Dagens studie är en kvalitativ sådan (fokusgrupper) och berör samverkan mellan ambulanssjukvården, räddningstjänsten och polisen vid särskild händelse. Fyra fokusgrupper med totalt 23 deltagare från de olika organisationerna ledde fram till ett resultat med tre huvudteman (fritt översatta av mig): Koordinerad kommunikation som grund för samverkan, Strukturerad interprofessionell samverkan genom ledarskap och delad förståelse samt Relationella förutsättningar för varaktig interprofessionell samverkan. Bland de företeelser som diskuteras mer konkret är vikten av tillförlitligt samband vad gäller utrustning och förmåga att hantera densamma, vikten av operativt ledarskap, ömsesidig förståelse för varandras professionella roller samt fördelarna med att rent fysiskt husera flera verksamheter ihop så personalen känner varandra mer och att reflektera efter händelse. Allt är såklart intressanta aspekter, och inte minst reflektionsdelen är ju på min favoritlista. Sen finns ju två sidor av myntet med samlokalisation, jag arbetar själv samlokaliserat med räddningstjänsten och uppskattar det, men visst – vi arbetar ju mycket mer gentemot kollegor inom sjukvården än räddningstjänsten. Jag upplever dock inte att en samlokalisation inom sjukhusets väggar (vilket jag också prövat) ger alls samma gemenskap med kollegor inom andra gebit på så sätt som samlokalisation med en annan blåljusmyndighet, vilket avses i studien, gör. Men det är min subjektiva uppfattning 🙂 Nöjer mig med kommentarer så, tänker att den som vill får gå in och läsa studien själv!