Hur väljer ambulanspersonal på single responders mellan fentanyl och morfin? Den frågan ställde sig de norska forskarna bakom dagens studie. I en kvalitativ studie baserad på fokusgrupper utforskade de saken, och jag tycker de kom fram till oerhört mycket intressant – inte bara kring själva smärtlindringsfrågan utan också kring införande av nya riktlinjer, lärande och kunskapsdelning i ambulanssjukvården.

Fentanyl valdes framförallt vid behov av snabbt tillslag och kort duration, t.ex. vid traumatisk smärta eller korta transporter. Morfin valdes istället i högre grad vid längre transporter eller till äldre/sköra patienter. Så långt tycks ju hänsynen framförallt farmakologiskt motiverade. Vad som dock också framkom var:

• Att den initiala utbildningen på fentanyl uppfattades som en ”skrämselkampanj” utifrån biverkningsprofilen, ledande till en obalanserad bild där läkemedlet ev. underanvändes.
• Att strukturerade sätt att dela erfarenheter saknades, ledande till att var och en riskerar bygga sina egna, anekdotiska erfarenheter och sanningar, som kanske inte är förankrade i guidelines eller aktuell evidens.
• Att administrativa hänsyn (utökad dokumentation vid användning av fentanyl) riskerade påverka valet av läkemedel.

Dessa tre punkter är ett icke komplett urval av faktorer som påverkade. Men jag tycker detta är oerhört intressant, inte bara ur smärtlindringsperspektiv. I avsaknad av strukturerade sätt att fånga upp erfarenheter skapas ofrånkomligen informella sätt, som riskerar skapa långlivade ”sanningar” som inte är förankrade i evidens och i värsta fall direkt felaktiga eller fördomsbaserade. Författarna använder benämningen ”ambulance truths”, vilket jag tycker är ganska illustrerande. De beskriver detta som: ”locally shared, experience-based understandings articulated by participants, reflecting collectively constructed beliefs that emerge in the absence of formal feedback or structured knowledge exchange”. Problematiken återspeglas också träffsäkert i ett av citaten: ”Since there is no exchange of experiences, you build all your competence on your own calls, and in that way, it takes a lot of time to improve” (urban paramedic 3 FG 1).”

Huvudfynden i studien kring beslutsfattande i just smärtlindringsfrågan är intressant. Men jag tycker också det är ett bra läge för alla oss i ambulanssjukvården, och inte minst de av er som sitter i ledande positioner eller arbetar med kompetens/utbildning/utveckling, att reflektera över ovan två citat. Jag tror näst intill alla känner igen sig i dessa beskrivningar, och tänker att de medför risker som sträcker sig långt utanför smärtlindringsfältet.