Tagg: Arbetsskador

  • Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care

    Nu var det ett tag sedan jag läste något på hot- och våldstemat. Ett skönt avbrott på ett sätt eftersom det varit lite överrepresenterat kanske, men det är ett aktuellt ämne inte minst i den organisation jag jobbar. Idag kommer därför en oerhört intressant läsning, som kanske också kan vara lite laddad i den svenska debatten, som jag upplever ganska känslostyrd (av fullt begripliga skäl).

    Studien är en prospektiv kohort syftande till att undersöka om användande av skyddsväst ökar förekomsten av hot och våld, utförd i en relativt stor ambulansorganisation verksam i flera delstater. Outcomes var dels prevalens och karaktäristika av hot- och våldshändelser i ambulansbesättningar med minst en västad personal, jämfört med ovästade besättningar. Studien undersökte även i vilken grad patienterna avböjde vård. Besättningsmedlemmarna fick själva välja att använda ballistisk väst (NIJ Level II ballistic armor, skyddar mot handeldvapen och stickvapen), och skrev då på för att i fem år använda västen på alla uppdrag. Det var alltså inte något man kunde välja att använda ibland, och avstå ibland, för de som valde att använda väst.

    Lite resultat:

    • 156 av 415 personal (37.6%) valde att använda väst. 77 var män (49.4%).
    • 75.946 ambulansuppdrag inkluderades i analysen, och på 752 av dem (0.99 av 100) förekom hot- och våld. I 616 fall verbalt våld, 337 fysiskt våld och 201 bådadera. Inga incidenter med penetrerande föremål förekom. Inga av uppdragen involverade heller trauma sekundärt till skjutvapen- eller stickvåld.
    • Det fanns en tendens att längre anställningstid var förknippat med mindre hot- och våld, likaså fanns en koppling till kön där kvinnliga besättningar tycktes vara mer utsatta – möjligen kopplat till förekomst av sexuella trakasserier (vilket studien dock ej fastställer och får ses som en hypotes). Möten med yngre patienter var i högre grad förknippat med hot- och våld och i nästan hälften av fallen där hot- och våld angavs den primära bedömningen av patientens tillstånd som ”beteenderelaterat”.
    • Prevalensen av våld var signifikant högre hos besättningar som använde skyddsväst (1.11 vs 0.85 fall av 100, p<0.001). Efter justering för confounders hade besättningar med minst en västad personal 28% högre risk att utsättas för hot- och våldssituationer än ovästade besättningar. Riskökningen bestod av högre risk för verbalt våld (0.91 vs 0.70 per 100 fall, p<0.001). Risken för fysiskt våld uppnådde inte statistisk signifikans, men om man ska utläsa någon tendens så var denna åt mer fysiskt våld för västade besättningar.
    • Användande av skyddsväst ledde också till att patienter avböjde vård i högre grad. Här fanns kulturella och rasskillnader.

    Studien är högintressant utifrån den svenska debatten. Att skyddsvästar ger ett relativt effektivt skydd mot visst ballistiskt våld och stickvåld är inte en tvistefråga. Däremot är naturligtvis eventuella bieffekter av väst-bärandet högintressant. I studiens kontext visas att västade besättningar utsätts för en signifikant högre hot- och våldsrisk, särskilt vad gäller verbalt våld. Fysiskt våld var betydligt ovanligare och ingen signifikans uppnåddes där, men det finns en viss trend mot mer våld och denna trend utgör såklart en god grund att utföra fler och större studier. Jag tänker att studien helt enkelt kan vara underpowered för att detektera detta.

    Ska man överföra studiens resultat till svensk kontext finns flera viktiga begränsningar. Författarna diskuterar mycket kring risken att ambulanspersonal med västen – som var omärkt – misstas för polis eller annan ”law enforcement”. Ambulansuniformer i USA är ju ofta blåa och vita, och jag tänker att en dylik risk kanske är mindre med de tydliga svenska färgskillnader som finns för ambulans vs. polis. Det ter sig också underligt att man inte valt att tydligt märka västarna, för att synliggöra att det är ambulanspersonal. Många ytterligare begränsningar i generaliserbarhet finns såklart, vilket inte minst understryks utifrån ex.vis rasskillnader (vilket alltid känns som ett konstigt ord att skriva i svensk kontext) som syns i studien. Jag tänker också att användning av skyddsväst inte nödvändigtvis måste innebära att som i studien använda den på alla uppdrag, utan man kan ju även välja att selektera dessa på något vis. En slutsats jag dock definitivt tycker man kan dra är att skyddsväst inte nödvändigtvis måste vara av godo, utan att det är en oerhört komplex fråga som kräver ytterligare forskning, för att inte riskera öka hot- och våldsrisken. Det bör också tas i beaktande att man möjligen också skulle kunna bidra till segregering och i förlängningen kanske brist på förtroende för ambulanssjukvården genom västanvändningen.

