: a retrospective cohort study. BMC Emergency Medicine 2026;26(1). doi:10.1186/s12873-026-01561-4
  • Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter

    Vi firar påsk med en lite annorlunda läsning, som i sig inte är en studie, utan ett statement från ledare inom europeisk ambulanssjukvård rörande PDV-händelser. Uttalandet gjordes 2023 och har ett par år på nacken, men det är läsvärt och berör våra grundläggande utmaningar kring denna typ av händelser. Bland författarna finns Pierre Carli från SAMU i Paris, som jag själv hade nöjet att lyssna på kring samma tema i samband med EMS2025-kongressen, Stephen Sollid som har en ledande position inom norsk luftambulans och Freddy Lippert från Danmark som leder den europeiska EMS-organisationen. Så ingen studie som sagt, men definitivt människor som vet vad de pratar om.

    Bland det som diskuteras finns zonindelning och vilken typ av enheter som ska jobba var, THREAT-akronymen och förbättringspotentialer i dagens system såsom ledning och samverkan, ledarskap/prioritering i olika tidsmässiga faser av händelsen och överväganden kopplade till det faktum att konventionell ambulanssjukvård utan taktisk träning i många/de flesta fall kommer vara först på plats. För den som vill spinna vidare på skyddsväst-diskussionen finns här också ett tydligt statement från gruppen: ”Providing standard EMS teams with protective equipment (eg helmet, ballistic vest) without proper training is a false security”. Exakt vad ”proper training” är klargörs inte, men av tidigare text i dokumentet framgår ganska tydligt att det handlar om taktisk träning typ TECC och inte konventionell ambulanssjukvård utan sådan utbildning. Uttalandet är såklart fokuserat på just PDV-händelser och berör inte vardagen i ambulanssjukvården, men givet att tidigare inlägg vållat viss diskussion tänkte jag att detta kanske kan ge mer bränsle. Utan diskussion och reflektion kommer vi ju ingen vart… 🙂

    Sammantaget är dock det intressanta inte alls frågan om skyddsutrustning för mig, utan ställningstagandet till de grundläggande utmaningarna och vad ambulanssjukvården bör fokusera på. Läsvärt!

    Carli, P.; O’Donnell, C.; Moore, F.; Kuisma, M.; Corral, E.; Ward, J.; Smeekes, M.; Sollid, S.; Poloczek, S.; Lippert, F. Statement of the European EMS Leadership group concerning the organization of prehospital medical care in the event of a terrorist attack with an active shooter. Journal Européen des Urgences et de Réanimation 2023;35(1):28-31. doi:10.1016/j.jeurea.2023.04.005
  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings

    Dags att ta hot- och våldsveckan i mål (men det kommer säkert mer snart), så det blir utrymme för en hjärtstoppsartikel imorgon 🙂

    Idag har jag som någon slags ”hopknytning av säcken” läst en systematisk review av olika verktyg för våldsriskbedömning i akutsjukvård, och då (åter) främst inriktad på akutmottagningar där evidensläget är aningens bättre än prehospitalt. Tyvärr är dock den övergripande konklusionen av denna review att det finns ett kunskapsgap, och författarna efterlyser mer forskning och helst då storskaliga multisite-RCT:er. Om man ändå sammanfattar några punkter från studien så ser det ut såhär:

    • Åtta studier inkluderades som täckte sju olika verktyg. Det handlade om tre tidigare etablerade verktyg för våldsriskbedömning, alla härstammande från psykiatrin, samt tre nyutvecklade verktyg för akutsjukvård och ett verktyg som var en slags adaptering av ett annat.
    • Samtliga studier hade kvalitetsbrister och i de flesta fall hög risk för bias, vilket begränsade möjligheten att dra slutsatser.
    • De resultat som framkom var att verktygen verkade kunna förutsäga våld i viss utsträckning, men de minskade inte användningen av olika slags tvångsåtgärder och de var alltför otestade vad gäller psykometriska egenskaper, acceptans, lämplighet och användbarhet för den akuta vårdmiljön.
    • Om man zoomar in på Bröset Violence Checklist – inte för att hänga ut just Bröset som sämre än något annat, utan bara för att det är högaktuellt i Sverige som tidigare diskuterats – så uppvisade det åter låg sensitivitet. Om man använde tre BVC-poäng som cutoff var sensitiviteten endast 45.7% för att upptäcka potentiellt våldsamma patienter, trots att mer än hälften av patienterna med så hög poäng enligt samma studie kunde förväntas uppvisa våldsamt beteende.

    Kort och gott så kvarstår väl veckans tidigare konstateranden. Om vi ska förlita oss på skattning av våldsrisk med skalor så finns ett akut behov att initiera mer forskning på området. Betänk att bristerna författarna diskuterar i denna artikel är i akutmottagningskontext – och där tycks evidensläget ändå avsevärt bättre än i prehospital kontext. Det säger en del om hur dåligt läget är prehospitalt. Det talas mycket om verksamheternas skyldigheter i skuggan av Harmånger, och för min del blir då en mycket stark skyldighet att satsa på forskning på detta område. Vi kan hitta på vilka åtgärder som helst, men rent krasst så vet vi väldigt lite om vad som behövs och vad som är effektivt. Jämför gärna med pandemin, där omfattande forskning initierades parallellt med att åtgärder sattes in. För mig förefaller det helt orimligt att bara hitta på en massa åtgärder, utan att veta om de är effektiva!? Därför blir för mig en av de viktigaste arbetsmiljöåtgärderna vad gäller hot och våld att skyndsamt göra allt i vår makt för att skaffa mer förståelse och kunskap. Det är ironiskt och under all kritik att (konsumtion av) forskning knappt ens är på dagordningen i sammanhanget.

    Sammut, D.; Hallett, N.; Lees-Deutsch, L.; Dickens, G. L. A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings. Journal of Emergency Nursing 2023;49(3):371-386.e5. doi:10.1016/j.jen.2022.11.006