Område: Psykiatri & suicid

  • The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours

    Något som jag läst besvärande lite om hittills med Prehospitalt är psykiatri. Som bekant är det ett ämne som är ständigt högaktuellt för oss som arbetar i den prehospitala vården. Här i Bollnäs, där jag jobbar, är det dessvärre extra aktuellt i och med en tragisk ”trend” som nyligen uppmärksammats i riksmedia. Av detta skäl känns det bra att äntligen grotta ner mig lite mer i ämnet, och då i form av en australisk studie som tittat på suicidala och icke suicidala självskadebeteenden hos tonåringar och unga vuxna i relation till skollov, inklusive en jämförelse före och efter covid 19-pandemin. Kort om fynden från studien:

    • Före covid-19 sågs en tydlig nedgång av självskadehändelser under skolloven för båda könen, men framförallt tonåriga tjejer. Författarna diskuterar hur detta ev. skulle kunna härröras till att prestationskrav från skolan upphör under loven. Redan här inser jag min okunskap, då jag nog trodde att skolgången kunde ha en skyddande effekt för ungdomar med trasslig hemsituation osv. och att detta skulle återspeglas.
    • Efter covid-19 har skillnaderna upphört. Oerhört intressant och författarna diskuterar olika förklaringar, däribland hur exempelvis ökad digital närvaro kan resultera i nätmobbing – vilken går att bedriva oavsett skollov – att jämföra med mer traditionell mobbing som kan accentueras i skolan.

    För mig väcker studien många intressanta frågor, men samtidigt blir ett stort frågetecken överförbarheten till svensk kontext. Jag föreställer mig att skolsystemet ser annorlunda ut, men även årstider kan ju ha en påverkan här; största skillnaderna syntes under det australiska jullovet i dec-jan, som ju är högsommar där. Samtidigt har vi den mörka årstiden som vi vet medför risker vad gäller det psykiska måendet, som eventuellt skulle kunna interagera vad gäller våra svenska motsvarande siffror. Även skillnaderna före eller efter covid-19 kan ju vara beroende på lokala förhållanden inklusive hur pandemihanteringen såg ut. Kanske borde jag framöver göra en riktad sökning mot detta område, och se om det går att skaffa sig någon slags bild av våra svenska förhållanden. Kanske har någon läsare med god insikt i psykiatri har tips? I så fall tas de tacksamt emot

    Baldwin, R.; Rowland, B.; Melvin, G.; Nehme, Z.; Lubman, D. I.; Ogeil, R. P. The association between school holidays and trends in adolescent ambulance attendances for suicidal and non‐suicidal self‐injurious Behaviours. Journal of Child Psychology and Psychiatry 2026. doi:10.1111/jcpp.70108
  • Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study

    När vi ändå är inne på svenska studier så är det väl lika bra att vi kör en till, också publicerad under 2025?! Patienter med psykiatriska symtom i ambulanssjukvården är ju på många sätt högaktuellt. Här finns enorma kunskapsluckor, så denna studie av Natalie Bergman m.fl. känns oerhört angelägen. De fann att var tjugonde patient sökte för psykisk sjukdom, och många av dem (fyra av tio) var fler- eller mångsökare. Suicidhot/-försök och intoxikationer var vanligast. Många jobb hade hög prioritet ut till patient, men få in till sjukhus – om patienten alls transporterades. Fyra av tio kvarstannade nämligen på hämtplatsen. En slutsats författarna drar är att triagesystemet inte var väl anpassat för psykiatriska sökorsaker.

    Jag tänker att vi helt klart behöver relevanta triagesystem, och dessa behöver kombineras med relevanta styrningar och avlämningsplatser. Att hänvisa psykiatriska åkommor till somatisk akutmottagning torde inte vara särskilt mycket bättre än att köra traumapatienter till medicinjouren, eller..? Här finns ett skriande behov av mer forskning om hur vi faktiskt utformar vården bäst för patienterna!

    Bergman, N.; Jarling, A.; Norberg, G. B.; Alenljung, B.; Andersson, M. H. Description of patients presenting with mental illness in emergency medical services: a retrospective observational study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;33(1). doi:10.1186/s13049-025-01453-9