    McGuire, S. S.; Bellolio, F.; Sztajnkrycer, M. D.; Sveen, M. J.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Clements, C. M. Use of Body Armor by EMS Clinicians, Workplace Violence, and Racial and Ethnic Disparities in Care. JAMA Network Open 2025;8(1):e2456528. doi:10.1001/jamanetworkopen.2024.56528
  • Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study

    Dagens artikel handlar om traumatiska amputationer, där författarna retrospektivt tittat på fall i Ankaras (Turkiet) ambulanssjukvård under fem års tid mellan 2018-2023. Kontexten riskerar ju vara ganska olika den svenska, med andra arbetsmiljölagar och annan trafikmiljö (arbetsskador och trafikolyckor är några av de stora etiologierna!) så jag vet egentligen inte hur mycket klokare jag blev av denna. Men några intressanta saker snappade jag iallafall upp:

    • Amputationer av övre extremitet dominerade, i likhet med i tidigare studier. Förhållandet ligger nånstans runt 80%/20%, grovt räknat.
    • Patienter i glesbygd hade längre tider generellt än i städerna, föga oväntat.
    • Medianåldern hos patienterna var ung, 32 år (IQR 21-47), och de var företrädelsevis män (76%).
    • Vad som förvånade mig lite var att vitala parametrar hos patienterna var tämligen stabila. Värden med median (IQR): systoliskt blodtryck 120 (110-130), hjärtrytm 88 (80-100) och SpO2 98% (96-99). I några fall skiljde det mellan övre/nedre extremitetsskador, men skillnaderna var små.

    Som sagt, lite förvånande att patienterna var så pass stabila. Kanske beror detta på att 60 patienter exkluderades som döda på plats, och att patienter med massiv hypovolemi eller andra mycket svåra skador därigenom exkluderades. Men, kan ändå tycka det är lite märkligt, då det borde finnas ett mellanläge med kritiskt sjuka men icke döda patienter, som torde uppvisa tydligare påverkan på vitala parametrar. Jag skulle framöver gärna läsa studier på traumatiska amputationer från en kontext som kan förväntas vara mer lik den svenska/skandinaviska och gärna också undersökande fler parametrar.

    Yılmaz, M.; Bekgöz, B.; Şan, İ. Evaluation of the prehospital characteristics of traumatic amputation cases: A retrospective observational study. The American Journal of Emergency Medicine 2026;102:126-130. doi:10.1016/j.ajem.2026.01.003
  • A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings

    Dags att ta hot- och våldsveckan i mål (men det kommer säkert mer snart), så det blir utrymme för en hjärtstoppsartikel imorgon 🙂

    Idag har jag som någon slags ”hopknytning av säcken” läst en systematisk review av olika verktyg för våldsriskbedömning i akutsjukvård, och då (åter) främst inriktad på akutmottagningar där evidensläget är aningens bättre än prehospitalt. Tyvärr är dock den övergripande konklusionen av denna review att det finns ett kunskapsgap, och författarna efterlyser mer forskning och helst då storskaliga multisite-RCT:er. Om man ändå sammanfattar några punkter från studien så ser det ut såhär:

    • Åtta studier inkluderades som täckte sju olika verktyg. Det handlade om tre tidigare etablerade verktyg för våldsriskbedömning, alla härstammande från psykiatrin, samt tre nyutvecklade verktyg för akutsjukvård och ett verktyg som var en slags adaptering av ett annat.
    • Samtliga studier hade kvalitetsbrister och i de flesta fall hög risk för bias, vilket begränsade möjligheten att dra slutsatser.
    • De resultat som framkom var att verktygen verkade kunna förutsäga våld i viss utsträckning, men de minskade inte användningen av olika slags tvångsåtgärder och de var alltför otestade vad gäller psykometriska egenskaper, acceptans, lämplighet och användbarhet för den akuta vårdmiljön.
    • Om man zoomar in på Bröset Violence Checklist – inte för att hänga ut just Bröset som sämre än något annat, utan bara för att det är högaktuellt i Sverige som tidigare diskuterats – så uppvisade det åter låg sensitivitet. Om man använde tre BVC-poäng som cutoff var sensitiviteten endast 45.7% för att upptäcka potentiellt våldsamma patienter, trots att mer än hälften av patienterna med så hög poäng enligt samma studie kunde förväntas uppvisa våldsamt beteende.

    Kort och gott så kvarstår väl veckans tidigare konstateranden. Om vi ska förlita oss på skattning av våldsrisk med skalor så finns ett akut behov att initiera mer forskning på området. Betänk att bristerna författarna diskuterar i denna artikel är i akutmottagningskontext – och där tycks evidensläget ändå avsevärt bättre än i prehospital kontext. Det säger en del om hur dåligt läget är prehospitalt. Det talas mycket om verksamheternas skyldigheter i skuggan av Harmånger, och för min del blir då en mycket stark skyldighet att satsa på forskning på detta område. Vi kan hitta på vilka åtgärder som helst, men rent krasst så vet vi väldigt lite om vad som behövs och vad som är effektivt. Jämför gärna med pandemin, där omfattande forskning initierades parallellt med att åtgärder sattes in. För mig förefaller det helt orimligt att bara hitta på en massa åtgärder, utan att veta om de är effektiva!? Därför blir för mig en av de viktigaste arbetsmiljöåtgärderna vad gäller hot och våld att skyndsamt göra allt i vår makt för att skaffa mer förståelse och kunskap. Det är ironiskt och under all kritik att (konsumtion av) forskning knappt ens är på dagordningen i sammanhanget.

    Sammut, D.; Hallett, N.; Lees-Deutsch, L.; Dickens, G. L. A Systematic Review of Violence Risk Assessment Tools Currently Used in Emergency Care Settings. Journal of Emergency Nursing 2023;49(3):371-386.e5. doi:10.1016/j.jen.2022.11.006
  • Aggressive Behavior Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services

    Igår berördes Bröset Violence Checklist här på Prehospitalt med en studie från akutmottagningskontext. Resultaten var väl inte övertygande, men studien hade också flera avgörande frågetecken och det finns studier där resultatet vid en snabb anblick ter sig lite mer optimistiskt. Ett av mina största orosmoment i den högaktuella hot- och våldsfrågan är som jag tidigare sagt att vi förhastar oss och inför mindre genomtänkta åtgärder. Idag har jag därför breddat perspektiven litegrann och tittat på en studie som faktiskt berör ett verktyg för tidig hot- och våldsriskbedömning i ambulanssjukvård, istället för i någon annan kontext. Verktyget heter the Aggressive Behaviour Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services (ABRAT-EMS). Dagens studie är en tidig studie för att ta fram verktyget, baserat på en motsvarighet för akutmottagningskontext (ABRAT-ED), vilket är bättre beforskat med både validering i multisite-studie samt en interventionsstudie där verktyget då det användes som del i triage visade sig minska antalet faktiska våldsincidenter.

    I studien på ABRAT-EMS så inkluderades 9.024 patienter, varav 105 (1.16%) av dem resulterade i minst en våldshändelse. Ambulanspersonalen fick fylla i en modifierad version av ABRAT-ED. Denna innehåller i grunden sju bedömningspunkter, varav två handlar om historik, fyra om beteende och en sökorsak, där varje punkt kan generera olika antal poäng. Utfallet i skattningen jämfördes sedan mot utfallet i faktiska händelser, som värderades med Violent Event Severity Tool (VEST), och därefter analyserades detta med regression för att identifiera vilka ABRAT-parametrar som var relevanta för att förutsäga prehospitalt våld.

    Lite fynd från studien:

    • Tre parametrar var signifikanta för att kunna förutsäga prehospitalt våld: agitation, konfusion och aggressivt/hotfullt beteende. Dessa inkluderades alltså i skalan ABRAT-EMS.
    • Med dessa tre parametrar och en cutoff-poäng på ett (1) var sensitivitet och specificitet 82.9% resp. 88.1%, innebärande att verktyget korrekt identifierade 82.9% av patienter som blev hotfulla/våldsamma (true positive) och 88.1% av de som var icke våldsamma (true negative).
    • Vid en cutoff på fyra (4) så blev 75 av 219 identifierade patienter (34.2%) våldsamma, och fortfarande blev 99.7% av de patienter som inte föll ut inte vålssamma.
    • Författarna föreslår i sin diskussion att verktyget ska tolkas som ABRAT-EMS ≥ 4 ska betraktas som högrisk, 1-3 som medium risk och 0 som låg risk. Högrisk skulle då utifrån studiens resultat ha potential att identifiera 71.4% av alla våldsamma patienter. Författarna föreslår också att denna högsta nivå förenas med olika slags säkerhetsåtgärder (kanske är det då vi överväger att avvakta polis eller annat stöd?), medan medium risk torde gå att hantera med lågaffektivt bemötande, medvetenhet och kontinuerlig riskbedömning. Låg risk föreslår de kan hanteras utan ytterligare säkerhetsåtgärder.

    Så, vad innebär allt detta? Jag tänker att resultatet är lovande, men begränsat såtillvida att det är en enda studie, förhållandevis liten, icke randomiserad och den riskerar vara kontextberoende. Dock är ju en styrka att den baserar sig på ett verktyg validerat i akutmottagningskontext, och att dagens studie ändå utgör en påbörjad validering för prehospital kontext. Om vi jämför med Bröset så har ju den skalan avsevärt fler studier bakom sig (främst i psykiatrikontext) – men den prehospitala förankringen tycks obefintlig. Med ABRAT-EMS föll ju fyra av sju bedömningsparametrar bort från ABRAT-ED, vilket indikerar ganska tydligt att sammanhangen inte är fullt jämförbara. Så, även om ABRAT-EMS behöver stärkas avsevärt mer i forskning är det i mitt tycke svårt att argumentera att Bröset skulle ha en starkare position för prehospital användning. Det är ju också lite ”irriterande” (får man säga så?) att ABRAT-EMS påvisar så pass mycket bättre siffror än Bröset-studien igår.

    Jag tänker att svensk ambulanssjukvård har ett vägval att göra… Vi tycks redan ha gått en bit in på Bröset-vägen, och kanske är den rätt väg att gå…? Men jag kan inte låta bli att fundera över i hur hög grad prehospitala hänsyn tagits där, eller om den vägen valts bara för att personal med erfarenhet från psykiatrin – som förmodligen ofta blir involverade när ambulanssjukvården ska avgöra hur hotfulla patienter ska tas omhand – är vana vid den skalan? Lågt hängande frukt osv… Att den funkar i psykiatrin kan såklart vara en styrka, men den prehospitala miljön skiljer sig bevisligen och just detta är anledningen att vi bör förlita oss på studier, och inte bara tyckande, tidigare erfarenheter eller känslor, så som jag var inne på för någon dag sedan. För egen del tycker jag samtliga som jobbar med dessa frågor i svenska ambulansorganisationer borde skaffa sig en nulägesbild kring evidensläget om Bröset, ABRAT-EMS m.fl. skalor innan avgörande beslut fattas. Oavsett vilket verktyg vi väljer så behövs mer forskning, men jag får medge att jag blir lite oroad att ”vi” förhastat oss lite…

    Kim, S. C.; Dunn, K.; Youells, C.; Whitmore, G.; McComack, A.; Dievendorf, E.; Bell, C.; Burnett, S. J.; Kim, S.; Clemency, B. Aggressive Behavior Risk Assessment Tool for Emergency Medical Services. JACEP Open 2025;6(3):100095. doi:10.1016/j.acepjo.2025.100095
  • Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study

    Dagens studie berör Bröset Violence Checklist (BVC), ett populärt begrepp att svänga sig med i dagens prehospitala vård. Syftet med skalan, som utvecklades på 90-talet och beskrevs 2002 av Woods och Almvik, är att förutsäga risken för våld inom 24 timmar från bedömningen. I skalan bedöms förekomst av faktorerna konfusion, irritabilitet, ”stökigt” beteende, hot (verbala och fysiska) samt attacker på föremål. Jag var nyfiken på hur beforskad skalan är i ambulanssjukvård, och försökte mig på en litteratursökning. Till min besvikelse fanns det dock klent med studier i prehospital kontext. Jag kammade noll. Missade jag något? Tipsa mig! Det känns lite sorgligt om det är så att en av de åtgärder vi nu ”förlitar oss på” för förbättra arbetsmiljön tycks i det närmaste helt obeforskad i prehospital kontext.

    Vad jag däremot hittade var studier från akutmottagningsmiljö, så i brist på prehospitalt fokus får vi nöja oss med en liten indikation därifrån… Jag valde den senast publicerade artikeln jag hittade som kändes relevant, vilket var en retrospektiv granskning från Australien där ifyllnad av BVC-score var primär outcome och oväntade händelser med potentiellt eller faktiskt hot/våld sekundär outcome. Totalt 108.274 akutbesök inkluderades i studien:

    • En BVC-score dokumenterades i 39.4% av fallen (BVC var rekommenderat men ej obligatoriskt, och hanterades på liknande sätt som en vitalparameter i journalen).
    • BVC hade en specificitet på 99.2% om man använde en cutoff för hot-/våldsrisk på 3 BVC-poäng. Detta innebär alltså att nästan alla patienter med BVC större än eller lika med tre resulterade i någon slags larm om hot-/våld.
    • Sensitiviteten däremot var endast 15.6%, vilket alltså betyder att endast ca en patient av sex som ledde till någon slags larm ”fångades” av en BVC-score på tre eller mer. En majoritet av larmen hade alltså lägre BVC-scoring.
    • Som nämndes i första punkten så användes skalan till mindre än hälften av patienterna, och det visade sig att i de fall där BVC-score faktiskt var ifylld så var förekomsten av hot- och våldsincidenter högre (OR 1.37, 95% CI 1.12-1.66).

    I konklusion så känner jag tyvärr att jag inte kan dra så stora slutsatser av studien. Fyndet i sista punkten kan man spekulera beror på att om personalen hade på känn att hot- och våld kunde uppstå, så fyllde man också i skalan, medan de patienter där sådan risk på förhand sågs som låg av personalen kanske man hoppade över det. Det blir svårt att dra goda slutsatser om inte verktyget används till alla patientmöten, åtminstone alla utifrån någon slags grupp med tydliga inklusionskriterier för att använda verktyget, d.v.s. den grupp man sedan vill dra slutsatser om. Jag upplever också att studien inte riktigt avslöjar vilka åtgärder som var aktuella om patienten fick en hög BVC-score? Var det rentav så att personalen mer eller mindre per automatik drog någon slags larm? Det skulle i så fall kunna förklara den höga specificiteten.

    Om man ändå ska ta ut någonting så väcker ju fyndet kring sensitivitet stora frågetecken och oroar en del. Vad gäller denna typ av händelser tänker jag att man hellre ser ”övertriage” till hot- och våldsrisk och lägre specificitet, än det omvända att man missar en majoritet av fallen, såsom skedde i denna studie. För den som vill ha hopp ändå så finns det både fler studier på Bröset som vid en snabb anblick tycks ha andra resultat, men också fler verktyg att använda för att göra (prehospitala) våldsriskbedömningar. Jag tänkte att jag ska försöka läsa vidare och återkomma till saken under de närmsta dagarna!

    Dock, som en slags återkommande bottom line… Om någon där ute (Hej PAM-personal! 🙂 ) är sugen på att göra studier, så verkar strukturerad utvärdering av Bröset (eller andra skalor) för våldsriskbedömning i prehospital vård oerhört angeläget att ta tag i. Hur väl fångas risksituationer upp? Hur många false positives får vi? Hur upplever personalen verktygen? Hur upplever patienterna vården? Uppstår några oönskade effekter/adverse events? Krävs andra interventioner? Bara att skriva ihop en forskningsplan! Torde inte vara alltför svårt att hitta finansiärer till detta ämne, nu när tiden tyvärr redan är ur led…

    Mitra, B.; Settle, K.; Koolstra, C.; Talarico, C.; Smit, D. V.; Cameron, P. A. Introduction of the Broset Violence Checklist in the emergency department: A retrospective cohort study. Emergency Medicine Australasia 2024;37(1). doi:10.1111/1742-6723.14546
  • Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety

    Vidare på gårdagens hot- och våldsspår. Kanske blir detta rentav helt eller delvis ett tema för veckan. Jag planerar inte långt framåt utan läser det jag spontant är nyfiken på, men arbetsmiljöperspektivet känns extremt angeläget. Dels är det omdiskuterat, men det är också ett område där vi i hög grad baserar oss på känslor, åsikter och våra egna mer eller mindre anekdotiska erfarenheter, och i lägre grad på verifierad kunskap. Det senare är ingen beskyllning (inkluderar dessutom mig själv :)) och jag menar inte att våra personliga erfarenheter och känslor är irrelevanta – tvärtom. Däremot ser jag ett värde i att vi i högre grad för in fakta, evidens och erfarenheter som är insamlade med strukturerade, vetenskapliga metoder i diskussionen, för att vi ska kunna nå bättre systematiska lösningar framåt.

    Iallafall… Dagens artikel kommer inte från ambulanssjukvården utan från akutmottagningskontext, detta helt enkelt eftersom jag inte hittat någon prehospital motsvarighet. I studien har författarna genom intervjuer utforskat akutsjuksköterskors erfarenheter av ”behavioural flags”, d.v.s. flaggning i journalen som indikerar ett hotfullt eller våldsamt beteende. De teman som identifieras är nästan raktigenom intressanta. Här kommer en radda spännande iakttagelser:

    • Sjuksköterskorna ansåg att flaggningen var användbar som vägledning och trodde att de kunde bidra till att förebygga de allvarligaste fallen av våld.
    • Samtidigt ansåg de att flaggan inte betydde någonting, fick någon praktisk betydelse och att ledningen inte brydde sig om när patienter flaggats. Man behövde närma sig dessa patienter ändå, och flaggan i sig hindrar inte patienten från att bli våldsam. Ett fåtal patienter kunde dessutom få upprepade flaggningar och vara våldsam upprepade gånger, men utan att något som förändrade situationen faktiskt hände.
    • Sjuksköterskorna var också rädda för att flaggningen kunde leda till bias i patientomhändertagandet, något som också i hög grad relaterades till ras. Det sistnämnda är säkert en faktor även i Sverige, men jag upplever att ras ses som en betydligt mer påtaglig faktor i studier från USA.
    • I anslutning till bias-frågan så uttryckte sjuksköterskorna rädsla över icke aktuell flaggning och det framkom att ingen systematisk uppföljning av flaggorna gjordes. Det tycks inte heller ha funnits tydliga kriterier, utan all vårdpersonal kunde flagga en patient, vilket gav en subjektiv grund. Sjuksköterskorna uttryckte hur icke-optimalt bemötande från kollegor kunde leda till upprivna situation som i sin tur kunde leda till flaggning som i informanternas tycke inte var adekvat. Samtidigt fanns en oro kring hur relationen mellan patient och kliniker kunde skadas av flaggningen.
    • På den positiva sidan fanns en faktor jag inte förväntat mig. Sjuksköterskorna menade att flaggningen kunde stimulera till medkänsla, då nästan samtliga flaggade patienter hade underliggande missbruks- eller psykiatrisk problematik bakom sitt beteende, och sjuksköterskorna närmade sig genom flaggningen dessa med mer empati och förståelse för deras situation. De underströk också behovet av resurser för att möta den typen av patienter, och jag tolkar det som att de menar att hot- och våldssituationerna då också skulle kunna minska.

    Ja, det blev ju en ganska lång lista, indikerande att det i mitt tycke fanns många take-aways så intressanta att jag måste nämna dem 🙂 Punkt nummer två ovan, att flaggan inte fick någon praktisk betydelse, tänker jag kanske har begränsad överförbarhet till prehospital vård. I den prehospitala vården kan vi ju i högre grad avgöra hur och med vilka resurser vi möter patienten (tar vi med polis eller inte? är vi flera ambulanser? ber vi patienten komma ut ur huset istället för att vi går in? osv) än på akutmottagning, där patienten redan befinner sig på enheten. Sen blir ju allt ganska kontextuellt. Stora frågetecken kring subjektiviteten i flaggningen och det faktum att den inte följdes upp. De delarna kan man hantera genom ett väl utformat system, men svårare att mota är kanske den sista graden av subjektivitet (min säkerhetsbedömning överensstämmer ex.vis inte alls alltid med kollegors), risken för bias osv. Jag tänker att studien är nyttig för att skapa någon slags översiktsbild av tänkbara möjligheter och svårigheter med flaggning, och att utföra något liknande i den prehospitala vården vore av yttersta värde för de diskussioner som för närvarande förs i Sverige. Det finns helt enkelt en lång rad frågor att hantera, och ingen kommer vinna på att vi genomför förhastade lösningar som blir långsiktigt ohållbara eller komprometterar vår trovärdighet gentemot patienterna. Det senare skulle snarare kunna bidra till att hot- och våldssituationer uppstår, är min uppfattning.

    Seeburger, E. F.; Gonzales, R.; South, E. C.; Friedman, A. B.; Agarwal, A. K. Qualitative Perspectives of Emergency Nurses on Electronic Health Record Behavioral Flags to Promote Workplace Safety. JAMA Network Open 2023;6(4):e239057. doi:10.1001/jamanetworkopen.2023.9057
  • Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence

    Hot och våld har berörts tidigare här på Prehospitalt, och igår var jag på en presentation av utredningen samt hur min arbetsgivare jobbar efter den tragiska händelsen i Harmånger. Självklart kom flaggning upp som en diskussion, och jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes studien jag läste för några veckor sedan om hur hot- och våld tenderar följa med till påföljande steg i vårdkedjan i många fall. Ropen på flaggning skallar ju ganska höga i opinionen, och naturligtvis måste vi göra handfasta åtgärder för att öka vår säkerhet. Den stora frågan är ju hur man uppnår det, med god effekt för oss, minimala risker för patientsäkerheten och en solid etisk grund som man känner att man kan stå för!? Jag sökte därför lite mer artiklar, och tänkte presentera en av dem här.

    Dagens artikel är från USA och en av få jag hittade som berör prehospital flaggning. I det aktuella EMS-systemet införde man flaggning av adress (att jämföra med person som kanske diskuteras mer i Sverige) genom ett obligatoriskt fält i ambulansjournalen där man fick indikera om verbalt eller fysiskt våld förekommit. Sedan använde man ”dispatch alerts”, d.v.s. ett medskick från larmcentralen, för att uppmärksamma medarbetarna på att våld förekommit på adressen de senaste 12 månaderna. Endast adresser där det förekommit fysiskt våld flaggades som dispatch alerts, p.g.a. en rädsla från ledningen att systemet skulle överanvändas och ex.vis begäran om polishjälp skulle bli för vanligt. Efter 12 månader rensades flaggan, såvida inte upprepat våld förekommit. Observera att studiens outcomes är fokuserade på de positiva effekterna av systemet. Analyserna är two-tailed (identifierar både ökning och minskning av parametrarna), men man har däremot inte tittat på ex.vis felhändelser, ”överdriven” försiktighet med negativa patientsäkerhetseffekter, risken för falsk trygghet när det inte fanns någon alert, osv. Några intressanta grejer:

    • Förekomsten av hot- och våld minskade efter införande av flaggningssystemet (0.53 våldsincidenter per 100 samtal efter införande vs. 0.78 före). Den signifikanta skillnaden fanns dock i verbalt våld. Det genererar såklart ett visst frågetecken, men kan ev. förklaras av att studien är liten och att inte antalet case räckte till för att få signifikans vad gäller fysiskt våld. Trenden var iallafall minskande på båda, men icke signifikant på fysiskt våld.
    • Inga signifikanta skillnader i förekomsten av begäran om polishjälp förekom, men tittar man på även icke signifikant data så pekar trenden snarare på en minskning efter införandet än en ökning, vilket ju är lite förbryllande.
    • Delar av studieperioden post-införande överlappas av träning i ”de-escalation”, vilket jag misstänker översätts till lågaffektivt bemötande, och däri finns ju en potentiell confounder (skillnader sågs dock även innan denna träning påbörjades).

    Ja, summan av kardemumman är väl att det utifrån denna studie kan finnas viss potential i flaggning av adresser. Den är dock liten och det bör tas i beaktande att hot- och våldsfrågor sannolikt är relativt kontextberoende. EMS-systemets utformning, sökorsaker, personalens utbildning, rutiner kring agerandet på hämtplats, kulturella faktorer m.m. torde kunna påverka kraftigt. Det absolut viktigaste här är dock att baksidorna med systemet inte analyserats alls, vilket ju är helt avgörande för att kunna införa något. Personligen ställer jag mig mycket tveksam till flaggning av adresser. Jag tror kanske också, såsom diskuterades kring den tidigare nämnda artikeln jag skrev om för några veckor sedan, att man behöver något mer detaljerat än en enkel flagga. Jag ska dock söka fler studier på området för att bli klokare i hur det här fungerar runtom i världen… Specifikt prehospitala studier är tyvärr mycket få, men det finns litegrann och sen lite mer kring hot- och våld i akutmottagningskontext etc. Jag återkommer! 🙂 Tills dess tycker jag du ska gå in och läsa fulltexten på dagens artikel…

    McGuire, S. S.; Arms, K. J.; Reiter, D. T.; Liedl, C. P.; Mullan, A. F.; Phillips, J. P.; Clements, C. M. Prehospital Workplace Violence (WPV) Dispatch Alerts: Anticipating Behavior and Preventing Violence. Prehospital Emergency Care 2025:1-9. doi:10.1080/10903127.2025.2542536
  • Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety

    Hur exponerade blir vi som vårdare för preparatet när vi ger methoxyflurane som själv-inhalator? När vi fick det i arsenalen för några år sedan fick patienterna om jag inte minns fel erhålla en eller två behandlingar var tredje månad. Vi vårdare fick göra max två behandlingar per dygn. Gränserna är nu borttagna och i patientfallet ersatta med generösare dito. Jag kan dock erkänna att jag någon gång råkat andas in precis över patienten och känt hur det snurrat till i huvudet. Inte konstigt alls, men preparatet är ju nefrotoxiskt, så det är absolut intressant i vilken mån vi blir låggradigt, passivt exponerade. Författarna av dagens studie uppmätte halter av methoxyflurane i en ambulans med och utan ventilation/utsug aktiverat, då en simulerad patient inhalerade 3 ml (standarddos) av preparatet i form av en inandning var 20:e sekund under en 15-minutersperiod. Några av studiens fynd:

    • Medelkoncentration vid en 15-minutersadministration var 0.034 ppm i förarutrymmet och 1.339 ppm i vårdarutrymmet, om ventilationen var aktiverad. Utan ventilation var medelkoncentrationen istället 0.686 ppm respektive 2.280 ppm.
    • Även om man skulle administrerar 22 doser av methoxyflurane 3 ml under 12 timmar – med ventilationen avstängd – kommer exponeringen vara gott och väl under arbetsmiljömässiga gränsvärden (i Kanada, märk väl, jag vet inte hur reglerna är i Sverige).

    Behöver vi något mer..? Nja… Man ska komma ihåg att studien är liten. Totalt 12 deltagare fick genomföra detta och det samlades in totalt 24 luftprover. Siffrorna är ju däremot ganska tydliga. Exponeringen torde vara tämligen låg, och är man orolig så ser man till att slå på ambulansens utsug. Glöm inte att methoxyflurane är en tänkbar väg att snabbare uppnå smärtlindring för patienterna. Klicka på taggen methoxyflurane under rubriken på detta inlägg, så hittar du bl.a. en norsk RCT jag skrivit om tidigare! 🙂

    Austin, M. A.; Mao, S.; MacLeod, J.; Cantor, Z. Methoxyflurane exposure in ambulances: a controlled laboratory study on paramedic safety. Regulatory Toxicology and Pharmacology 2026;165:106012. doi:10.1016/j.yrtph.2025.106012
  • Ambulance traffic accidents and their impact on prehospital personnel: a mixed-methods study

    Mer om trafikolyckor, men denna gången ur arbetsmiljöperspektiv för oss som arbetar prehospitalt. I denna danska mixed methods-studie fann författarna att måttliga/allvarliga olyckor med ambulanser var ovanliga. De innebar dock påtagliga psykologiska konsekvenser för personalen när de faktiskt inträffade. Jag är inte säker på att alla resultat är överförbara till svensk ambulansverksamhet (även om de mycket väl kan vara det), men studien är ändå intressant. Bland annat för författarna en intressant diskussion kring huruvida rädslan för olyckor orsakade av hög hastighet är oproportionell mot den faktiska risken, medan andra risker istället kanske är underskattade? Även kring arbetsplatskultur och organisatoriskt stöd till personal som drabbas av trafikolyckor har författarna intressanta reflektioner.

    För egen del har jag ingen aning vad som är sant eller falskt i dessa frågor, varken i Danmark eller i Sverige. Jag tänker istället att det finns stora kunskapsluckor och att det vore en stor förbättring om vi både i organiserandet av verksamheten samt i körutbildningar kunde förhålla oss mer till forskningsdata. Jag vet att Jörgen Lundälv bedriver en del forskning kring trafiksäkerhet i svensk ambulanssjukvård (läs exempelvis här!), men mycket mer skulle behövas. Kanske finns någon driven körinstruktör som kan inspireras att forska på området?

    Winther, M.; Sørensen, O. B.; Brøchner, A. C.; Wittrock, D.; Hansen, P. M.; Knudsen, J. S.; Nielsen, L. S.; Wolthers, S. A.; Nielsen, L. B.; Christensen, H. C.; Huniche, L.; Mikkelsen, S.; Laerkner, E. Ambulance traffic accidents and their impact on prehospital personnel: a mixed-methods study. Scandinavian Journal of Trauma, Resuscitation and Emergency Medicine 2025;34(1). doi:10.1186/s13049-025-01525-w